Varifrån kom stenen till Herrevadskloster?

Vid något tillfälle långt tillbaka i tiden hörde jag någon sade, att sandstenen som användes vid byggnationen av Herrevadskloster skulle ha kommit från stenbrotten i Stenskogen vid Höör.

Vid utgrävningarna på klostret kastade jag fram hypotesen att sandstenen kom från Färingtofta. Det blev inget större gehör för antagandet. I Rögnaröd finns en del sandsten på stengärdena och i Forestad, Torraröd och Snälleröd uthus med sandsten i väggarna. I Färingtofta kyrkas torn, kyrkomur och sannolikt även under putsen på kyrkan har vi den grå stenen. En del äldre gravstenar på kyrkogården och utanför i kyrkbyn är av samma material. Stödmuren på vägen ner till gamla småskolan består av stora sandstensblock. Nu skiljer det flera hundra år mellan Herrevadsklosters och uthusens byggperiod i Färingtofta. Under den tiden har transportmöjligheterna ändrats.

Vi kör längs Rönneå mot Hallaröd och ca 800 meter från sockengränsen ser vi på vänster sida grå block ligga på ett stengärde och strax därefter en stor ridhall. Var kom dessa block ifrån?

Vid ett samtal med Sven Andersson i Djupadal om sandstensfynd fick jag veta, att förr körde folk till en gammal byggnad och plockade sten någonstans i skogen mot Hallaröd. Ett besök i gården med ridhuset resulterade i att jag fann resterna av ett litet hus av källarkaraktar vid ett onaturligt schakt i branten på södra sidan av byvägen. Svens information hade lett mig till ett sandstensbrott. Bredden på brottet kan vara drygt 20 meter i botten och djupet ungefär hälften. Åldern är för tillfallet ännu okänt.

Mur Herrevaskloster

Jag tror inte att man tog stenen till klostret där men till andra byggnader i Färingtofta. Vid grävningsarbeten vid Färingtoftas nya skola fick man upp ett antal större sandstensblock, bland annat med så kallade vågmärken. Tänk er en sandstrand där vattnet sköljer upp vid varje våg. Då uppstår en våt, räfflad yta, som sedan kanske höljs igen av mer sand. Vid långvariga geologiska processer, då tryck uppstår, kan dessa vågmönster bli kvar i de geologiska skikten. Dessa block tog min far hand om och fick transporterat till Klingstorp, där sandsten i ytan nästan inte alls förekommer. Det är nog så att inlandsisen rev upp ett sandstenslager vid Färingtofta – Rögnaröd.

Munkarnas arrendatorer fick order om att transportera sten till klostret, men jag anser att de inte körde fyra mil extra från Färingtofta räknat (tur och retur) till Stenskogen i Höör. En kemisk och geologisk analys av färg, kornighet kan ge svar på om jag tänker rätt. Höörsandstenen är enligt fakta ljus men kan få en mörkare vittringsyta.

Byggnad Herrevadskloster

Bildningen skedde under Lias, den äldsta perioden under Jura, det vill säga för en 170 miljoner år sedan, men då låg Färingtofta på ett annat ställe på klotet. I ett landskap med moränavlagringar från inlandsisen ser vi inte alla sprickzoner som finns i Skåne. Normalt slutar den urgamla graniten och gnejserna väster om Söderåsen, där betydligt yngre bergarter börjar. Sprickzoner går ungefär i nordvästlig riktning och består oftast av diabasgångar, men här är det frågan om en relativt smal sandstenszon.

Jag hade tidigare tagit med Karl Olof Wessl€n till sandstensbrottet, där vi hade haft en animerad diskussion om sandstenen transporterades på flottar till Herrevadskloster eller ej. Visserligen var vattenflödet förmodligen jämnare förr när alla våtmarker fungerade som tvättsvampar vid nederbörd. Wesslén, uppväxt vid norrlandskusten, där båten var viktig, föreslog vattentransporter på flottar. Fanns det lämpligt virke för detta? Jag yrkade på i första hand vintertransporter. Stenas eller enkla slädar?

Medeltidens vagnar tålde inte mycket. Släpor efter oxar var en möjlighet. Då det fanns många ”R-markeringar” (registrerad fornlämning) söder om Tornsborg, och då Wesslén var ”hialös” och ville ut på tur, så föreslog jag att han kunde reka först. Wesslén berättade sedan att han sett skogens konung som vaktade stengärden av sandsten. Då blev det fart på mig. Älgen von Tornsborg vaktade fortfarande stengärdena på toppen av kullarna, när jag kom dit.
Jag hade tidigare nöjt mig med plockning av liljekonvalj en 100 meter från Tivoliet och inte besökt Rögnaröds revir. Den berömda kyrkstigen eller vägen går fram där. Egentligen tillhör området Färingtofta by. Då såg jag också i en södersluttning ruinerna av en backstuga med murar av ren sandsten. Detta är kanske den enda backstugan på det svenska fastlandet som har haft murar av sandsten.

Vid ett senare besök konstaterade vi, att det finns så mycket sandsten i dagen (även nära kyrkbyn), att man kan bygga flera kloster och kyrkor. Jag är övertygad om att man inte behövde något stenbrott för att få sten till kloster och Färingtofta kyrka, kyrkogårdsmur och uthus i området. Man kunde plocka det som inlandsisen rivit upp. Ett frågetecken kvarstår. Det finns ett antal källare och stenbyggnader som inte har särskilt mycket sandsten i sina murar. Handlar det om vem som ägde marken, där sandstenen fanns? Sandsten är i flera sammanhang lätt att bygga med. Är min bevisning tillräcklig? Herrevadskloster ”kom” delvis från Färingtofta. Den framtida historien ger kanske mer fakta? Kopplingen mellan geologi, arkeologi och historia är enligt mig intressant.

 

Text: Jan Ljungdahl. Text och foto hämtade från Färisten, Riseberga – Färingtofta Hembygdsförenings tidning .

 

 


© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2016-08-16 av Inger Persson