Ugglornas tid

Snart är vårvintern här och då börjar ugglornas tid. Redan nu hoar kattugglorna runt om i trakten. Helst ska det vara en vindstilla och gärna månljus kväll men det finns ingen garanti för att ugglorna är  på humör trots att inramningen är perfekt. Men att åka ut i skymningen, se stjärnorna tändas och se hur mörkret lägger sig över landskapet är en speciell upplevelse. Om man har knastrande snö under kängorna är det ännu häftigare och fördelen med snö är att kvällen blir så ljus att man kan även få se ugglorna ljudlöst svepa förbi på jakt efter sork och möss. Kattugglan finns lite överallt, både i ren skogsbygd och i mer öppet landskap. Men det måste finnas inslag av gamla ihåliga träd som dom kan bo i. Bra platser i Klippanbygden att höra kattuggla är Bjersgårdsområdet och Söderåsens sluttningar vid Klöva Hallar och Skäralid.

Vissa år finns också det lilla charmiga skogstrollet pärluggla i trakten och då är det ofta mossarnas kantskog som är deras hemvist. Har man tur kan få höra den vid Traneröds mosse eller vid Syrkhult i skogarna norr om Färingtofta. På samma platser hörs ibland vår minsta uggla, sparvugglan, vissla domherrelikt i skymningen.

Hornugglan är det äldre kulturlandskapets uggla. Den häckar gärna i gamla kråkbon i dungar som ligger i ett öppet landskap som består av både betesmarker och åkrar. Sådana landskap finns på flera platser i Rönneådalen, Riseberga och Herrevadskloster. Den drabbades hårt under vintrarna 2009/2010 och 2010/2011 då stora delar av beståndet slogs ut. Lättast upptäcker man hornugglan på sommaren då ungarnas tiggläten hörs lång väg. Förra året hittades häckande hornugglor bland annat vid Färingtofta och på Traneröds mosse.

Två ugglor som är ovanliga men som man kan träffa på är berguv som gärna slår sig ner i stenbrott och jordugglan som gillar öppet landskap, gärna med fuktiga betesmarker. De mest sällsynta ugglorna som setts i Klippanbygden är dvärguven som för ett antal år sedan lockade många besökare till Riseberga och tornugglan som lär ha funnits vid Herrevadskloster. Riseberga- och Forestadtrakten tycks utöva en speciell lockelse för ugglor och denna vintern har norrlandsgästerna lappuggla och hökuggla gästat bygden.

Runt om i Klippans kommun och i gränstrakterna till närliggande kommuner har du normalt möjlighet att uppleva rop från minst fem olika ugglearter, kattuggla, hornuggla, berguv, sparvuggla och pärluggla. Men vissa år hörs jordugglan ropa på försommaren medan den genomför sin speciella spelflykt. Tillgången på ugglor är beroende av bytestillgången. När det är goda gnagar år är aktiviteten större.

Berguv

Berguven är störst och pampigast bland ugglorna. Har långa snett uppstående horntofsar på huvudet och upplevs som en kraftig gestalt med enorma klolabbar. Kan göra sig dubbelt så stor vid vrede. Berguven är en sägenomspunnen fågel och den har väckt både skräck och hat. Det dova, vittljudande ropet kan höras på åtskilliga kilometers håll. Inte att undra på att man förr trodde att det var gasten som var i farten eller att ropet förebådade olycka och bråd död. Berguven har räddats kvar i vår fauna genom mångåriga kraftfulla insatser och numer kan ropet höras i skogar med berg och klippstup liksom i skärgårdarna. Sorkar, änder, harar och en del fåglar är uvens byte.
Berguvens djupa, tvåtoniga tutande är välbekant, trots att den stora fågeln under lång tid varit nära att försvinna ur faunan. Hörs oftast i skymningen och jagar sina byten nattetid.

Hornuggla

Skogsuv” är en gammal folklig benämning på hornugglan, vilket har sin bakgrund i att båda fåglarna har långa, uppstående örontofsar. Denna karaktäristiska detalj i utseendet skönjs också bakom fågelns vetenskapliga namn, Asio otus – ungefär ”öronuggla”. Huvudfödan utgörs av smågnagare – sorkar och möss – som hornugglan jagar, flygande bara någon meter över marken, knäppande med näbben för att skrämma upp bytet som den lokaliserar med hörseln. Hornugglan är verksam både i skymning och gryning. Det finns goda utsikter att se fågeln, eftersom den ofta
jagar i öppet odlingslandskap där det finns närliggande skogsdungar och myrmarker. Under dagen gömmer den sig i skogen, sittande invid en stam där den kan göra sig smal som en pinne om den oroas. Hornugglan bygger inte sitt eget bo, utan utnyttjar bon som tidigare använts av till exempel skata eller kråka.
Omkring vårdagjämningen ljuder hornugglehanens dova tutande – en enstavig stöt (berguvens läte är tvåstavigt) som upprepas med jämna pauser på ett par sekunder. Då kan man också se hanens parningsflykt med klatschande vingslag under kroppen.
Hörs årligen på gamla F5 området i Ljungbyhed. Är vanlig i villa områden med större och tätare träd.

Kattuggla

Kattugglan är en äkta nattuggla med extremt bra hörsel. Öronen sitter på olika höjd vilket gör att den lättare kan bestämma varifrån ljuden kommer. I sällsynta fall ses kattugglan på dagtid, då ofta sovande på en trädgren. Kattugglan gör sig hörd året runt i trakterna där den finns men ger skärskild stämning under vårnätterna. Trivs i gamla lövskogar och boet kan finnas i ett hål i ett gammalt träd. Men kan också häcka i gamla kråkbon och uthus. Varför namnet katt? Ja, kanske för att den är en utmärkt smågnagsjägare. I födan för denna nattjägare ingår också småfåglar, grodor och insekter.
Kattugglehonans läte är gällt klävitt och hanen har det allmänt bekanta hoo… ho, hoo-hoo-hoo-hoo för att annonsera sin närvaro. Dessa läten en duett, där honan gör klävitt-ljudet och hanen svarar.
Går att höra nästan över allt bara man lämnar gatlyktornas sken och olika ljud som finns i vårt samhälle. Hörs ofta i skymningen men också senare på kvällen. Säkert ställe är trakterna runt Bjärsgård, Tranerödsmosse med flera.

Pärluggla

Namnet på denna vår näst minsta uggla (av traststorlek) kommer av de vita fläckar som den brungråa, yviga fjäderdräkten är beströdd med. I svensk folktro har pärlugglan kallats ”vätterhund” men man har också trott att det vittljudande lätet kom från haren – där av namnen ”mäckerhare” och ”harpoppla”.Pärlugglan är nattaktiv och vilar på dagen helst inne i en tät gran. Jagar gärna i tät skog sittande på en låg gren spanande och lyssnande. Sorkar, skogsmöss, fåglar och andra smådjur är ugglans föda.Pärlugglan finns i hela landet och granskogen är favoritbiotop men finns också i blandskogen där den häckar i trädhåligheter, gärna gamla spillkråkehål. Redan i februaris kyliga vinternätter börjar hanen ropa, ropen kan pågå i timtal utan avbrott.
Lätet är mycket karakteristiskt och består av en serie om tre till tio starka ”poanden” som upprepas många gånger och kan höras kilometerlångt.
Tranerödsmosse är en plats som den hörs nästan årligen. Oftast sen kväll eller nattetid.

 Sparvuggla

Förr kallades denna vår minsta uggla ”Tjäderklockan”, eftersom dess visslande i nattmörkret före gryningen och det var en signal till tjäderskyttarna att det var dags att bryta upp från nattlägret. Den är ganska oskygg och mest aktiv i gryning och skymning men kan även synas dagtid. Ugglan är inte större än en sparv men klarar av att slå såväl fåglar som gnagare. Hamstrar föda och samlar sina byten i ihåliga träd eller holkar. Sparvugglan häckar i gammal granskog med mycket lövinslag. Boet finns ofta i gamla hackspettshål.
Sparvugglans sång, som kan höras långt, består av ett taktfast sex- till sjustavigt entonigt mjukt visslande som upprepas var 10 sekund.
Lite tur bör man ha för att få höra denna lilla uggla men finns ibland i området runt Bjärsgård. Lite säkrare ställe är förmodligen Tranerödsmosse. Hörs säkrast i skymning och gryning.

Jorduggla

Jordugglan är en medelstor uggla, blir ungefär 38 cm lång. Den har gula ögon och korta örontofsar, ofta så korta att de inte syns. Jordugglan flyttar under vintern och återkommer i april-maj. Är aktiv också på dagen och håller till över fält, ängar och annan öppen terräng men jagar mest i skymning och gryning. Den fångar små gnagare men kan också fånga andra smådjur och fåglar och deras ungar. Bygger sitt bo på marken. År då tillgången på sork är stor kan den lägga upp till tolv ägg.
Hanarnas läte är do-do-do-do och honornas läte är tjerr-app.kap
Ses visa år på Bläsinge ängar. Har hörts på Traneröds mosse.

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-02-03 av Inger Persson och Bengt Hertzman