Temarunda Sagostigen
– en sagolik berättelse

Jättarna av Solweig Andreasson

I våra bygder, liksom andras, finns det en rik skatt av berättelser, sagor och skrönor som förts vidare generation efter generation, ofta berättade i lampans sken under mörka kvällar.

Hur många har inte besökt Kopparhatten i Söderåsens Nationalpark och undrat varför platsen heter så?

Hur många barn har inte blivit varnade för Bäckahästen eller att försöka gräva upp Jungfru Venas guldskatt?

Tänk, så det blev när Jätten Kling kastade sten för att tysta kyrkklockorna i Lunds domkyrka. För att inte tala om när Jätten Blink bad sin starka hustru Börta om hjälp. Med sitt strumpeband tog hon den stora stenen, stor som en ladugård, gick upp på höjden och slungade stenen mot Färingtofta kyrka.

Det bästa av allt är att det är alldeles sant?

Vi hoppas och tror att dessa sagolika berättelser kan ge inspiration till nya upptäcktsfärder.

Solweig Andreasson

Text, illustration och berättare: Solveig Sigfridsdotter Andréasson
Idé och bearbetning: Ingegerd Hagelin

Karta över sagoplatserna Ritat av Solveig AndreassonSolveigs karta över platserna

 

 

SAGOR SPUNNA FRÅN EN ANNAN TID

Jätten Juskus av Solweig Andreasson

För länge, länge sedan då vår jord danade sig här i vår lilla del, det som skulle bli vårt och som med tiden blev vår socken, här där vi människobarn fick sin plats att bo på.

Eldsprutande berg lyste upp himlen, sedan kom askmolnen, allt blev mörkt, askan som bomber lade sig i stora fock där som den stora Rögneälven rann. Istider kom, skrapade bort kraterhöljet. Vackra pelare stod kvar. Nu var det de stora jättarnas tid på jorden, de beundrade dessa pelare som de tog sin boning i.

Nu hade denna del av det fasta landet befolkats av många Jättefamiljer. Nog kunde de ta långa steg, men att gå torrskodd till det södra landet som man numera kallar Danmark gick inte. De kom överens om att göra en bro till detta land, en av de starkaste Jättarna, Alle, fick i uppdrag att göra en bro där över. Han gick till verket med en spade och en stor säck. Nästan mitt i sin hemtrakt som man i dag kallar Skåne tog han sig till att gräva, säcken blev både full och tung, en stor sjö bildades av hålan där Alle grävt, han hade grävt runt som en ring, då fick denna runda sjö heta Ringsjön. Nu begav Alle sig mot där han hörde vatten plaska. Men Alle tyckte att säcken blivit så lätt, han tog säcken från sin rygg, där fann han den tom. Alle blev så arg så han kastade den rakt ut mot där han hörde vattenplasket. Här uppstod en ö, säcken lade sig som en rund platta men flöt upp vid ena sidan, det bildades en brant backe, där kallar nu folket det för Backafall.

Människa av Solweig Andreasson

Alle vände sig om. Där han gått hade säckens innehåll runnit ut, en lång ås hade bildats. Tänka sig, Alle fick beröm av sina närmaste, Söderåsen kallade de denna långa ås. För denna ås blev nu många jättars boningar. Här inne i åsens grottor fann de gott att bo.  Sjöar bildades, fiskar, fåglar och fyrfota djur flyttade snart dit, allahanda träd och buskar slog rot. Jättarna hade fått det bra nu, en egen ås att bo på.

Men något hände, ett stort brak, stenar och grus for omkring, åsen hade delat sig mitt itu. Här kom en å att rinna, vatten från Traneröds sjö och den Svarte sjö liksom Konga sjö kunde nu lämna sitt vatten till denna nya å, då den skurit sig genom åsen fick den heta Skärån. Jättebarnen fick nu roligt att plaska här, fånga fiskar och ålar. Allt var roligt och lugnt här. Men det tog slut då de odygdiga trollen också ville bor här. De ställde bara till förtret, lurade jättarna som inte begrep sig på deras sätt att luras och väsnas.

Skövasnuan av Solweig AndreassonMen Skogsrået som bodde i Snuastuan uppe inte så långt från Traneröds sjö, som nu är en mosse, hon kunde komma ner mot Skäret, man hörde hennes hesa skratt. Både jättar och troll smög sig undan henne. Men en växt som hette Vänderot hade slagit sig ner invid där som var som allra smalast och Skärets å kunde med all möda ta sig egendom. Skogsrået eller Skövasnuan som hon kallades vågade sig inte förbi här, hon var livrädd för denna växt, bara lukten av den fick henne att fly.

Jätten Ralle hade byggt sig en boning i den gamla kratervulkanen, han trodde att hans fästmö ville bo där, fast de varit förlovade i snart 90 år kunde hon inte bestämma sig, men inte i Rallate ville hon bo. Hans fästmö ville ha en värdigare boplats, inte där pelarna fallit omkull. Ralle rådfrågade sin släkting Jälle på Jällaberg. Han bodde i det finaste av alla ställen, hans höga berg syntes så långt bort som till jätten Billes bostad. Det var från Jällaberget askan kommit som bomber och lagt sig vid den stora Rögneån vid Djupadal. Jälle föreslog att Ralle skulle flytta till Natthall, här var lugnt och fint. Den stora ån som nu fått mera vatten från Ringsjön flöt nedanför berget Natthall. Här kunde Ralle med sin fästmö sitta och njuta uppe på bergknallen och se hur ån slingrade sig, här är så fint sa JälleRalle ställde till ett sjudundrandes bröllop när hans fästmö tyckte Natthall var till belåtenhet. Det blev en fest att minnas, dans och lekar hela dagar lång, för på kvällarna kunde trollen ställa till obehag, de tål ju inte sol eller ljus. Nog försökte trollen om nätterna föra oväsen, men då snarkade alla jättarna för de skulle ju ha fest nästa och nästa dagarna också. Ralles brud var vacker som en dag med flera guldringar i de långa öronen, en guldkrona på sitt lilla huvud, en klänning som var broderad av torkat ormskinn och grodlår, hon var så vacker tyckte alla. Under de dagar bröllopet varade, helstekta uroxar och vildsvin grillades, öl som var bryggt med honung och pors gick åt i mängder. Alla inbjudna jättar dansade och hurrade. Då blev det stor vibration i marken, det blev jordbävningar. Nya sjöar kom till uppifrån det som blev Henrikstorp och en å som fick sitt utlopp i Rögnaån, de stora Sorrödssjöarna bildades när dansen var som intensivast.

Trollungar av Solweig AndreassonMen de nygifta hade inte bott på Natthall länge förrän trollen flyttade in i stenhålorna och ställde till för de nygifta. Men som tur var bodde här sedan flera hundra år Vättar. De små krypen hjälpte till att hålla rätt på trollen. Vättarna bodde intill en hassellund, de kunde förflytta sig fort trots att de var så små. Dessa små Vettar skulle leva kvar långt efter det att jättarna flyttat långt upp i det nordligaste landet.

Men vi skall tillbaks till den rinnande Skärån, som följde den norra kanten på den södra åsen. Med stora mängder av sitt friska vatten från åsens källor rann Skärån i slingor längs det släta landet, här, som i tidens morgon Skäldervikens böljor kastat sig in mot landet, och isen hade legat länge, så länge att det bildats en issjö. Men nu var marken fin, den västligaste vulkanen, den höga kullen, kunde nu Skäråns vatten rinna på dess östra sida. Jättarna som bott här på Högan kull hade flyttat till Kullen där de hade sin släkt. Men det brydde sig inte Skäråns vatten om, det bara forsade vidare mot Rögneån.

Bäckahästen av Solweig AndreassonDen stora heden som utbrett sig här, där ljungen lyste i sin fägring och Bäckahästarna galopperade och gnäggade, de vita hästarna med sina yviga svansar var en syn som med tiden, när människobarnen kom till, dessa skulle bli lurade av detta väsen, som i olika skepnader kom att uppträda och helst lura barnen att rida på sina ryggar. Dessa vackra hästar, lockande och pockande, kunde växa så många barn kunde rida på dem. Deras mål var att med sin last simma ut i den brusande ån, där slutet blev deras slut.

På andra stranden av Rögne å låg Venalöse, stranden som där mörkan skog tog vid, intill Venesjö långt in i skogen, där blev den fagra jättekvinnan Vena begravd. Att hon den fagraste av alla, Jungfru Vena, skulle dö blev en stor sorg för alla. Vid hennes begravning samlades alla jättar i trakten. Jätten Juskus från Juskushall var de förnämaste av alla, hans vackra tal och hans starka röst dånade över nejden och många långt bort både från Norges fjäll och från lappmarkerna i norr var samlade där. Sorgen var stor, Vena blev svept i den finaste klädnad och alla hennes guldsmycken och guldkedjor satte de om hennes hals, guldkedjorna låg över hela hennes vackra kropp, tårar flöt i så stora mängder att Venasjö nästan svämmade över. Jätten Rise hade med sig en hel korg med rosor som han strödde över hennes kropp innan de höljde med jord och satte en sten vid hennes huvudgärde och en sten 36 alnar längre bort vid Jungfru Venas fotända.

Jungfru Vena av Solweig AndreassonVena vilade i många hundra år, ja tusental då. Människor befolkade nu trakten, men sagan om Vena fortlevde generation efter generation, man berättade om hennes dyrbara smycken. Två ynglingar hade hört talas om detta. De kom överens om att en torsdagsnatt i fullmåne skulle de båda försöka sig på att gräva upp Venas smycke. De gick åstad i tystnad, började gräva, nu glänste det av guld. Då hördes en röst från åsen, det var jätten Rise som ropade ”Vena, Vena vänd dig om, de vill ta dina smycken”. Då blev den ena av ynglingarna rädd, han kastade sin spade och sprang hem så fort han kunde. Det berättas om att den andra ynglingen fortsatte, men blev konstig för all tid, kunde inte tala och blev som en stackare.

Berättelsen om Vena berättar Prästen om i sin beskrivning i Prästrelationerna vid några tillfällen senast i mitten på 1600-talet. Ett revben som var mycket stort hittades i Vena mosse, man trodde det var Venas revben, detta lämnades till munkarna på Herrevadskloster. Än i denna dag kan vi gå till den platsen som Vena ligger begraven, stenarna står där och gropen som ynglingarna grävt är kvar i höjd med Venas bröst.

Nästan alla jättarna flyttade från trakten, de kunde inte med de små människorna som nu fanns överallt. Det blev störande, de fick inte plats längre. Människofolk kom i urholkade båtar på Rögneån, de gick iland och byggde sina boningar, de sköt villebrådet med pilar och knackade yxor av stenar. Men de var inte starka, små var de, och de förökade sig. Med tiden blev de rika och gjorde lurar som de blåste i och begravde sina hövdingar i stora högar. Så Vena fick inte ha sin viloplats i sitt område. Här begravdes de strax intill Venas grav. Men att gå till dessa stenhögar för att ta stenar där kunde ingen, nä ormar fick i uppdrag att vakta en av gravarna. Andra stora gravar finns där dessa bronsåldersfolk lagts i vila med rika gravgömmor. De bodde nu i små byar och hade sina hövdingar som de dyrkade . Ett berg dom kallade Hinnabjär, där hade de byggt sina Gudahus och intill den stora hövdingens jättegrav, högts upp på krönet, syntes hövdingagraven. Inne i mitten på den stora stenhögen där vilade den största av hövdingar, gravgåvor i mängder lades ner, svärd och guldbägare. Särskilda lurblåsare blåste i de stora bronslurarna. Hövdingen skulle nu tas emot av de sina som med solvagnarna skulle föra hövdingen till deras rike.

Men ett ännu större gravröse, det största i hela trakten, förbi stora skogar och vattendrag uppe på ett berg. I den by som numera bär namnet Farstorp och mot Skälleberga, ligger detta berg.  Som seden är ville bronsåldersfolket ha sina döda på höjder, de skulle synas och solen skulle belysa dem. Denna forngrav heter Malarör (rör betyder stensamling). Det är så, att om man lägger sig ner intill gravhögen med örat mot marken, då kan man höra hästtramp och annat som inte går att tyda, men att ligga där för länge är inte bra, ty då kan man mista sin hörsel.

Bronsåldern har lämnat efter sig de stora gravhögarna. De har funnit bra att bosatta sig här längs åsen mot där den runda dödissjön ligger. En by blev det här, man hade det bra med hus och kreatur, frodigt gräs, vilt att jaga på åsen, behagligt att leva, det var varmt. Med tiden kom också järnet, det var hårt och gick att forma till verktyg. Att lära sig att ta myrmalm att smälta i ugnar, som blev till järn. En ny tid kom, folk kom vandrandes från andra håll, nya seder, nya husbyggen. Men så blev det kallare, kreaturen frös, människorna frös. Större hus fick byggas, med eldstad, kreatur och folk kröp in i värmen. Nya Gudar dyrkades, man offrade hästar för sin tro. Gravskicket blev ett annat, som markerades som treuddar eller stjärngravar. Dessa treuddar och andra markeringar fick sin plats vid en mindre sjö ute på den stora heden, kanske var det en offersjö.

Oxoket av Solweig AndreassonByn där folket bodde hette Bonderup (Bonnarp). Rikt på fiske, rikt på vatten, oxar kunde nu plöja deras åkrar, billan blev nu av järn.

Men det hände sig att en bonde gick för att plöja sin jord, som gränsade till den vackra sjön, men oxen råkade komma för nära kanten på sjön. Oxe och plog föll i vattnet och försvann för alltid. En stor förlust för bonden, åren gick. Nästan vid åsens östra slut finns en sjö, det är Odens egen sjö, för nu har Guden Odin och alla hans medgudar slagit sig ner i detta nordliga land. Odins sjö och Bonnarpssjön hade enligt de lärde förbindelse med varandra under jorden. Nu kom det sig så att ett oxok och andra rester flöt upp i Odenssjön. Man tillkallade bonden från Bonnarp att se om det var hans oxok. Bonden kom, granskade oket och fann då sitt eget bomärke på oket.

Många småkungar regerade över sina riken. En del var stora stora, andra mindre i omfång, men de som var kungar värnade om sina små riken, de hade egna krigsmän som skyddade sina riken. För tvister uppstod då och då. Men stora strider dem emellan var nu så otrevligt, ingen kunde känna sig trygg i sin egen by, kvinnorna klagade. Ni måste sluta fred – befallde de sina män, som gick till sin kung. Förslaget var ju inte så dumt. Man beslöt, att ute på heden där de fyra runda stenarna står, skall vi mötas nästa gång månen är i ny.

Kungarna av Solweig AndreassonKungarna kom i sina kungliga utstyrslar, den ena finare än den andra och med sig hade de sina krigshärar. Nu slog de sig ner på varsin sten. De var ju fyra konungar representerande sina egna riken. Sina krigare hade bakom sig som ett bevis på sin styrka. Den av de kungar som kallat dem reste sig upp. Han talade med hög stämma att nu fred var stiftad och att de hädanefter skulle hjälpa varandra om någon anfölls. Alla skrek ett rungande JA, för den som drar sitt svärd då, skulle det vara tecken på strid. Nu bar det sig inte bättre än att en orm kom slingrande vid den enes sten. Utan att tänka sig för drog han sitt svärd för att döda ormen. Men de andra såg inte ormen utan tog det som ett tecken och en stor strid uppkom, det gick så blodigt till att blod flöt ner i den intilliggande Rögneån. Efter detta fick ån heta Rödeå och sedan Rönneå. Platsen där de fyra runda stenarna står fick heta Strids dalar. Många gravhögar finns på detta område. Det är ett gravfält från Järnåldern med många kullar som är gravhögar. Ljungheden är en fortsättning på de stora Bonnarps och Ljungby hedar, ja ända till nuvarande Kvidinge.

Den kristna läran tog över Odin, Tor, Freja och Balder med flera som folket hade aktat, hyllat och offrat till. Nu var det ”Vite Krist”, som man hyllade. De gamla Gudahusen revs och kyrkor byggdes. Här sattes upp stora klockor att ringa samman de kristna till att tjäna sin nya Gud med sång och böner.

Nu var det så att några jättar inte hade flyttat härifrån utan bodde långt in i skogar och på åsen. Det är ju så att jättar har så svårt att höra vissa skarpa ljud. Kyrkklockorna var förfärliga.

Lunds domkyrkas klockor var så skarpa att Jätten Kling inte fick någon ro, han höll för sina öron, men det hjälpte inte. Då tänkte han att jag får väl tysta de stora klockorna .

Stenkast av Solweig AndreassonJätten Kling i Klingstorps skog sökte upp den största sten han kunde finna, gick upp på berget och med all sin kraft kastade han stenen åt det håll han hörde klockornas dån. Men stenen var för stor, den slog ner inte så långt bort. Där klöv den sig på mitten. Nog blev Kling besviken, men han gav upp, för Jättar tröttnar fort. Han tänkte att inget annat är att göra än att ta sig till sina andra släktingar, där som inga kyrkor finns. Men den kluvna stenen som blev kastad en gång, den ligger kvar än i denna dag och kallas Lunna stenar. Folk vandrar dit för att se och beundra den kluvna stenen.

En knapp km härifrån byggdes Färingtofta kyrka med klocktorn, inte med lika stark klang som de från Lunds domkyrka. Men de jättar som var kvar på Söderåsen var mycket irriterade på detta. Det var Jätten Blink, han som aldrig blinkade, så orädd var han, men inte lika stark som sin hustru Börta. Blink bad sin kvinna att kasta den största sten hon töjade med för att tysta eländet. Med sitt strumpeband tog hon den stora stenen, stor som en ladugård, gick upp på höjden och slungade stenen mot Färingtofta kyrka . Men stenen delade sig i luften, den ena hälften hamnade vid foten av den gamla vulkanen Gällaberg, där ligger den än i våra dagar och kallas Bockastenen. Den andra delen slog ner i Färingtofta, men rammade inte kyrkan. Det fanns inga så stora stenar mer i Skäralid och för resten så dök den ena kyrkan upp efter den andra, så det var inte lönt.

Tider gick som tider gör, generationer avlöser varandra. Sagor och sägner berättas. Före det vi fått elektricitet, telefon, radio och andra moderniteter, var det ljuset som bestämde. Men mörkret kom tidigt på hösten. Då kunde den öppna härden lysa till de sagor, som man kunde berätta om allt knytt och skrämmande makter.

Här i dessa socknar, Riseberga och Färingtofta, var mycket att berätta om. Herrevadsklosters munkar, som redan kom hit året 1144 från Frankrike, dessa visa män och deras stora kyrka som de byggde. Om Abbotar, Munkar och Lekmän, de som kallades ”De skäggiga Munkarna”, om deras tegeltillverkning och kyrkbyggen runt omkring i Socknarna och att Klostret ägde nästan alla gårdar i socknarna, att de levde nästan bara på fisk och hade inga fruar.

Sedan när vi inte fick vara katoliker längre i landet. Några kloster fick inte finnas. Kungen tog över hela klostret. Stora män kom till Herrevadskloster och hur Tycho Brahe, som bodde hos sin morbroder Sten Bille den äldre, blev berömd och fick ön Ven, för han såg en ny stjärna.

Sedan kom krigen med Svenskarna, hur eländigt allt blev. Men de som kallades Snapphanar de ville förbli Danskar och hur de stred och kämpade mot Karl XI:s krigare. Det hemska var att 27 av dessa män blev fångade och alla blev hängda i en stor ek intill Klostret. Att passera eken undvek man, både då och nu. Allt sådant berättades om framför den öppna härden då kvällarna var långa och mörka.

Eken Solweig AndreassonMan berättade om den modiga slottsfrun Karen Lycke från Snälleröd i Färingtofta som tillverkade järn, om hennes masugnar och stångjärnshammare vid Djupadal och hur hon fick ta sin tillflykt till Hjulebergs slott i Halland. Hon var misstänkt till att egga sina arrendatorer att mörda en fogde i Herrevadskloster. De stackarna blev avrättade som gjorde detta försök att mörda fogden, det hela misslyckades. Kusliga berättelser att ta del av.

Men berättelsen från för länge, länge sedan om hur KopparhattenSöderåsen fått sitt namn, var trevligare. Det var en vacker flicka från ett fattigt hem i närheten som var ute för att plocka blåbär. Hon närmade sig den stora höjden där man kunde skåda långt bort, bortom skogar och sjöar. Som hon stod där och tittade ut över nejden kom en vacker riddare på sin häst, han bar fina kläder och hade en vacker kopparhjälm på sitt huvud. Han fick då se den vackra flickan och fick lust till henne. Riddaren steg av sin häst och höll den i dess töm. Jag vill se dig naken befallde Riddaren. Flickan börja ta av sig sin överdel och kjortel, nu stod hon där i bara särken. Min Herre, ni får vända er om när jag tar av det sista plagget, sa flickan. Småskrattande vände han sig om, men då tog flickan ett rejält tag, med all sin kraft kunde hon knuffa ner både häst och riddare ner för det 90 meter höga stupet. Men vid fallet föll Riddarens kopparhjälm av, där låg den i många år. Folket kallade sedan detta stup för KOPPARHATTEN, som det heter än i denna dag.

Kopparhatten av Solweig AndreassonInte långt från Kopparhatten gick en pojke, han hade sitt hem i Råröd, som ligger strax intill där Skäråns vatten rinner ut. Därför kallades han Rårödspågen. Hela dagarna gick han för att vakta svinen som skulle bli feta av alla bokollon som låg på marken. Men tyvärr kom han för nära ett stup och föll ner i Skäret, han dog vid fallet. Men på den plats han hade fallit sprang en källa fram. Källan fick heta RÅRÖDSPÅGENS KILLA. Det klaraste vatten rinner ur denna källa, man bör dricka ur källans vatten för att göra sig otörstiga, eller kanske bli evigt unga och leva länge om man tvättar sig i källans vatten.

Mitt emot där källan rinner ur berget, på andra sidan, högt där uppe men lite längre in i Skäret finns ett utskjutande stup, smalt och otillgängligt. Det kallas HJORTASPRÅNGET. Det berättades att i forna tider jägarna hetsade hjortarna ut på denna klippa. Hjortarna föll då ner i Skäret och kunde tagas som byte. Men en senare sägen berättar om att en ung man som blivit dödsdömd för något som domarna inte var överens om. Den dödsdömde fick då den chansen att om han med sin häst kunde rida ut på Hjortasprånget, vända med hästen och rida in igen, då skulle han bli en fri man. I full galopp red han ut och hästen vände på det smala passet. De lyckades och en fri man kunde rida vidare.

De berättade också om alla väsen som fanns, man måste skydda sig för alla faror. Värst var det Lussenatt, då allt oknytt var i farten och när vinden ven sa man att det var Odens hundar som skällde,

När åskan gick var det Tor som var ute med sina bockar och kastade sin hammare mot Jättarna

De gamla Gudarna lever än.

 

DIKT ”SAGOR SPRUNGNA UR EN ANNAN TID”

Den tid som inte är

Den var för länge sedan

Sagor av längtan till något

Långt borta

Då sagor blev längtan

Till en annan värd

Goda var många i sagan

Men det onda fanns

Även i sagans värd

Att binda en krans av godhet

Har ingen kunnat

Det onda blandar sig i

Det märks ej

Man tror att allt är gott även i en saga

Tiden nu har ingen tid till sagor

De är sprungna från en annan tid

Som ej kommer igen.

Upp

SAGAN OM ALLE

Alle Människa av Solweig Andreasson

För länge, länge sedan, före det att människor befolkade Skåne, då bodde här ett annat släkte, det var jättar som hade sina boningar djupt in i de stora skogarna. Dessa jättar var väldigt stora, de var starka, men inte så uthålliga om det inte gick som de tänkt sig.

Nu var det så att de Skånska jättarna hade sin släkt I Danmark, det var jobbigt att kliva över sundet för de kunde inte ta så långa kliv. Då fick en av jättarna för sig att göra en bro där över. Han gick till verket, tog en stor säck och en spade så började han gräva nästan mitt i Skåne, när han fick säcken full tog han den på ryggen och travade iväg. Här skulle byggas en bro, han gick, kom så till det vi i dag kallar Björnekulla, men han tyckte att säcken blivit så lätt. När han vände sig om hade här bildats en lång ås, ty där var hål I säcken. Han blev arg och kastade hela säcken med resten av innehållet ut over sundet. Här bildades då en ö, denna ö kallar vi Ven, kanske var det för det väsande och venande ljud som uppstod när säcken for iväg.

Men där jätten grävt till sin bro blev till en stor sjö, det blev två sjöar för han grävde på runt där som var berg i jorden, men det blev en ö mitt i de båda sjöarna. Så gick det till när Ringsjön kom till. Man kallade den Bosjön och ön fick heta Bosön, för när människorna kom så satte de bo här, för här var gott att bo.

Det tog många hundra ja kanske tusentals år innan människorna kom på samma tanke som jättarna då för länge, länge sedan.

Upp

SAGAN OM SKOGSRÅET ELLER SKÖVASNUAN

Sköna Snuva av Solweig Andreasson

Inte så långt från Traneröds mosse hade Skövasnuan ( Skogsrået) sin boning. Här bodde hon ganska undangömt inne i ett berg. Skorstenen vittnade om att här var en boning. Men det var ingen mänsklig boning. Här inne kunde hon, Snuan, sitta och lura på något manfolk som befann sig i närheten. Hennes lukt var så förfinad att hon kunde lukta att en karl eller yngling var i skogen, hon kunde känna detta på hundra meters håll. Då gick hon ut och gjorde sig vacker, hennes hår blev gyllengult, ögonen stora och munnen röd. Den åtsittande klänningen visade hennes stora bröst och smala midja. Men hon var ihålig i ryggen. Det liknade ett baktråg, men hon vände inte ryggen till.

Hennes gäckande skratt lockade. De som blev i hennes våld blev aldrig mera sig lika i livet, de fick hålla sig till henne så länge hon önskade. Men den man eller yngling som blev lockad kunde i förväg gardera sig på olika sätt. En kvist av vänderot eller tibast innanför västen var bra att ha. Snuan tålde inte dessa lukter, hon kunde rusa bort bland träd och buskar. Då kunde denna som skulle förföras se Skövasnuans rygg som var ihålig och hennes hemska skratt ekade i skogen. Ett annat sätt var att vända rocken ut och in, då blev hon förvirrad. Snuastugan finns kvar, men tyvärr har man gjort den till en eldplats där vandrare sätter sig inne i Snuans boning och kokar kaffe eller grillar korv. Stackars Snua, var har hon tagit vägen?

Upp

SAGAN OM NATTHALLS JÄTTAR OCH TROLL

Natthalls trollungar av Solwieg Andreasson

Natthall ligger mellan Rönneå och Djupadal. Namnet Natthall berättar att det är en bergknalle, hall betyder berg och natt kan nog vara, tror jag, att det är mörkt som natten nere vid bergets fot. Uppe på hallen kan man se hur Rönneå slingrar och krumbuktar sig som om den liksom inte bestämt sig åt vilket håll den skall rinna. Man kan kanske höra jättarna som bor inne i berget, om man lyssnar noga, hur de pratar och kanske klirret av silver när de räknar sina många pengar och tar upp och beundrar sina dyrbara smycken.

Jättarna har bott där i tusentals år i sina fina boningar. De har inrett flera salar där de trivs och håller sig om dagarna. Med de andra jättarna i närheten umgås de: jätten Juskus som bor i Juskushall i Riseberga, den sköna Vena i Mörkanskog, Rise på åsen och jättarna från Brink, som de är släkt med. Men om de små människokrypen bryr de sig inte, de får sköta sitt.

Jättarnas största bekymmer är trollen som de tycker är helt odrägliga. Fastän jättarna har bott i Natthall länge och trivts där så ställer trollen till hyss. De bor under de stora stenarna nere vid bergets fot och svansar och dansar natten lång. De skränar också och deras skrän stör de gamla jättarna. Troll tål inte solens strålar, de får ont i skinnet. Kommer de ut i starkt solsken kan de till och med spricka. Så på dagarna ligger de inne i sina hålor. Ibland kan man höra hur de snarkar, och ibland darrar och vibrerar stenarna av deras snarkningar. Men det finns en sten som de varken kan rubba eller vicka på trots att alla troll hjälps åt. Trollen försöker vrida den, men denna sten kan de inte rubba. Stenen ligger vid den gamla gården Djupadal nere i dalen där Rönneå flyter fram. Det sägs att denna sten vänder sig ett helt varv när en ny ägare tar över gården med vattenmöllan.

Natthalls trollen av Solweig Andreasson

Upp

NATTHALLS NATUR

Natthall av Solweig Andreasson

Folk kommer och går och beundrar den fina utsikten på Natthallsberget. Om man kastar ett öga på den flata hällen däruppe kan man skönja några bokstäver av en vers som är ristad i stenen. Om man anstränger sig kan man läsa detta: ”Susen Natthalls bokar eder sång, dröm om den dag som ler.” Det man knappt kan läsa är fortsättningen som lyder:  ”Borta från livets buller och bång för hembygdens ro i mitt hjärta jag ber.”

Han som suttit där med sin mejsel och skapat en dikt om sin hembygd, som han längtat efter och kom hem till, var Oskar Antonsson. Under lång tid bodde han i Stockholm där han arbetade som konstnär och chef för Nationalmuseum. Tyvärr har något oaktsamt människobarn gjort upp en eld just där, så den är nätt och jämnt skönjbar.

Nere vid foten av Natthall växer rara orkidéer och den ganska ovanliga växten som fått namnet tandrot. Ett konstigt namn på en så fin växt. Man kan undra varifrån den fått sitt namn. Vem har döpt den till tandrot? Var det någon som hade dragit ut sin tand när han döpte denna blomma? Det växer många blommor efter stigen, flera olika sorters violer, stinknäva, skogsnäva, stenmåra, och så många andra små växter som nästan bara barn ser. Men den växt som förundrar oss mest är nog vätterosen som finns i stor mängd. Här måste säkert vättarna bo, bland hasselbuskar och hyllebuske, vid hällan mot ån. Där nere bor små vättar som lever i familjer, med mormor och farmor, farfar och morfar och barn. Vättarna är inte stora, men kan hjälpa folk och fä om något är på tok. Så kan de förvandla sig till grodor också, för att kunna se vad som händer runt omkring. Kanske man kan få syn på någon liten varelse bland de rosa vätterosorna. Kanske en groda? Var försiktig då. Det kan vara en vätte.

Om en vit häst kommer och ställer sig bredvid dig ska du inte bli rädd. Du ska inte låtsas om att du ser den. Och inte försöka rida på hästen, hur han än kråmar sig. Det är Bäckahästen som försöker locka dig. Läs Fader vår eller något ur Bibeln som du kan minnas, kanske en psalm som Tryggare kan ingen vara. Då flyr Bäckahästen som en vind. Det bara susar… Så är han borta!

Förr gick möllevägen från Billinge till Djupadals mölla för att bönderna skulle få mala sin säd. Vattnet från den stora ån Rönneå gav möllan sin kraft att mala. Man måste vara uppmärksam, mycket kunde hända på vägen. Men folk visste hur man skulle akta sig för oknytt. Många var de drängar som antastats av Bäckahästen när de suttit på vagnen som drogs av oxar eller en häst, på väg till eller från möllan. De läste sin Fader vår med jämna mellanrum för då att inte otyget skulle komma nära. Man skulle särskilt akta sig när mörkret föll på och inte komma i för långt prat med någon i möllan eller på vägen. Då kom trollen som kunde ställa till så hjulen gick av eller något annat elände. Men om man höll sig väl med vättarna, kunde man få hjälp av dem. Man kan följa stigen till Natthall från Djupadal och se sig noga kring. Då kanske något som ingen annan ser dyker upp. Man bör gå så tyst som man kan och titta noga på allt som rör sig och på alla växter som kantar stigen. Då blir vandringen värdefull och minnesrik. Nog bor vi i en ovanlig trakt!

Upp

SAGAN OM AUGUST OCH BÄCKAHÄSTEN

Hästen av Solweig Andreasson

Nu skall jag berätta om något som hände för länge sedan, på 1850-talet. August hette en liten pojke som bodde med sin mor Karna och far Gustav och fyra syskon i en liten stuga. Familjen var fattig och hade bara lite jord att odla potatis och rovor på. Stugan de bodde i var ingrävd i en backe, men hade riktiga väggar, ett litet fönster och en dörr mot söder. Den lilla stugan hade endast ett rum men det var ganska stort, så alla fick plats runt bordet när de skulle äta. Sofforna som de låg i på natten kunde man fälla ihop och lägga lock på. Då gick det bra att sitta på dem. Mor och far låg i en soffa med den minsta lilla glytten. De andra sov tillsammans i en annan soffa. Far hade murat en liten bakugn och en häll framför den lilla ugnen där mor lagade mat i en järngryta. Hon ställde grytan på något som kallas trefot, en liten ställning av järn med tre fötter som man kunde elda under. Vatten fick de gå och hämta i en källa en bit från stugan. Även om stugan var ganska liten gick det bra, de hade varmt och skönt på vintern och svalt om sommaren. Far hjälpte bönderna nere i byn med vad som behövdes och på vintrarna lavade han stengärdsgårdar. Mor Karna kardade och spann ull, skalade vispar och pölsepinnar och plockade bär. Allt såldes och när hönorna värpte kunde de sälja lite ägg också.

August som var 8 år och äldst, gick ofta ner till Riseberga fattigstuga för att hälsa på mormor. Det var lång väg att traska för en liten påg. Han följde kyrkstigen genom skogen till en liten gångbro över ån som kallades för Stocken som bara hade räcke på ena sidan. August tyckte att det var lite pirrigt att gå över. Sedan gick han förbi kyrkstallarna, där det bara stod hästar när de som ägde hästarna var i kyrkan om söndagarna. Oj! Kyrkan var stor! En gång hade August fått följa med till kyrkan. Han mindes hur högt det var till taket som var fullt av stjärnor, som på himlen, hur högt de spelade och prästen som hade en svart kappa som släpade efter honom. Alla karlar satt på ena sidan och tanterna i svarta huvudkläden på den andra sidan. Han gick förbi skolan där man fick lära sig läsa katekesen, skriva och räkna. Kanske skulle han få gå där någon gång och lära sig läsa, men de andra barnen hade berättat att läraren var så sträng. De som inte kunde svara fick stryk av en käpp. August blev rädd bara han tänkte på det.

Strax kom han till fattigstugan där mormor bodde. Huset hon bodde i var fint utanpå, murat som det var av rött tegel. Men det var inte så fint där inne. Många gamla och skröpliga bodde där som själva fick laga sin mat och se till sina små ägodelar. Mormor hade gjort lite fint omkring sig, andra tanter hade inte så fint. Många låg bara på sina sängar för de var ju så gamla och trötta, tänkte August. Han hade med sig ägg och en kaka bröd till mormor som hon blev så glad för. Augusts mormor var så snäll och det roligaste var när mormor berättade för honom om troll, vättar och bäckahästen. Han måste vara försiktig med allt oknytt, sa hon. Det var inget att skoja om, man skulle vara på sin vakt ifall någon av dem kom i ens väg. Men de skyr Guds ord, så något ur Bibeln, en vers eller så, skulle August lära sig utantill, så han var beredd. Dofter från vissa växter tålde de inte, som vänderot eller tibast, som är så vacker och blommar på bar kvist. Tänk så mycket mormor kunde berätta. August tänkte på vad mormor berättat. Han skulle nog akta sig.

En dag när björkarna slagit ut och det var vår gick August med sin far till Bonarp. Augusts far hade kommit överens med en bonde som bodde i Bonarp att August skulle bli vaktepåg där. Han skulle vakta kor ute på den stora heden hela sommaren. Mor och syskonen vinkade när han gick med far. De hade fått med sig ett knyte med lite mat att äta på vägen. Det var oroligt i magen på August, att inte få ligga i soffan på natten. Nu skulle han vara ensam utan far och mor och syskonen. De gick över den stora Ljungbyheden som är så stor, så stor. Inga träd växer där, bara torr ljung och gräs. Far berättade att det blev det liv och rörelse när knektar kom dit för att öva krig. De bodde i tält och lagade sin mat i kokgropar. På Bonarpsheden var det knektar med hästar som höll till. När de var framme på gården där August skulle bo och vakta kor hälsade August artigt. Han tog av sig mössan och bockade så djupt han kunde. – Du var mig en mager stackare, sa moran, du får ligga hos lilldrängen i soffan här inne, de andra drängarna ligger i drängkammaren vid hästarna.

August kände sig bortkommen när far hade gått. Han ville gråta men svalde gråten. Köket var så stort med bänkar och ett långt bord där alla drängarna och så husbonden vid bordsänden. Pigorna satte fram mat i massor, August hade aldrig sett så mycket mat på en gång. August sov hela natten bredvid lilldrängen. Han var stor, tyckte August, för han var konfirmerad, men han var snäll. Lilldrängen berättade att han varit vaktepåg i flera år och att de var snälla på gården och att de alltid fick bra mat. Tidigt uppe var han och mat stod på bordet. När August ätit fick han ett litet knyte med bröd, fläsk och en flaska mjölk med sig. Ett långt spö eller käpp skulle han ha att mota korna med. Det kommer tre vaktepågar till från andra gårdar, så du blir inte ensam. En sådan lättnad för lille August, han hade varit så rädd för hur det skulle gå. När de andra pågarna kom med sina kor och getter, gick de alla fägatan upp mot heden och de blev snart bekanta. De andra pojkarna hade varit här flera somrar så de kunde berätta hur allt skulle gå till, det kändes tryggt. Många dagar var de ute på heden och hade det rätt så bra. De kunde plaska i Skärån som flöt förbi. Ibland var korna och särskilt getterna ostyriga och ville springa sin egen väg. Då fick man springa efter och få in dem i den egna flocken och sen hem på kvällen.

När August hade blivit varm i kläderna fick han för sig att skryta inför de andra. Han sa att han kunde rida på hästar och att det hade han minsann gjort flera gånger. De andra pojkarna trodde inte på honom. De sa att han ljög, men August stod på sig. Och rätt som det var så stod där en vacker vit häst intill dem. Han gnäggade och viftade med den långa svansen. –- Nu du August! Visa oss nu hur du kan rida! August blev snopen för han hade aldrig ridit på någon häst förut. Men han klättrade upp på hästens rygg. Hästens rygg liksom växte och blev längre! – Sätt er upp allihop, skrek August. Snart satt alla fyra pojkarna på hästryggen. Och hästen satte av i full galopp över heden mot ån, över tuvor och ljung. Då förstod August att det var bäckahästen de red på. De närmade sig ån vid Rynke i en faslig fart. Mormor hade ju berättat att bäckahästens största nöje var att lura barn att rida på honom för att sedan dränka dem i ån. Läs något ur Bibeln, ringde det i öronen på August. Han kom inte ihåg något från Bibeln men skrek för full hals. – Jag tror i Jesu namn att det är bäckahästen vi rider på. När August skrek Jesus var hästen redan nere med sina hovar i Rönneås vatten. Hästen kastade av dem alla fyra. Där låg de vimmelkantiga och såg hur bäckahästen förvandlade sig till en stor orm som simmade bort. Allt gick väl men de var lite omruskade när de kom hem på kvällen till Bonarp. De lärde sig att man aldrig ska lita på vita hästar som vill att man skall sitta upp på deras rygg.

Upp

VILSE PÅ LJUNGBYHED HED

Denna berättelse har jag hört av många äldre personer i olika versioner. I någon av varianterna har det varit en kvinna i stället för en man som huvudperson. Att gå vilse på Ljungby hed var farligt. Det berättas om en stor stark karl som skulle gå hem till Bonarp. Han hade varit på besök i Ljungby by.

När han kommit en bit på stigen ute på heden kom en förfärlig dimma över honom. Han kunde inte se var han var och gick och gick. Istället för att gå rakt fram så gick han runt, runt i timmar. Dimman tätnade allt mer och han var så trött så han nästan gav upp. Då kom bäckahästen i skepnad av en herre. Han gick fram till den uttröttade mannen och erbjöd sig att leda honom hem om han fick en penninggåva på 10 riksdaler. Det var mycket pengar, tyckte mannen, men det vore bra om han bara kom hem. Den vilsegångna mannen stod plösligt på sin egen trappa. – Nu vill jag ha mina penningar sa herren. Nu vill jag ha de penningar vi kom överens om. Jag är ju hemma i Bonarp nu, det var ju bra, tänkte han, och öppnade sin dörr och stängde den mitt för näsan på herren som följt honom hem genom dimman. Det skulle han inte ha gjort för i nästa ögonblick blev han förflyttad ut på heden igen.

Nästa dag hittades han halvdöd av några vaktepågar. De sprang till sin bonde i Bonarps by efter hjälp och den svårt medtagna mannen blev körd till sitt hem. Mannen som inte hade följt sitt löfte låg sjuk en lång tid innan han kunde berätta om sin upplevelse. Det är viktigt att inte luras utan hålla sitt löfte, man vet inte om det är bäckahästen man blandar sig med.

Upp

SAGAN OM JUNGFRU VENA

Jungfru Vena av Solweig Andreasson

För länge sedan berättas om att en rik jättekvinna, kallad Venne mö, skulle ligga begravd i en mörk skog vid Herrevadskloster. Där har många genom åren grävt och sedan blivit underliga till sinnes. Berättelsen har ändrats lite genom århundradena men grundhistorien är densamma. Prästens Larvtitz Nieltsön Rhode skrev ner sägnen 1624.

I ett utdrag ur prästrelationerna 1667 skriver prästen att klosterkyrkan är förfallen och att fromma mäns gravar ligger för öppen himmel. Där beskrivs också att en jättejungfru, jungfru Vena, har sin grav i nordväst vid Herrevadskloster ”uti mörkan skog” och att hon var 198 fötter lång. Ett mycket stort revben har grävts upp där som nog var hennes. Än idag kan man besöka jungfru Venas grav i klosterskogen. Graven är markerad med två stenar som är en halv meter höga. En sten restes vid hennes huvudgärd och 36 alnar bort reste man den andra vid hennes fötter.

Berättelsen om jungfru Vena lyder så här: Jungfru Vena var inte bara stor och vacker utan också ofantligt rik och bar de dyrbaraste smycken av guld och ädla stenar. När denna avgudade jättekvinna plötsligt dog förstod ingen varför. Sorgen var stor, jättar brukade leva länge och kunde bli flera hundra år. När hon skulle begravas ströddes blommor i graven och hon låg där prydd med alla sina vackra smycken. Hon låg som i sömn, den sköna jungfru Vena, och de sista solstrålarna fick guldkedjorna och ädelstenarna att blänka och glittra. Man lade jord över henne och smyckade den långa kullen med blommor och blad och markerade platsen med två stenar. Aldrig skulle man glömma den undersköna jättekvinnan som vilade i den mörka skogen.

Tiden gick och många hundra år passerade men berättelsen om jungfru Vena levde kvar. Från mun till mun gick historien om henne och de fantastiska rikedomar hon fick med sig i graven. För två ynglingar blev sagan en dröm om rikedom. Tänk, att kunna köpa sig en stor gård med många kor och hästar.  En torsdagskväll vid fullmåne tog de var sin spade och begav de sig till den plats där man sagt att jungfru Venas grav fanns. Spänningen var stor och efter mycket grävande tyckte de att de såg guld som glimmade i jorden. Jo, det var guld! Då hördes en hög röst som dånade: Vena, Vena vänd dig om!  De vill ta dina guldsmycken! Den ena av pojkarna blev så rädd att han kastade spaden ifrån sig, la benen på ryggen och sprang hem det fortaste han kunde. Men den andre hade fått guldfrossa och fortsatte att gräva.

Vad som sedan hände vet ingen. Denne yngling blev sig aldrig lik igen. Han gick som en stackare utan att någonsin kunna tala mer. Så lät sagan om jungfru Vena i mörkan skog. Detta tilldrog sig inte långt från ruinerna av det gamla klostret som en gång var ett av Danmarks mäktigaste. Man undrar … finns jungfru Venas revben bevarat där någonstans?

Upp

DIKT OM VENA JUNGFRU

Skön jungfru Vena

vilar i Mörkan skog

ynglingar två visste nog

att när hon lades i grav

smycken man henne gav

ädla stenar och guld

fick denna jungfru huld

Med stenar graven markera

skön ljungfru finns ej mera

I sin grav hon vilar i hundrade år

tills ynglingar vetskap får,

de vill här gräva

båda inför detta bäva,

när spaden i jorden de satt

för att finna denna skatt

de såg då att guldet lyste

den ena av dem ryste

Han sprang sin väg då röster hördes

att den jungfru Vena stördes

hon varnades av röster som

befallde henne ”Vänd dig om”

Den andra fortsatte med sin spade

han aldrig mera något sade

Ingen skatt han fick

som en dåre sedan han gick.

Men gropen de grävde kan du se

om du till Venas grav dig beger.

En sägen från 1600-talet. Det berättas senare om att ett revben från jungfru Vena hittades vid

Vena mosse och att detta sedan bevarades i Herrevads klosters Kyrka.

Upp

SÄGNEN OM OXOKET

Oxoket av Solweig Andreasson

Nu skall jag förtälja om en gammal sägen från vår egen trakt. Först vill jag berätta om den gamla bondbyn Bonarp, som ligger vid Söderåsens fot. Där har den legat länge. Många fornminnen påminner om detta. Det första namnet var Bonderup. Man kan tänka sig, att en man vid namn Bonde slog sig ner där. Rup betyder torp, men många tyckte att där var gott att bo, så snart blev det en by. Man hade sina gårdar tätt intill varandra, så det blev en radby.

Här var bra på på många vis, men att här var en sjö, det var det bästa av allt. Djuren kunde få sitt vatten liksom folket. Denna sjö var det lite magi kring. Man sade att den var bottenlös och med kallt vatten. Den hade varken till- eller av-rinning. Nog så konstigt. Lärt folk har sagt, att denna sjö är en Dödissjö, och det låter nästan kusligt. Så tyckte de, som bodde där. Man förklarade för folket, att det var så länge sedan som när istiden var. Då låg ett hiskeligt istäcke över landet, och så blev is liggandes, som blandades med grus. Detta smälte långsamt, och på så vis bildades denna sjö.

Sägnen låter sig berätta att för länge sedan gick en bonde uppe vid Bonarpssjöns kant för att plöja sitt lilla åkerstycke, som han hade där. Hans oxe drog och slet, och bonden manade på sin oxe att dra. Han kom för långt ut mot kanten, så det bar sig inte bättre än att både oxe och plog föll ner i det svarta vattnet. Endast ringar blev kvar i sjön. Där stod nu en förtvivlad bonde ensam utan både oxe och plog.

Tid av år gick, och plötsligt så flöt ett oxok upp i Odensjön. Bonden från Bonarp fick höra talas om detta, så han begav sig till Odensjön för att titta på det upphittade oxoket. Han kunde då bekräfta, att det var oket, som hans oxe hade haft på sig. Det var så att bomärket var fortfarande tydligt och även andra kännetecken fanns.

Man hade hört talas om att Bonarpssjön hade förbindelse med Odensjön. Den trolska Odensjön har sin egen historia. Denna runda sjö ligger i en sprickdal vid Söderåsen, där Röstånga by ligger i närheten. Många är de olika teorier om hur denna sjö har uppkommit. Den bär sitt namn efter guden Oden, den främste av alla Asagudar. Denna gud, som dyrkades före det vi blev kristnade. Olika sägner finns om bonden och oxoket, men att det är sant måste vi ju tro på, då bondens bomärke var kvar på oket – eller hur??

Upp

KUNGASTENARNA I STRIDS DALAR

Kungarna av Solweig Andreasson

Året 1510 beskriver prästen i Riseberga socken sevärdheter från sin socken i de så kallade prästrelationerna. Han berättar om det vadställe som kallas Strids vad och om dalen som kallas Strids dalar. Ingenting nämns dock om de fyra klumpstenarna. Men om dessa finns en egen historia som man inte vet när den har uppkommit. Den ska jag berätta. Den har jag i min tur hört av äldre människor i bygden. Kanske det är en sägen, kanske en saga. Och den brukar fängsla särskilt barn. De fyra klumpstenarna står på ett gammalt gravfält från järnåldern i Strids dalar. Här finns också tjugofem gravhögar, en del stora, andra lite mindre, det har säkert funnits fler som försvunnit med uppodling. Över Rönneå där Gröna längan ligger fortsätter gravfältet med några högar.

Jo, det var för mycket länge sedan, innan Danmarks eller Sveriges rike existerade. Då var Skåne uppdelat i fyra små kungariken med var sin kung som hade sitt område och sin krigshär till försvar. Dessa små riken hade svårt att hålla sams, alla krigade mot alla. Vid något tillfälle tröttnade de på krigandet och insåg att det nog var bättre att hålla fred. Man beslöt att bekräfta freden nere i Strids dalar. Här fanns ju fyra stenar att sitta på, en för varje kung. Högtidligt satte sig de fyra kungarna, en på varje sten och bakom varje kung stod krigshären beredd om något skulle hända, man kunde inte vara säker. Alla var på sin vakt och pilbågarna var spända om någon skulle visa tecken till att bryta vapenvilan. Man beslutade att om någon av kungarna drog sitt svärd, då fick de övriga gemensamt gå till anfall.

Nu bar det sig inte bättre än att en orm kom ringlande vid den ena kungens sten. Han drog då sitt svärd för att döda ormen. De övriga kungarna såg inte ormen och tog detta som ett krigstecken varpå ett blodbad utbröt. Blodet flöt i floder ner mot ån som flyter strax intill. Efter detta blodbad blev ån uppkallad. Röde å blev dess namn eftersom den blev helt rödfärgad av allt blod som rann ner efter detta slag. Och dalen blev kallad Strids dalar, det namnet bär den än i denna dag. Har namnet kommit av detta slag, månntro?

Under krigsåren på 1940-talet var många militärer förlagda till Ljungbyhed. Man var inkallade för att öva om kriget skulle komma till Sverige. Några utkommenderades för att lära sig att spränga, kanske broar eller annat. De fick för sig att spränga den ena kungastenen i bitar. En hembygdsman slog larm om detta och de som sprängt stenen fick leta rätt på en liknande sten. Det gjordes, men man kan se att denna sten är inte så rund som de andra tre. En del kallar platsen för hembygdspark eftersom en hembygdsstuga ligger här intill. Andra vill kalla den för Skräddarheden. Men efter samtal med äldre personer, födda på 1800-talet, kan det fastslås att gränsen mellan Skräddarheden och Strids dalar går vid Lundsgårdabäcken. Denna bäck rinner i kulvert och ut i Rönne å, väster om skolan.

Nog är det spännande med gamla historier om de är sanna eller ej. Före TV:s tid då man inte hade elektriskt ljus, ingen radio eller telefon, då satt man i skymningen och berättade sagor och sägner, från generation till generation. Nu är det nedskrivet och går att läsa.

Upp

LUNNA STENAR LIGGER I FÄRINGTOFTA SOCKEN

Stenkast av Solweig Andreasson

Nu skall jag berätta om något, som man tror har hänt för länge, länge sedan. Människofolk, de små krypen inte bara bor nästan överallt, de har egna djur, som de de pysslar om. Dessa djur får göra deras arbete. Människofolket låter djuren dra vagnar och bo nära dem, för de har rep om deras halsar, så de kan inte springa till skogen. Småfolket bor tätt tillsammans i små hus. Nu har de fått för sig att bygga stora hus, där de satt upp klockor i eller bredvid sina stora hus. Det gör så ont i Jättarnas öron, när dessa klockor ringer, och det hjälper inte att hålla för öronen. Ljudet tränger genom skinnet, så hela Jättarnas kroppar darrar.

I Färingtofta rinner flera små åar ner till den stora ån Ryen (Nyare namn är Rönneå). En liten å, som delar sig i två åar, men går sedan samman igen, heter Guvarpsbäcken. Intill denna livgivande bäck ligger ett stort berg. Här bor de modiga Klingstorpsjättarna. De har god utsikt över hela nejden men inte så många av småfolken bor här. De lever gott och trivs. Här är sjöar mot norr och skogsklädda backar. Man har trivts där i många hundra år. Men ve och fasa nu var det kris, ett förfärligt oljud hade börjat höras.

Det kom sig så att staden Lund, som var mäktig, och därifrån styrdes något, som kallades präster. Inte vilka som helst, nej de var de högsta, som bestämde över alla andra präster. Därför hade de byggt en jättestor kyrka, vilket betydde, att denna kyrka var stor som en jätte. Där sattes upp flera klockor i kyrktornen, stora och mindre om varandra. Ringandet höll på nästan hela dagarna. Det blev olidligt för jättarna med sina känsliga öron. Detta måste tystas bestämdes av Klingstorpajättarna. De sökte upp den största stenen, som de kunde finna. Den var hiskeligt stor. Nu skulle äntligen det bli tyst och lugnt igen, för nog skulle denna stora sten få tyst på eländet. Storjätten gick så högt upp han kunde på berget, så tog han sats med all sin kraft och kastade stenblocket mot det håll, som klockklanget hördes. Hur gick det ?

Version 1: Stenblocket var nog för tungt. Det föll ner inte så långt från Färingtofta by mot Tornsborg. Det stora blocket delade sig på mitten vid nedfallet. Där ligger det än i denna dag. Folket kallar dessa klyvda stenar LUNNASTENAR. Man vandrar dit och beundrar stenarna. Tänk så starka dessa jättar var, som kunde kasta stenen! Sagan berättar, att Klingstorpajättarna inte ville bo där längre. De kunde inte vänja sig vid kyrkoklockorna. Ovanpå allt så blev där ju också en kyrka i Färingtofta med klockor. Dessa klockor ville andra jättar tysta. Klingstorpajättarna flyttade mot norr, och det sades, att de flyttade till Småland.

Version 2: Människorna kom och byggde sina små hus och sina kyrkor, och jättarna fick så ont i öronen av kyrkklockornas ständiga ringande, så de tröttnade. Visserligen så försökte den starka Börta med sitt strumpeband svinga en jättesten mot Färingtofta kyrka. Men den var för stor och nådde inte fram. Där den föll ner, gick den mitt itu. Kyrkklockorna från Lunds domkyrka hördes långt, så en dag fick en jätte, som bodde längre upp mot Perstorp, för sig att tysta det förfärliga oväsendet. Han kastade en jättesten mot det hållet, som ringande hördes. Men stenen var så stor och tung, så den föll ner strax norr om Färingtofta by, där den klövs mitt itu. Så får den ligga i evinnerliga tider.

Version 3: Enligt en version bodde jätten på en backe mellan Klingstorps gamla by och Hunseröd. På toppen av denna backe finns ett stort röse, som sannolikt är ett odlingsröse. Enligt sägnen skulle man från början byggt Färingtofta kyrka där, därför att oxarna stannade där. Den stenen, som klövs, kallar man i Klingstorp för Lunna stenar därför att jätten Finn missade Färingtofta kyrka. Nu fungerar jätteblocken som gränsstenar mellan Färingtofta och Klingstorp, och de lär vara svåra att flytta ! Sägnen om ”Lunna stenar” har Ernst Ljungdahl, Klingstorp, Färingtofta, berättat för mig

Upp

SNAPPHANEEKEN

Eken av Solweig Andreasson

Vid sidan av vägen som går från Herrevadskloster mot Broröd kan man se en stor, hög stubbe från en ek som kallas för Snapphaneeken( ibland kan man höra den kallas Kungseken eller Klostereken). Om denna ek finns en ruskig men sann historia att berätta.

På 1600-talet när eken var stor och ståtlig med många tjocka grenar, hade svenskarna erövrat Skåneland från danskarna. Danskarna accepterade inte Skåne som svenskt, så de fortsatte att försöka återta Skåne och folket led. Gårdar brändes och folk fick fly. Ibland var den svenska hären på det gamla Herrevadskloster och ibland den danska. Många män ute i byarna bildade s.k. friskytteförband som kämpade mot svenskarna. De var från skogarna i norra Skåne eller kom från åsarna, som de kände väl, och på så vis kunde de sabotera för den svenska hären. Många hade sina tillhåll på Söderåsen och i de djupa skogarna runt omkring. Dessa män kallades för snapphanar och de var en nagel i ögat på den svenske kungen Karl XI. Karl XI befallde att om de fick tag på dessa snapphanar, så skulle de dödas på stället. Svenskarna lyckade fånga 26 av dessa ”odrägliga snapphanar”, som Karl XI uttryckte det. Alla dessa hängdes i denna stora ek.

Efter många svåra år för folket slöts äntligen fred i de skånska landskapen Skåne, Halland och Blekinge och det blev lugnare. Kungen tog itu med försvenskningen och det det tog sin tid att lära sig skriva och tala svenska och att se upp till den svenske kungen och det nya fosterlandet. Detta hände för bara 350 år sedan och nog känns det ibland att vi bor långt ner i Sverige. I 300 år efter denna tragiska händelse stod denna omfångsrika ek här och grönskade. Folk gick till den år efter år, och man pratade om den förskräckliga händelsen. Nu är det inte många som går förbi denna höga stubbe och tänker något om detta.

Upp

KOPPARHATTEN

Kopparhatten av Solweig Andreasson

Det var en vacker flicka från ett fattigt hem i närheten som var ute för att plocka blåbär. Hon närmade sig den stora höjden där man kunde skåda långt bort, bortom skogar och sjöar. Som hon stod där och tittade ut över nejden kom en vacker riddare på sin häst, han bar fina kläder och hade en vacker kopparhjälm på sitt huvud. Han fick då se den vackra flickan och fick lust till henne. Riddaren steg av sin häst och höll den i dess töm.

Jag vill se dig naken befallde Riddaren. Flickan börja ta av sig sin överdel och kjortel, nu stod hon där i bara särken. Min Herre, ni får vända er om när jag tar av det sista plagget, sa flickan. Småskrattande vände han sig om, men då tog flickan ett rejält tag, med all sin kraft kunde hon knuffa ner både häst och riddare ner för det 90 meter höga stupet. Men vid fallet föll Riddarens kopparhjälm av, där låg den i många år.

Folket kallade sedan detta stup för KOPPARHATTEN, som det heter än i denna dag.

Upp

HJORTASPRÅNGET

Hjortsprånget Illustration:Solweig Andreasson

Det handlar om en utskjutande klippavsats i Skäralids sprickdal ovanför serpentinvägen. På östra sidan av ravinen, alltså till vänster då man kommer in från Skäralidsdammen.

Många är de berättelser och sägner om denna klippavsats.

Det berättas om för länge sedan då stenåldersfolket som bosatt sig här i trakten sökte villebråd till mat mm. De hetsade hjortar ut på denna klippa. Dessa stackars djur störtade ner i dalen. Där nere kunde männen sedan ta tillvara på sina offer.

En annan berättelse lyder så: Det var en yngling som blivit dömd till döden för något han inte erkände. Domaren gav honom en chans som lydde så: om du med din häst kan rida med förbundna ögon ut på Hjortaknivet och att hästen vänder där. Klarar du detta blir du fri. Allt gick bra. I full gallopp red hästen ut med sin ryttare, hästen vände, stenarna yrde om hovarna. Ut i friheten red ynglingen, befriad, lycklig, han var en fri man.

Efter vad jag blivit mig berättad av folk från trakten

Upp

VEM ÄR SOLVEIG SIGFRIDSDOTTER ANDRÈASSON?

Solveig Sigfridsdotter Larsson föddes i Stafsinge i mellersta Halland 1926. År 1932 kom hon på ett kort besök till en morbror, som ägde mejeriet I Ljungbyhed.

1943 var det dags för ett nytt besök i Ljungbyhed för att hjälpa till hos en annan släkting. En yngling, Sten Andréasson, blev föremål för Solveigs intresse, men då Solveigs moder avlidit och ersatts av en fostermor, som arbetade på sjukhuset i Falkenberg, så ansågs det lämpligare att Solveig skulle arbeta där. Ljungbyhed lockade med en ledig plats på ålderdomshemmet i Riseberga, och senare blev det arbete på sjukhuset på F5. Solveig och Sten gifte sig, och då började Solveig en hemsysterutbildning i Lund.

1947 gick Solveig med i Riseberga hembygdsförening för att få veta mer om sin nya hembygd. Där träffade hon Patrik Haller, Esse Eriksson, Walther Ljunggren med flera. På första mötet drog A. Thell en fräckis, vilket Solveig tyckte var genant.

I slutet på 1970-t finner vi Solveig i styrelsen, och l982-1992 svingar hon ordförandeklubban med stor entusiasm. När Sten dog tappade hon lite grand av entusiasm.

Solveigs intresse för bygden uppstod när hon såg det vackra landskapet, Skäralid och bokskogarna. Hon var med då Ljunggren och hans fru upptäckte stjärngravarna vid Sorröd.

Invigningen av hembygdsstugan 1944 har hon också i minne. Golvet var på gammaldags vis strött med sand och eneris.

Genom sitt arbete i hemtjänsten, som hon var med om att bygga upp, lärde hon känna massor av folk och fick dem att berätta. Genom sina anteckningar och inspelningar fick hon materiel till artiklar i bl.a. Ljungbyhedsboken, Riseberga-Färingtofta böckerna, Färisten m.m.

Som ledare för många omtyckta och lärorika studiecirklar, byavandringar m.m. har hennes namn blivit välkänt.1998 tilldelades Solveig Klippans kommuns kulturpris. Skånes Hembygdsförbund delade 2004 ut landshövding Bengt Petris pris ”För framstående gärning inom hembygdsvården”. Ytterligare hembygdspriser har Solveig fått!

Solveig har alltid tyckt att det är roligt att visa och förklara historiska fenomen och fortsätter därför att skriva dikter, sägner och nu berättelser för barn. Givetvis har dessa anknytning till bygden.

 

Jan Ljungdahl

Upp


© Skånes Nordvästpassage.

Sidan redigerad 2013-10-17 av Inger Persson och Ulrika Nilsson