Anderstorp – en gammal by – återblickar och reflektioner

 

Vad är härligare än att höra lärkorna drilla över Vången en tidig vårdag eller att balansera mellan stenarna nedanför Natthall och leta upp den första blåsippan eller att gå ner till Rönneå en varm sommardag med barnbarnen och hoppa på stenarna i vattenrännan där vi som barn gick över till holmen för att bada vid vår lilla sandstrand. En vinter för ett par år sedan kunde vi spänna på oss skidorna och ta oss uppför backen i Eneskogen och sedan få ett härligt utförslöp på åkern.

            

Listan kan göras lång, att bo och leva i denna lilla levande by är en rikedom av naturupplevelser.

Vi som bor här är mest äldre par, tre barnfamiljer och tre ensamstående, sammanlagt ett trettiotal människor. Vi känns inte så många i själva byn, men till byn räknas även de gårdar eller hus som ligger i utkanterna på vägen mot Röstånga, uppåt Gällaberg och på vägen genom Eneskogen längst upp mot Billinge.

 

Norra infarten till byn 2014 Foto: Bengt HertzmanByn är ju en liten tät klunga av gårdar som inte blev utskiftade 1827.  Anderstorp var en gång ett s k rusthåll. Sedan 1700-talet var de tre gårdarna med nummerbeteckning 1, 3 och 4 rusthållargårdar. De hade en skyldighet mot kronan att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet (1695-1901). Resterna av den gård som vi ännu idag kallar för Bostället var en gång ett Trumpetarboställe. Boställen var gårdar som innehades av statliga ämbetsmän.”Vid de indelta regementena till häst skulle enligt Kongl: brev 8/9 1683 trumpetare liksom även pukslagare – vanligen nämnda pukare – erhålla som boställe vardera tvenne goda hästhemman. Ett sådant boställe omfattade i skogsbygder ofta 1000 hektar, varav då endast ett tiotal var uppodlade. Trumpetarna stod ingalunda lågt på den sociala rangskalan, tvärtom åtnjöt de stort anseende, vilket bland annat framgår av, att de ofta bar adliga namn. ”

I gamla skrifter kan man finna ”trumpetaren Johan Fredric Kling, född omkring 1680 i Livland. Död 77 år och 7 mån gammal 20/8 1757 i Anderstorp” Han kom till Anderstorp som 1:a trumpetare 10 juni 1717 från Överstelöjtnants kompani, Norra Skånska Kavalleriregementet. ”Erhållit avsked den 30 september 1746”.

När man kommer från Forestad och närmar sig byn passerar man uthusen till Bostället på vänster sida några hundra meter före byn. Sedan kommer man fram till den vackra gården Magnussons som med Jönssons och Olssons ligger mitt i byn. Dessa tre har följts av samma familjer sedan 1800-talet eller längre tillbaka. Olssons ägs och brukas av den 8:e generationen.

Vid Anderstorp juni 2013 Foto: Bengt Hertzman

Nu, år 2012, finns det tre levande lantbruk. De två gårdarna mitt i byn med nötboskap och den tredje utanför byn med fårskötsel. De tre hårt arbetande bönderna håller igång alla öppna åkrar från de andra nerlagda gårdarna. Där odlas nu spannmål och vall med 2-3 skördar om året.

På 1940–50-talet fanns det 11 gårdar + några hus och några torp. Vi var cirka 60 människor; 11 familjer och några äldre människor som levde ett annorlunda liv. Av torpen finns det bara ruiner kvar. Många av oss äldre i byn minns t ex Maria, ”Skottan”, vars torp låg ovanför Eneskogen.

Anderstorp var känt för sin fina potatisjord och alla bönderna odlade potatis och foderbetor åt djuren och sockerbetor för avyttring till sockerbruket. Vilket hårt arbete bonden och hans fru fick utföra från tidig vår till sen höst. När potatis och betfrön kommit i jorden skulle raderna hackas för hand från ogräs och betorna först avståndshackas och sist lukas. Där fick vi barn också hjälpa till med att krypa rad upp och rad ner. Det värsta var nog betupptagningen som gjordes sist på året. Först drog man för hand upp ett par rader betor och lade dem på rad. Tänk när mor i oktober månad kröp där längs raderna och nackade betorna från blasten och slängde betorna i en hög och blasten låg sedan i rader. I oktober månad. Sedan lastades blasten för sig i en hästdragen vagn och blev till foder åt korna. Betorna lastades senare för vidare transport.

Vi barn och ungdomar hade ju på den tiden ”pärelov”, då vi vandrade runt till de olika bönderna och plockade potatis. Vissa bönder var populärare än andra. De snällaste körde inte så fort utan lät oss få en chans att få sitta ner och räta på ryggen på en full pärekorg. De minst omtyckta potatisuppkörarna kunde råka ut för väldigt tunga korgar att lyfta upp och tömma på vagnen (sten i botten)! Åkrarna det odlades på kunde heta Fläden, Källarbacken, Hällan, Ekans eller Marias. När vi skulle plocka potatis på Svenskalyckan eggades fantasin över varför den kunde heta så. Det sades att det låg döda svenskar där. Numera vet vi att det skedde ett folkmord där 1676 vid striderna mellan svenskar och snapphanar. Byn lär ha bränts ner vid slaget. Åkern finns innanför den plats där minnesstenen nu är rest, på grusvägen från Röstånga, strax före byn.

Det är nog vi som är den sista generationen som kommer ihåg dessa åker- och ängsnamn. Vad händer sen? Vi ”körde” korna till Ängaliden eller till Sharlösan. Har aldrig sett namnet skrivet men skriver det som det låter. Vad kan det betyda?

Numera går vi lite man ur huse när Lennarts eller Dans stora flockar av dikor och ungdjur ska drivas genom byn och förflyttas mellan de olika betena. Vissa beten arrenderas långt iväg och då får djuren skjuts i den stora transportvagnen. Kan ni tänka vilket arbete det är med all djurhållning, skiljning för slakt och uppdelning till olika beten, samt utfordring vintertid?

Inget skulle kunna utföras utan de stora traktorerna som dagligen dundrar förbi. Vår asfalterade och på våren nyborstade byväg blir jordig och skitig efter en dags utkörning av gödsel av Lennart, Dan eller Kjell.

Många är ni som färdas genom vår lilla by utmed Skåneleden. Byn lever också upp av alla er vandrare, cyklister, mc-förare och paddlare som färdas genom byn och längs Rönneå från tidig vår till sen höst.

Men vad blir det av byn när traktorerna tystnar? Eller när vi inte längre får glädjen att hjälpa till att ”gena” djuren när de ska drivas genom byn till nya beten. Då får vi nöja oss med att lyssna på tranorna, titta på rådjuren, hararna och fasanerna. På vintern är det tyst, bara mössen hörs. Men som tur är har vi gatubelysning genom hela byn. Hur hade våra förfäder det i byn före elens och gatubelysningens tid? Nu blir man ju tokig när bredbandet strejkar ett par dagar!

Gunnel Lindahl född, uppvuxen, utflugen och återvänd – till Anderstorp
November 2012

Mer information finns på http://www.bygdeband.se/

Dialekt- och ortsnamnsarkivet:  ”Redan 1472 är namnet belagt, Andherstorpp. Det var förmodligen en man som hette Anders eller Andreas som byggde den nya gården. Ordet torp från den tiden betyder ofta ’nybygge’”

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-07-31 av Inger Persson och Bengt Hertzman