Syndafloden på Ljungbyhed

Oväder i antågande Foto: Bengt Hertzman 

Vi lever i en tid när klimatfrågorna diskuteras allt mer och extremt väder tycks öka världen över. Här hemma tycker jag mig ha noterat att regnet om sommaren och hösten allt mer kommer i skurar, ofta av det våldsamma slaget med inslag av åska. De dagsregn som hörde sommaren till för några decennier sedan ser man inte så ofta till längre.

Det är dock värt att komma ihåg att även förr kunde våldsamma oväder uppträda och ett av de mer kända inträffade den 10 juli 1876 och kom att kallas syndafloden på Ljungbyhed. Hembygdsforskaren Patrik Haller berättar följande i sin bok Bondeliv i Riseberga och Lägerliv på Ljungbyhed (ursprungligen utkommen 1944).

Det hade varit varmt ovanligt länge och luften över den brunbrända heden dallrade i solgasset och det doftade ene och ljung. Långa infanterikolonner var på väg mot lägren efter tröttande fältmarscher och ute på heden pågick exercisen för fullt och bland enbuskarna vid Rynke blixtrade det i solskenet när soldaterna gjorde gevär ut och rytteriet gick till anfall med sablarna i högsta hugg.

Husarer på Ljungbyhed Riseberga-Färingtofta Hembygdsförening

I lägret pågick förberedelserna för middagsrasten och kockarna sprang om varandra vid kokgroparna i röken. Det kokades ärtsoppa och ”kagekvengarna” kom med kärrorna lastade med pannkakor, plättar och karameller. Gamla Lotta som hade ett ”kafferi”  i husarlägret hade brått att få sina grejor i ordning för efter ärtsoppan ville soldaterna ha kaffe eller annan slags dryck.

Då – just före middagsrasten så steg en svart molnvägg upp bakom Klosterhagens skogar. Den växte till sig och närmade sig sakta men säkert som en blåsvart järnridå. Blåvita blixtar spräckte sönder molnväggen i alla riktningar och det mullrade dovt. Oväsendet tilltar och snart ekar åskknallarna mot Söderåsen. Hela himlen är förmörkad, luften har blivit sval och solen är borta. Molnväggen ser ut att packas mot Söderåsen just över Ljungbyhed. Det blir ett fruktansvärt oväder. En blixt antänder gården Ljungaborg som snart är ett flammande bål. Och plötsligt svalar vattenmassorna ur molnen och slår mot marken med ett dån som nästan överröstar åskan.

Åskregn Foto: Bengt Hertzman

Det blir ett skyfall värdigt tropikerna. Men det egendomliga var att det endast drabbade Ljungbyhed. I Bonnarp föll endast några droppar och i Rynke kom inget regn alls men de boende hörde dånet från regnet. På några minuter var Husarslätten förvandlad till en insjö. Regnet forsade ner för alla sluttningar mot Rönneå. Tälten lyftes från marken och kuddar, halm, madrasser, koffertar, lådor och kärror, ja allt som kunde flyta var snart på väg mot ån.

När regnet avtog något gällde det att rädda vad som rädddas kunde. Man rodde omkring i baktråg och bårar medan man försökte fiska upp de bortflytande sakerna. Somliga vandrade omkring med dödsförakt men fick ge upp när vattnet nådde dem till halsen. En rolighetsminister paddlade omkring på en stor gödselbår där han hade bundit en ”spegesill” vid en rev och satt där och metade.

På den tiden såldes brännvin fritt i markententeribodarna och kafferierna och det berättas att en brännvinstunna länge flöt omkring i Kringle mosse innan den blev räddad. Där man några år senare byggde järnvägsstationen fanns då en massa ryttarhinder och vallar med skyttegravar. Där hände det att männen under räddningsarbetet inte nådde bottnen och de icke simkunniga hade fullt upp med att överleva. Hästarna blev oroliga när vattnet nådde dem till buken men med mycket besvär blev de till slut förda upp på Drottningberget och bundna vid pålar. Det dröjde länge innan heden hade återtagit sitt gamla utseende. Det stora regnet levde länge kvar som ett begrepp när det blev tal om gamla tiders lägerliv på Ljungbyhed. Drottningberget jämnades med marken i början av 1930-talet. Då var arbetslösheten stor och många människor sysselsattes med liknande arbeten.

 

Text och foto av Bengt Hertzman 2013

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2017-09-07 av Inger Persson och Bengt Hertzman