Färingtofta blev till slut min by

Foto: Bertil Hagberg

Färingtofta är en gammal by. Första gången vi finner namnet skrivet är år 1377, och då stavades det Fiaerthingetoftae. Förleden Färing kan enligt en tolkning betyda att någon från Färs härad tidigt flyttat hit. Efterleden tofta betyder ödetomt.

Torp och gårdar har en gång tillhört Herrevadskloster. När själva klosterlivet upphört, var det danska adelsmän, som hade klostret som förläning med en särskild förvaltning, som skötte arrendegårdarna. Dessa kunde så småningom friköpas, gårdarna No 2-7 mellan åren 1724 och 1832. Färingtofta No 1, som var fältskärs-och doktorsboställe, fick vänta till 1937.

Enligt en sammanställning från 1819 bodde då i byn 80 vuxna, 42 barn samt 9 drängar och 10 pigor fördelade på 7 gårdar och 8 torp.

Laga skifte genomfördes 1836-1846. Endast 2 av gårdarna flyttades då ut från själva bykärnan nämligen No 5 (B) numera Sonessons och No 6 Anna Johanssons. Färingtofta är därför en typisk klungby med övriga gårdar tätt samlade med ägorna utanför byn.

Foto: Inger Persson  Foto: Inger Persson

Kommer man västerifrån och har åkt över Munkabron och närmar sig Färingtofta, är Josephinas kyrka på sin höjd det första, som man möter. Fädernas kyrka som under århundraden varit en mötesplats för generationer, unga och gamla, i livets olika skeden.

Färingtofta kyrka Foto: Bengt Hertzman

Annars är Färingtofta inte ”min” by i den bemärkelsen, att jag inte är uppväxt här, inte gått i skolan här och inte haft någon anknytning hit i ungdomsåren heller. Men jag är född i Färingtofta församling och döpt i medeltidsdopfunten i kyrkan.

Det första av Färingtofta jag minns är, när vi elever i Guvarps skola på 1940-talet cyklade ner till ”byn” för att titta på skolfilm i folkskolan, även kallad kyrkskolan, och så deltog vi också i firandet av svenska folkskolans 100-årsjubileum 1942 med ett program i kyrkan.

Någon enstaka gång cyklade jag till Färingtofta i något ärende åt mina föräldrar som att betala skatt eller att erlägga fars avgift till frivilliga sjukkassan. Och så kunde det vara något besök hos den i mina ögon stränge fjärdingsmannen Oskar Nilsson på kristidsnämnden, som hade sin expedition i Tornsborg. Vid dessa sporadiska besök upplevde jag byn som något stort, allt i jämförelse med den lilla byn Bjärröd, där jag hade mitt hem, och med Guvarp, där skolan och lanthandeln låg.

Foto: Bengt Hertzman

Men så hände det sig, att så småningom blev Färingtofta ”min” by i alla fall, och så är det fortfarande. Det är inte för inte som det i segervisan jag ibland sjunger på Snälleröds IP ingår strofen ”Färingtofta, Färingtofta, finns det något som är bättre”.

Jag flyttade till Färingtofta 1956, 24 år gammal, och fick en tjänst i den nybyggda skolan. Jag lärde känna byborna och fick snart del av den goda byaandan.

Vilket utbud det egentligen var då!

Vi hade postkontoret, där den finurlige Torgny Pettersson satt innanför luckan, och där lantbrevbäraren Erik Svensson lastade sin postväska för en lång tur ut till de angränsande byarna.

I sparbanken i Wehlins hus kunde man sätta in pengar eller också låna för den delen, om bankherrarna Berndt Andersson och Tage Thomasson var på gott humör.

Två diverseaffärer fanns det att välja på Kooperativa, senare ICA-butik,, där man blev expedierad av strävsamma paret Malte och Ingrid Mårtensson, och så den andra affären, där godmodige Joel Johansson stod bakom disken..

Behövde någon tyger eller andra textilier var det att gå till duktiga väverskan Saga Karlsson och hennes butik

Alla, som var kaffesugna eller längtade efter nybakade wienerbröd, kunde gå till Karins café och bageri.

Färingtofta by 1962

Går man ytterligare något år tillbaka i tiden, så fanns i byn också telefonstation och cykelaffär. Den som längtade efter nöjen fick ta sig en bit utanför själva byn till Tornsborg, där det gick att välja på danskväll i Tivoliet eller en spännande film på biografen.

Kommunikationerna var också bra. Med Linjebuss kunde man åka norrut till Perstorp-Örkelljunga och söderut till Röstånga-Eslöv. Så Thelander Jönssons buss, senare SJ, med linjen Klippan-Färingtofta-Höör, det var bara att välja färdväg.

Missade man bussen, var det bara att ringa socknens Taxi, så kom Nils Thrana eller Simon Jacobsson.

Då på 1950-talet hade aMjölkakanna Foto: Patrik Axelssonlla gårdarna mjölkkor. Man kunde höra korna råma i stallarna på morgonen i väntan på att bli mjölkade. Lantbrukarna fick vara uppe i tid, innan mjölkskjutsen med Stig Svensson som chaufför kom. På mjölkborden stod rader av kannor klara att hämtas.

Men förändringens vind svepte fram också över Färingtofta. Affärerna är borta liksom posten, banken, caféet och busslinjerna. Mjölkskjuts och mjölkbord är ett minne blott. I hela socknen är nu bara en mjölkbonde kvar, och mjölken hämtas där med tankbil.

Visst finns det nötkreatur, kor, kvigor och kalvar kvar i byn, men här gäller det inte mjölkkor utan uppfödning av ”köttdjur”.

Befolkningsstrukturen har ändrats. Av dem jag lärde känna som nyinflyttad finns i princip ingen kvar. Ungefär 50 personer bor i byn. Sju barn är i de yngre skolåren och ett 10-tal ungdomar går på högstadiet i Ljungbyhed eller gymnasiet i Klippan.

Skolan är kvar nu med elever endast t.o.m. årskurs 3. Men den är i farozonen och har så varit vid flera tidigare tillfällen. Församlingshemmet är fortfarande en samlingsplats liksom Tornsborgs Tivoli även om dessa har olika användningsområden. Saloonen, en röd länga med 8 lägenheter och en färghandel är dock nya inslag i kyrkbyn.

Föreningslivet är omfattande och är en enande länk bland de boende. Idrottsklubben med Snälleröds IP som plattform för olika aktiviteter samlar aktiva i alla åldrar.

Så en tur genom Färingtofta by kan visst vara en upplevelse med välskötta gårdar och hus med tillhörande trädgårdar och täppor.

Vy från kyrkan ner över Töan Foto: Inger Persson

Det är även speciellt att en höstkväll få uppleva dimmorna över Töan, då man nästan ser älvorna dansa, eller att en vårdag få beundra blåsipporna vid Lunna stenar. Eller njuta av lärkornas sång över Norrlången eller lysnna till näktergalens skönsång nere vid Klingstorpsvägen kring Stampan.

Så välkomna till ”min” by Färingtofta!

Nils Svensson

 

Byn Färingtofta

Mer information finns på : http://www.bygdeband.se

Dialekt- och ortsnamnsarkivet: ”En färing är en person från Färs härad, kring och öster om Vombsjön. Antagligen har en sådan eller flera personer från Färs ägt och bebott de tofter, dvs. tomter, som gavs namnet Färingtofta. Toft betyder detsamma som tomt, alltså ’enskild mark med hus’, men ofta har ordet använts om sådana tomter där bostaden har övergetts. Det äldsta belägget på namnet är Fiærthingætoftæ från 1356, bevarat i en senare avskrift. Det äldsta originalet, från 1406, stavades Færingatofta.”


© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-07-31 av Inger Persson och Bengt Hertzman