Berättat av Solveig Sigfridsdotter Andreasson   

Nu skall jag berätta för dig om vargarna. 

Det var ju så förr i tiden att kor, får och getter gick i skogarna för att beta. De som ägde dessa djur hade sina små ställen eller jordbruk som de levde på. Ofast var barnaskarorna stora, man var beroende av sina djur och var rädda om dem. Men en fara var att djuren kunde bli anfallna och dödade av vargar. Dessa vargar kom i stora flockar, många var de som fick mista sina djur som gick på skogen. Ingen ersättning kunde de få om djuren dödats . Alla var rädda för vargen, även barnen som plockade bär i skogarna fick vara försiktiga.

Nu skall jag berätta om en familj som bodde mellan Skällebera och Farstorp i Riseberga socken. Han hette Aron Torsson och hans fru hette Lina Svensdotter, de hade fem barn Karna 5 år, Axel 7 år, Sven 9 år Anna 10 år och Tor 12 år. Huset där de bodde var ganska långt för i ena sidan av huset bodde kor, får grisar och höns, så var det hoggegoden emellan där de hade sin bostad som bestod av stort kök med bakugn och häll där maten lagades , här hade de sina nattläger en väggfast säng där far och mor sov  Karna och Anna sov tillsammans i en liten utdragssoffa och pojkarna fick ligga skarvsfötter i en större soffa, men Tor bodde inte hemma längre han var lilldräng på bostället i Farstorp  Men kunde gå hem när bonden tillät. Innanför köket var ett rum, där var de bara när det var jul eller när någon skulle komma dit på besök. Någon skolgång var det inte , för det var inte lag på att gå i skola, men Tor fick lära sig bokstäver och sätta ihop till ord, hans husbonde lärde sina barn och då fick Tor vara med, de var spännande , de fick rita med pinnar i sand som de packade i en fyrkantig låda

 Nu var det så att vargar hade dödat flera kor och får som gick på skogen, barnen fick inte gå ut, Alla karlar i trakten var ute för att skrämma de farliga bestarna, men inget hjälpte, vargarna återkom gång på gång. Vargarna tjöt om nätterna och kom in på gårdarna där dödade de gårdshundarna Alla var rädda. Nu kom där en bestämmelse att varje rote skulle jaga bort odjuren och de fick bygga en varggrop för att lura i vargen där. På en höjd i skogen var lämpligt att göra denna grop. Alla karlar och ynglingar fick nu hjälpas åt med denna grop, rejäl och stor skulle den bli . Gropen blev både djup och bred, nu skulle den stenlavas. Oxarna fick dra och släpa stenlaster i mängder Tor ,och Sven fick hjälpa till och även Anna och Axel  även andra barn som hörde till trakten fick göra så gott de kunde, för det var mycket med stenar som skulle samlas så att gropen skulle bli stadig och hållbar. Uppe här som nu den stora varggropen blev byggd för att fånga upp deras plågoandar det var här som vargarna brukade stå för att kunna ha utsikt 

Aron hade haft otur ett av hans bäste ko och en kviga var riven av vargen, de var så illa tilltygade att inget gick att ta vara på, tidigare hade två får blivit byte till vargarna. Den andre kon var sin så någon mjölk fick de inte, Lina hade inget smör att sälja, lite ägg men det gav inte mycket i förtjänst, de fick klara sig så gott det gick, mjöl hade de liksom sill som var insaltat, så svalt gjorde de inte, men Karna undrade när de fick mjölk igen, när kossan Rosa har kalvat då får vi mjölk igen. Nu var det vår och Anna skulle börja som Lillpiga hos en  som hade ett lite större ställe nere i Riseberga och Sven skulle ner till Bonarp för att vakta kor på den stora heden. Nu var det bara Axel och Karna hemma hos mor och far, det blev ensamt tyckte de båda barnen, men nog fick de hjälpa till hemma det fick alla barn göra, ingen klagade på det.

I den stora runda varggropen betade man med en gammal höna, det skulle locka vargen då han luktade kött. Vargen poppade ut på den granrisbelagda gropen som gav vika. Sedan var det för karlarna i byn att komma för att döda vargen. Stor glädje utspelade sig alla skulle skåda besten.

Nu kunde man känna sig trygg igen, den stora varggropen blev så gedigen byggs att man än i denna dag kan se varggropen i skogen på höjden där många vargar fick släppa livet till och folket kunde släppa sina kreatur ut i skogen igen