Tornsborgs tivoli – 100 år 2010

Festlighet i Tornsborg när seklet var ungt Foto från Riseberga-Färingttofta hembygdsförening

– Bengt Eskilsson, född 1944 berättar och Jan Ljungdahl fyller på –

Som många vet har Bengt Eskilsson i Tornsborg på nära håll upplevt Färingtoftas sockens nöjesmetropols storhetsperiod och nedgång. Bengts första minnen om tivolit handlar om när tvillingarna Eskilsson lekte med Gulli, som var dotter till Ruth och Johan Karlsson, som ägde dansbanan och bodde i lägenheten, som då fanns ovanför entrén. Johan gick under namnet Tivoli-Johan.

Ett antal föreningar, Färingtofta skytteförening, Forestads bandyklubb,Idrottsföreningen och idrottsplatsföreningen, ordnade sommarfester för hela familjen. Dans, tombolor, chokladhjul, bollkastning, prickskjutning med luftgevär och pilkastning erbjöds och någon gång ett uppträde. Jan Ljungdal minns när Stålfarfar var på besök, sjöng och sålde autografblock.

Festdeltagare utanför Tornsborg omkring 1910 Foto från Riseberga-Färingtofta hembygdsförening

Bengt grundlade sin förmögenhet genom att kontrollera marken vid tombolorna och kunde rädda silver- och kopparfyndigheterna där. Metallen var redan präglad med 5,10 eller 25 öre och som god mecenat, lät han omgivningen få del av sin inmutning. Helga fick en del i sin godisautomat och en del hamnade i kassan på biometropolen intill. Då var det familjefester för alla åldrar. Många så kallade sommardansbanor hade förr dansbiljett (25 öre per dans?) men inträdet i Tornsborg låg i början på 1960-talet på tre kronor (timlönen för en hjälpsågare kunde vara fyra kronor).

De då kända orkestrarna Arizonas, Ramonas, Krassows, Arne Ferms, Stig Wikanders, Stig Lorenz, Tore Häggs, Svängis med flera spelade klassiska ”Tala närmre.., Sail along silver moon, Claes Göran, Tunna skivor” och Elvis låtar.

Om vi skulle prata lite om dansbanesociologi! Vissa flickor dansade bara med vissa killar och tvärtom. Var det byrevir, rädsla för okända eller..? Ett antal killar var för blyga, andra hade hastigt påkomna motoriska problem på grund av vissa drycker och grundlade problem för framtiden men kanke räddades av Länkarna. Alla hade inte roligt.

En del drömde romantiska drömmarefteråt. Bengt Eskilsson och Robert Svensson slog vid ett tillfälle vad om, att de skulle dansa alla danserna, vilket innebar att de skulle få alla damernas tre danser. Det blev dött lopp. Båda dansörerna missade en av damernas.

Tornsborg i vinterfägring när seklet var ungt Foto från Riseberga-Färingtofta hembygdsförening

Eventuella slagsmål var ”hederligare” än nu. Det var man mot man och inga sparkar. Ännu äldre berättelser berättar dock om hårdare våld.
Någon kommer kanske ihåg vokalissorna och andra de pomadaindränkta musikerna med stiliga kläder av modernt snitt. Vår generation minns myggjagarna (herrskor), som var tårnas direkta fiender. En del av dessa skor var vinröda eller tvåfärgade svart, vinrött eller vitt. Ursnyggt!?
En fördel var kanske att man vid dans lättare missade damens tår. Flickorna stal en del utrymme, om de hade skumgummiutrustade underkjolar. Herrarna i 17–30 års åldern hade som regel vit nylonskjorta, som klibbade efter ett tag men som gick lätt att tvätta, slips, kostym eller blazer och byxor. Läppstiftet på kragen gick lätt bort på nylonskjortan.

Från Ljungbyhed kom en del i flyguniform och ”stal” flickor, som sedan fick resa landet runt och bo nära bullriga flygplatser. Någon blev kanske änka. Å andra sidan så dök det upp folk från andra orter som
N. Rörum, Höör och Röstånga! En buss gick en period från Kågeröd över Klippan och Ljungbyhed till Tornsborg.
De flesta såg kanske inte bilarna på parkeringen, men vissa bilar minns man: (1960-t). Volkswagen, PV, Saab, DKW, Opel Rekord och Kapitän, MGA. Ford Fairline 1957, svart och vit med dubbla strålkastare fram, hade två bröder Harryssons. Ford Customline och förmodligen några engelska bilar fanns där också. Röd PV sport, bröderna Larssons vinröda PV och en eller två A-Fordar utmärkte sig men på olika sätt. Några bilägare hade av någon anledning kostat på sig att ha ”privatchaufför”. ”Baggar” och ”djungeltrummor” med extraljus fram vittnade om ett hårt liv i rallysvängen. Några bilar med gamla människor i 40- 50 års åldern kunde stå lite avsides och vänta vid 24-tiden för att rädda hem sina döttrar eller söner. I Tivoli-Johans garage tronade under lång tid en tvådörrars Hudson Terraplane från 1937-39. Unga lastbilsägare kunde också dyka upp med sina fordon. Bengt sade att han och Robert Svensson hade vid något tillfälle använt far Svenssons lastbil för damtransport till Höör. Satt de på flaket på en mjölkakanna?

Sveriges engagemang i FN-sammanhang märktes också när några FN soldater kom till dansen i uniform. Andra uniformer avslöjade annan trupptillhörighet. Kravet att flygelever skulle var i uniform kunde ha att göra med, att då höll de sig nyktra inför flygningen på måndagar. Militärpolis kunde kontrollera uppförandet på dansbanan. Brylcremen fullbordade don Juanlooken eller Elvis-imitationen. Om de stank av John Silver så blev det extra coolt. Bill och John S blev en symbol för den moderna människan som visades på filmdukarna och i reklamen. Det blev i längden något livshotande och dyrbart för en del. I vilket fall som helst så kunde Lützendimman på dåtidens dansbanor vara något tjock speciellt för folk med kaffegöken i magen och dimmig blick. Giftpinnen skapade kontakter. Man kunde bjuda damer och få tända en glöd? Andra bjöd på bilradio i pausen, friska fläktar som Tenor, Läkerol eller tuggummi.

Tornsborg på 20-talet. Allén planterades 1912 Foto från Riseberga -Färingtofta hembygdsförening

Resultaten blev kanske desamma: ett besök hos prästen och en livslång dans på rosor eller en inledning till ett långvarigt tredje världskrig I vilket fall som helst så ökade giftermålsfältet, det vill säga man gifte sig mindre ofta med grannen. Bengt E:s första kärlek Ingrid Anell, 16 år, Höör, ledde varken till revolution eller präst.

Gossarna kunde ha mittbena i nacken, och en del flickor försökte efterlikna vissa kända filmstjärnors korta frisyrer eller hade tagit en brödlimpa? (det fanns skrönor om sådant) och satt i håret, det vil säga inne i en uppsatt knut i nacken. Vart hade flätorna tagit vägen? Nylonstrumpor med en mittsöm där bak, som ofta kunde komma snett, prydde de nedre regionerna liksom högklackade skor. Flickorna höll på att vrida ryggen ur led för att kontrollera strumpsöm, frisyr och att klänningen satt rätt. Spegeln vid garderoben till höger om ingången försökte vrida sig så att alla blev nöjda.

En gång om året var det non-stopdans, vilket de stora dansbanorna också hade börjat med. Bengt menar att publiken var max 400-500. Nu får lokalen rymma 300.

En del publik var inte så välsedd av ordningsvakterna. Raggare fanns i ”storstäderna” en bit från Tornsborg, och man var rädd för bråk. Slipstvånget var ett sätt att hålla vissa borta. Man kunde få låna slipsar av Bengts kusin, Torsten Sonesson, som lånade ut till behövande. Bengt blev vid något tillfälle ombedd att hämta fler dylika ”inträdesattribut” från sin egen garderob.

Tornsborg 1974 Foto från Riseberga-Färingtofta hembygdsförening

Det fanns en liten finka för behövande i nuvarande kontor. När polisen fick fler bilar, ringde man statspolisen direkt. De kända ordningsvakterna var bland annat Schyler, Herman Rosengren, Ragnar Frank, Fritz Thelander, Knut Ekstrand, Ingvar Thomasson, Sjöwall med flera.

Det gick inte alltid som de snälla ordningsvakterna hade tänkt. Mankan och Holger dansade på spex sista dansen med varandra, vilket Rosengren och Schyler inte tyckte att det passade sig, och därför ingrep de med kraft mot dansparet. Mankan, som var brottningskunnig, lade ner Rosengren på gummimattan vid ingången och Schyler hamnade ovanpå. Ordningsvakterna hade tidigare fler uppgifter. De skulle kontrollera lotterierna, fylla på med lotter, fixa redovisningarna och plombera och bryta sigillen på tombolorna.

Överbygdnaden av entrén och ny skylt tillkom 1996 Foto från Riseberga - Färingtofta hembygdsförening

Helga i Tornsborg och Greta i Snälleröd växlade under en period om att sköta serveringen och fick betala cirka 10 öre per person, så det gällde att sälja kaffe och kakor.

Jan Ljungdahl

 


© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-01-29 av Inger Persson