SAGAN OM JÄTTEN JUSKHUS

I risbygden, den trakten som ligger mellan skog och slätt, finns varken riktig skog eller slätt men lite av varje. Här skiljer den långa åsen, som kallas Söderåsen dessa områden. Före det att denna ås blev till, så sprutade glödande eld och aska ur flera vulkaner runt om. Då dessa eldsprutande berg blivit lugna och lagt sig till ro, hade istider slipat dess sidor. Nu stod endast de sexkantiga pelarna med den stelnade basalten kvar. Med tiden kom växtligheten, träd och buskar slog rot och blommor i alla regnbågens färger prydde marken.

Jättarna kom att flytta hit, för här var gott att vara.

En ensam jätte vid namn Juskhus sökter sig en boning och då gick han med sina stora kliv förbi denna vackra pelarboning just i Riseberga. Han synade platsen och fann den bra, här skulle han bo.

Juskhus hade flera släktingar runt omkring på åsen i Röstånga och i Mörkanskog under Natthalls klippor, i Högakull i Bonarp, och i Jällabjär även längre bort inåt landet och ute på Kullen. Av hans släkt var det många som slagit sig ner i trakten.

Nu gjorde Juskhus att hans boning blev fin, nästan ingen hade så stiligt med de svarta pelarna och mönstrade taket, som låg som de vaxkakor, som bina gör för att bygga honungsgömma. Dessa mönster var något extra fint. Juskhus var så stolt över sin boning och sin fina port värdig en jätte. Inne i hans många kammare samlade han allt det vackra han ägde. Det var en fröjd att få se och beundra. Han hade smak för det som var vackert.

En vacker höstdag, då löven på träden skiftade i många färger och Benvedens frukter i gulrött lyste liksom de röda lingonbären på marken, hade Juskhus smyckat sina boningar och lagat god mat, sådant som jättar gillade. Det var helstekta älgar, vildsvin och grävlingar. Allt var redo för nu skulle det braka loss. Juskhus hade många släktingar och vänner, som kom som orkanvindar från alla håll. Nu var det fest i Räfsehalen, den stora öppna platsen framför Juskhushallen, nedanför den stiliga porten.

Jätten Rise från Söderåsen kom, han var gammal men orkade både äta en hel gris och dricka 20 liter av det goda öl som Juskus bryggt. Den ölen var stark här, var pors sötat med honung i. Från Klintarp kom en halvbror till Juskhus. Han var glad i mat och satte i sig dubbelt så mycket som Rise. Från Konga ö kom Konge och så kom Alle. Det var han som försökte sig på att göra en bro över sundet. Hans bror Blink, som bodde i Blinkarps ry, var så oförfärad att han aldrig blinkade. Blink var en glad fyr och han kunde sjunga, så det ekade i bergen. Han var stark, men hans hustru Bröta var starkare än både honom och de flesta, som bodde i denna trakten. Bröta var mer begiven av den starka öl, som Juskhus bjöd dem, än vad hennes annars så törstige man plägade vara.

Jättarna från Natthall var ganska lugna av sig, eftersom de började bli till åren. Självaste Kullamannen var kommen. Honom hade alla respekt för, han som bodde vid havets böljor och stormar, han aktade inte något. En del andra jättar från Göinge kom liksom från Ryssbeget. Många var samlade och de åt och drack, sjöng och stojade. Men vem kom inte nu. Jo den sköna jungfru Vena från Mörkan skog. Alla blev tysta när hon trädde fram. De slutade både att äta och dricka, för när den sköna Vena uppenbarade sig i sin ståtliga klädnad och med de fagraste smycken man aldrig skådat, och då blev även de djärvaste i sällskapet tysta.

Men snart gick dansen runt i Räfsehalen. Man dansade och sjöng på sitt jättevis så det dånade i berg och skog. Marken darrade som i en jordbävning och alla de inbjudna åt, drack och sjöng. Det var som självaste Guden Tor varit ute med sin hammare och kastat den i skyn.

När solen gått ner och upp igen sex gånger, då var festen slut. Man sa sitt adjö och försvann var och en till sitt. Men det var en fest att minnas. Den blev omtalad i flera år.

Efter flera hundra år dog först den sköna Vena och blev begravd invid en mosse i Herrevadsklosters skog. Hon blev begravd med sina sköna smycken. Man satte en sten vid hennes huvudgärd och en vid hennes fötter. Än i denna dag står stenarna där och de minner om denna sköna jättekvinna 21 meter lång.

Den grop är kvar, som några djärva ynglingar grävde för att finna hennes guldsmycken.

Men Vena lämnade inte ifrån sig några smycken. Det var jätten Rise, som med hög röst ropade ”Vena,Vena vänd dig om, de vill ta dina smycken”. Så de drängarna fick inget med sig.

Jätten Juskhus grav ligger vid östra Sorrödssjöns södra strand. Här är det rest två bautastenar.

Jätten Blink och hans starka hustru Bröta har flyttat sinabo till Odensjöns botten, där de leva än i denna dag.

Om de andra jättarna lever fortfarande, så har de med all säkerhet flyttat långt upp i fjällvärlden.

Detta har jag skrivit ner, så att inte kommande människosläkten skall glömma att före oss, var vår jord bebodd av jättar, om man skall tro, vad som är nedskrivet och berättat i många, många år. Kanske är det sant. Kanske är det fantasi. Men det är i alla fall värt att minnas, vad folk före oss har trott.

 Nedtecknat och med lite egen fantasi av Solveig Sigfridsdotter-Andreasson