Jättevargen fastnade i stenen

Stenen vid kyrkogårdsmuren Foto: Bengt Hertzman

Vid grinden till kyrkogården i Gråmanstorp ligger två stora stenar. Titta noga på stenarna, särskilt den ena. Ser du avtrycken efter en jättestor vargs fötter? Förr i tiden berättade man för barnen som sprang för långt hemifrån om en jättevarg som jagade barn. Det fanns naturligtvis ingen jättevarg. Men barnen lyssnade.

En pojke, fem eller sex år gammal, var ute och letade efter stenyxor och stenpilar på en åker långt hemifrån den gamla och slitna torpstugan där han bodde med sin mamma. Pojken hette Rolf. Rolf hade sett att bonden på gården hittade fina stenyxor, stenhammare och stenpilar när han plöjde med sina oxar. Rolf hade hört att de vuxna sa att de var från stenåldern. Yxorna och pilarna, alltså. De vuxna var också gamla men inte från stenåldern.

Rolf visste att han inte fick gå så långt hemifrån när han var alldeles själv. Rolf gjorde det ändå för han tyckte bondens stenar var så fina och han ville själv ha sådana. Det regnade och började bli mörkt när Rolf kom till slutet av åkern. Kallt om fötterna var det också. Det var bara på vintern pojkar använde trätoffler, annars sprang de barforta. Några stenar hade Rolf inte hittat men precis när han skulle gå hem fick han se något som blänkte lite längre bort vid skogskanten. En stenyxa, tänkte Rolf och sprang den sista biten över den nyplöjda åkern. Men det var ingen sten det som glänste – det var ögon – ögonen på en varg.

Rolf sprang det snabbaste han kunde hemåt. Vargen kom närmare och närmare. När Rolf kom till en sten kröp han ned bakom den för att gömma sig. “Mamma var är du”, ropade Rolf. Men mamma var inte där. När vargen var nästan framme vid stenen började Rolf be bönen hans mor läste för honom varje kväll: “Gud som haver barnen kär…”, hann Rolf säga precis när vargen satte frambenen upp på stenen för att komma åt att sluka pojken.

Varg Illustration: Gunnel Björkman

Vargen kom inte längre.
Vargens framtassar hade fastnat i stenen. Vargen gav till ett väldigt rytande.

Det kom en massa rök omkring den och vargen förvandlades till en svarthårig farbror med horn i pannan och en lång svans … det var Djävulen och han skrek en massa svordomar när han inte kunde komma loss. Rolf fortsatte med bönen ”… se till mig som liten är …” medan han sprang hem till den gamla slitna torpstugan. När mamman kom hem berättade Rolf om det hemska han varit med om. Mamman trodde inte på Rolf. Inte bonden heller när han fick höra om vargen för det fanns då ingen var att se ute på åkern. Och det där med att vargen blev till Djävulen skrattade alla åt.

Först dagen efter när Rolf visade dem stenen han gömt sig bakom och de fick se avtrycken efter vargens tassar förstod de. De kunde ju själva se på avtrycken i stenen att det måste ha varit en jättestor varg och så stora vargar hade ingen sett. Så det måste ha varit Den Onde som försökt fånga Rolf.

Fast man kan ju undra hur det egentligen var. Stenen flyttades 1917 från gården till platsen vid grinden till kyrkogården. Tittar man noga på stenen så kanske det är slipskåror man ser. Kanske från den tiden Gråmanstorpsbönderna slipade till brynestenar som de köpt på Åby marknad. Moderna forskare tror att vargastenen använts till att offra olika saker till de gudar människor trodde på för länge sedan på bronsåldern.

Vargstenen i Bjersgård
Vid sidan om vägen mellan Bjersgård och Rösa, ligger en slät sten med två hål i. En sägen berättar att en havande kvinna var förföljd av en varg. Vargen ville komma åt barnet som kvinnan hade i magen. I sin nöd bad kvinnan till Gud om hjälp och då fastnade vargen med två av sina tassar i stenen.

Kvinnan blev räddad.

Den som på 1960-talet berättade om vargstenen i Bjersgård var Karl Jansson. Han växte upp i Bjersgård och bodde i trähuset vid vägen mot Nyvångshus. “Jag hörde ofta denna sägen i min ungdom och har ofta sett stenen. Om stenen finns kvar vet jag inte, men för omkring 35 år sedan fanns den på sin plats.”

Thorbjörn Petersen

 

 


© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-09-16 av Inger Persson