Foto: Bengt Hertzman

Röset här kallas ”Malrör” eller ”Maglarör”. Det sägs att om man lägger örat mot marken, intill röset, kan man höra tramp av hästar och röster av olika slag. Man ska emellertid inte lyssna för länge, då man kan bli döv!

Röset är 18-20 meter i diameter och 2 meter högt. Det har ett karaktäristiskt läge på krönet av en moränhöjd. Röset är inte arkeologiskt undersökt. Utifrån andra undersökningar vet vi, att man under äldre bronsålder, omkring 1800-1100 f Kr, oftast begravde den döde obränd i en kista av sten eller trä. Gravgåvorna kunde bestå av några personliga ägodelar och kanske lerkärl med mat och dryck för färden till nästa liv. Kistan har sedan täckts över med sten, insamlad i området.

Gravrösena är alltså från början uppförda för en enda person, men man fortsatte ofta att använda dem under den yngre bronsåldern, ca 1100-500 f Kr. Då var det vanligare att de döda brändes och benen lades tillsammans med gravgåvorna i en urna. Den placerades sedan i rösets ytterkant och täcktes över med stenar.

De stora rösena är troligen uppförda över viktiga personer i dåtidens samhälle. De är samtida med de stora gravhögarna längs våra kuster. Till skillnad från dem finns rösena of- tast i Skånes inland. Hade rösena även andra funktioner än som gravplats? Bronsåldern var en tid då man hade många kontakter ute i Europa. Rösena kan också ha spelat en roll som sjömärken för tidens sjöfarare – de var synliga på långt håll!

Koordinater 56.084591,13.353734

Sagan om Malrör läs mer

MALRÖR, or ”Maglarör”, is the name of this cairn. Local legend has it that if you put your ear to the ground here, close to the cairn, you will hear the sound of horses’ hooves and human voices. It does not do to listen for any length of time, though, the locals say; you might turn deaf! The cairn is 18-20 metres across and 2 metres high. Its position is characteristic, on the crest of a moraine rise. The cairn has never been archaeologically excavated, but we know that during the Early Bronze Age dead people were usually buried uncremated, in coffins made of stone or wood. Their grave gifts might consist of some personal belongings and maybe clay vessels holding food and beverages for the journey into the next life. After interment the coffin would be covered by stones collected from the immediate surroundings. Late Bronze Age people often continued to use these burial cairns, but at that time it was more common for dead bodies to be burnt, their bones being placed, with grave gifts, in urns. Such an urn would be placed on the outskirts of a cairn and then covered with stones. The large cairns were probably erected to hold the remains of people of importance in the society of their time. They date from the same period as the massive burial mounds around our coasts. One might wonder whether the cairns had any other functions besides serving as burial sites. Bronze Age people had plenty of contacts with people from other parts of Europe. The cairns might also have served to guide the sailors of the day approaching the shore from the water, you would have been able to see them from quite a distance.

MALRÖR oder ”Maglarör” wird dieser Steinhaufen genannt. Es wird erzählt dass man, wenn man das Ohr an den Boden nahe des Haufens legt, das Getrampel von Pferden und verschiedene Stimmen hört. Doch sollte man nicht zu lange horchen, dann könnte Taubheit die Folge sein! Der Steinhaufen hat einen Durchmesser von 18-20 Metern und ist 2 Meter hoch. Seine Position ist charakteristisch, da er auf der Kuppe einer Moränenerhöhung liegt. Der Haufen ist nicht archäologisch untersucht worden; doch wissen wir, dass man während der älteren Bronzezeit den Leichnam meistens unverbrannt in einem Sarg aus Stein oder Holz beisetzte. Die Grabbeigaben konnten persönliche Habseligkeiten sein und vielleicht Tonkrüge mit Essen und Getränken für die Reise ins nächste Leben. Der Sarg ist danach mit Steinen, die man in der Umgebung aufsammelte, überdeckt worden. Oftmals wurden die Steinhaufen bis in die jüngere Bronzezeit hinein wiederholt benutzt. In jener Zeitperiode war es dann gebräuchlicher, die Toten zu verbrennen und die Knochen zusammen mit Grab- beigaben in eine Urne zu legen. Diese wurde an der Außenkante des Haufens plaziert und mit Steinen überdeckt. Die großen Steinhaufen sind vermutlich für Personen mit für damalige Verhältnisse hohem Status errichtet worden. Sie entstanden zur gleichen Zeit wie die großen Gräberhügel entlang unseren Küsten. Ob die Steinhaufen auch eine andere Funktion als die von Grabplätzen erfüllten? Die Bronzezeit war eine Zeitperiode, in der man viele Kontakte zum übrigen Europa hinaus pflegte. Die großen Steinhaufen könnten für die Seeleute damals als Seezeichen eine Rolle gespielt haben immerhin waren sie von weither zu sehen!

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2021-06-25 av Inger Persson och Bengt Hertzman