När kalenderns blad vändes från oktober till november kom en vind från norr med den första aningen av vinter. Den klädde grön mossa i rimfrost och lade is på vattnet som samlats i groparna efter hästarnas tramp. Det mesta stannade upp, de flesta träden kläddes av och de sista trollsländorna och fjärilarna gick till ro. Den sällsynta praktvaxskivlingen jag fann här på Jällabjär var frusen och måste värmas i handen innan jag kan kände dess karaktäristiska doft av honung.
November, blotta ordet ger dystra associationer och får många människor att rysa. Visst kan november vara regn och rusk, dagar som fått en svensk serietecknare att införa en extra månad, mörv (smaka på det ordet!) , vilken han har placerat mellan november och december i sin kalender. Men så finns det stilla dagar, då solen kan sprida ett underbart honungsgult ljus över landskapet. Detta är en sorgligt underskattad tid för naturupplevelser.
Denna dag befinner jag mig där såna dagar gör sig särskilt bra, i det gamla beteslandskapet, fäladen. Här vill jag varje senhöst tillbringa lite tid, stanna upp och ägna mig åt tankeflygningar som den stressiga vardagen inte ger utrymme till. Här mår man gott och november känns sällan dyster. Naturbetesmarkerna är unika, vi har inte så många kvar, inte heller om man ser det globalt. De borde k-märkas allesamman! De är gamla rester av utmarker med enar, nypon och slån och en grässvål skapad av betesdjur under flera hundra år. Novemberlandskapet har lagt av sig det mesta av sin pråliga dräkt från i somras men behållit några smycken i olika nyanser av rött.
Färgen på vildrosornas nypon blir en spegelbild av de olika vaxskivlingarna på marken, med rätta kallade svamparnas orkidéer. I de talrika aplarna sitter enstaka röda äpplen kvar.
Domherrar skymtar i en lönn och en flock gråsiskor med röda pannor söker föda i en björk. Himlen är klädd i tunna moln där det blå skymtar igenom men mot norr är det klart. Hagarnas hackspett, gröngölingen, ropar och en nötkråka kommer ut från en hassellund med nötter för att fylla på sina vinterförråd. Släktingen nötskrika skränar i skogen. Ett livsviktigt sparkapital som förhoppningsvis ingen spekulerar bort. Bortom enarna öppnar sig öppna ängar med vissnande gräs. Ännu en kort tid blommar här ängsvädd, blåklocka, kärrsilja och den ovanliga reviga blodroten som tycks vara helt knuten till dessa mulens marker.
Från höjden ser vi mörkret sakta falla över landskapet kring Jällabjär. Lyssnar till ljuden, får som bräker, oroliga koltrastar, rödhakars tickande och sångsvanar som ropar från Rönneådalen där dimmorna samlas. I övrigt råder tystnad, en av våra största bristvaror numera. Uppe vid vulkankäglan är bokskogen fortfarande klädd i ett brungult lövverk. I dunklet under träden bidar vildsvinen sin tid. Den gamla åkern som på senare år blivit betesmark plöjs i natt än en gång upp, men nu av borstiga och starka trynen.
Sten Selander skrev en gång:
”Här går min väg. Två gamla byars fälad är mer än bara mark med björk och sälg. Den ligger tung av tid. Den är besjälad av skrovlig arbetsdag och stilla helg”.
I skymningen går vi en sådan fäladsväg genom hagarna, känner senhöstens kryddiga doft av förmultning och förnimmer en frostfjärils vingar mot kinden. Ser en flock gulsparvar dyker in enebuskens skyddade sovplats och tänker att visst skulle de två gamla byarna i dikten kunna vara Kolema och Anderstorp i vars hus ljusen nu har tänts.
Det finns några gamla fäladsmarker till i denna bygd som är värda ett besök som Bonnarps hed, Anderstorps eneskog och Gillastigs fälad och en bit söderut – Munkarps fälad. Besök dem och förundras!
Text och foto: Bengt Hertzman 2013
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2017-09-19 av Bengt Hertzman