En plats för lugn och trevnad
Första gången jag kom hit var av rekreationsskäl. Det var för tio år sedan och jag ville lära känna mitt nya hem och traskade på alla stigar och vägar som fanns. Efter hand upptäckte jag även småstigarna och därpå undersöktes allt som gömde sig bakom barriärerna av täta buskage, betande kossor och rostig taggtråd. Plötsligt stod jag vid en kvarnruin som inte var utmärkt på kartorna, och jag minns så väl den sköna känslan som spred sig i maggropen när jag stod här första gången.
Det var en slags trygghet, ursprung och tillhörighet, på samma gång blandad med spänning. Med sina gamla stenar och vatten, buskage och trädkronor och alla skiftande ljud och ljuslägen har Forestad kvarnruin en stark dragningskraft på mig sedan dess, och jag återkommer så snart jag kan och gärna varje dag.
Platsen är på många vis som en dagstidning, ytan och formen är välbekant men innehållet kommer med ständigt skiftande och intressanta inlägg. Här siktas årets första sädesärla och den sista svalan innan hösten, och här kan jag med litet tur få se både kungsörn och kungsfiskare jaga, dessa smått spektakulära höjdpunkter i livet som piggar upp en annars gråmulen och händelselös vecka.
Efter en tid djupnade intresset för platsen och jag började undra över vad fascinationen egentligen bestod i. Utöver de små guldkornen, som jag sporadiskt rapporterade och delade med mig av på Artportalen, fanns det något annat som gjorde det skönt att vara här, något privatare och djupare. När jag frågade mina grannar visade det sig att vi alla delade känslan av att platsen kändes speciell och litet hemlig. Någon hade en plats att gå undan för en stund på egen hand, en annan kom regelbundet hit för att fira i glada vänners lag, och ett par hade faktiskt förlovat sig här. De återkom varje år vid tidpunkten för att fira varandra med en flaska bubbel och två kristallglas.
Betydelsebärande ritualer hänger tätt ihop med utvalda platser, vi brukar kalla dem poetiska ting, som smultronställen och gömslen, och jag tror att vi är många som har behov av en plats att känna sig trygg på och tycka särskilt mycket om. Det är därför litet svårt att avslöja, för vem vill förlora mystiken som vilar över något som känns litet eget och hemligt? Den trygga och sköna hemkänslan kan förstås komma av det praktiska läget.
Moränhöjden på ena sidan om dalgången ger lä för ryggen från ilande kastvindar, och den vindlande och trädbevuxna bäckfåran mjukar upp vindar och ljud för den som sitter i botten och försöker förstå vad det är som sker bakom krökarna framför. Men det är inte bara för skyddet vi går hit, eller för den vackra utsikten. Solen skiner in genom grenverket och lyser upp blad och stammar underifrån och ger ett milt mikroklimat där en stor mängd olika örter och växter trivs.
Känslan är nästan exotisk under trädkronorna, och därför trivs även sångfåglar och uttern som ibland kan ses jaga bland stenarna. Hela stället är som skapt för att sätta upp en lägereld och sjunga sånger, fantasin och skönheten är en ofta förbisedd orsak för att trivas och ett faktum som inte bara människor håller med om. Även fåglarna talar om att de verkligen trivs här. Denna litet undangömda oas har brukats och avnjutits långt innan effektivitet och rationalitet existerade. Kanske redan för tiotusen år sedan, när isen försvunnit och människor kunde sitta här i lä och skydd och berätta för varandra om sina upplevelser, mätta av den rikedom som bara flora och fauna ger.
Namnet Forestad kvarnruin tog jag av både pragmatiska och poetiska orsaker, men det visade sig stämma när man blickar tillbaka cirka 150 år. Planerna på att uppföra en kvarn här omnämns för första gången 1853, tjugo år senare står den färdig för att brukas. Kvarnen vid det naturliga vadet får dock en kort historia, och rivs kort efter att ett domstolsbeslut bestrider ägarnas planer på utökad fördämning 1913.
Vid det laget är verksamheten tämligen eftersatt, tak läcker och kvarnstenar är utslitna. Idag har gränsen för vad som kan kallas fornlämning utvidgats till att gälla byggnader och lämningar före 1850, kvarnen lyder därför inte under lagstadgat beskydd och syns inte heller i kartor eller allmänna arkiv. Det finns dock två äldre lämningar här, upptagna på Fornsök efter undersökningar som gjordes inför ett extensivt grävarbete för friskvattenledningar som utfördes 1998.
Uppe på höjden och intill branten ned mot vattnet sträcker sig en snörrät jordvall med ett dike, ca 75 m lång. Det är rester efter det svensk-danska fälttåget, och en förskansning utförd av soldater och ortsbor som var avsedd att bevaka utsikten över ett viktigt vadställe. Idag blir den gamla resten från orostiderna 1710 rofullt betad av kossor och skuggas nu under knotiga ekar, björkar och tallar.
Utsikten över öarna i dalen, där kvarnen stod och en invasion förväntades, är idag övervuxen av lövträd och täta pil- och videsnår där entitor och gärdsmygar häckar sedan många generationer. Vid vallens slutända syns ett odlingsröse av obestämd ålder, därifrån leds man vidare över den mjukt fallande slänten, en gammal vägfåra som rundar backen leder ända ner till kvarnruinerna.
Här nere, och intill vattnet, fast på andra sidan om den lilla Långarödsbäckens utlopp, har arkeologer funnit flintavslag och skörbränd sten, små men tydliga rester efter en tidig bosättning. Ett exakt datum har varit svårt att bedöma för platsen har brukats under lång tid sedan dess och regnvatten har tidvis sköljt bort delar av det berättande ytlagret, men resterna bär ändå tydliga tecken på lång mänsklig närvaro. Vid denna kurva som skapades under förra istiden och som idag utgör en liten del av Rönne ås meandrande lopp finns många tecken på att människor under lång tid har tyckt om platsen och valt att bosätta sig här.
Marken utgörs av en av de meanderslingor längs Rönneådalen som livar upp flödets övrigt makliga takt. Här har vattnet bromsats upp av en hög strandbank, fått gira undan och tagit fart över olika vattenhinder. Det finns trädbevuxna och kallmurade öar, fasta bottenstenar och uppslammat sediment med tillfälliga, strandade stockar som dämmer upp och bildar små forsar och vattenfall. Inte en dag är den andra lik.
Om man sätter sig på den gamla kvarnstocken en stund, och förenar sig med stenarna på platsen, kan man snart få se på djurlivet. Skickliga knipor far fram över vårflödet som vore de jetdrivna, forsärlor som sitter på en favoritsten mitt i forsen, stolt guppande med sina långa stjärtar, för att i nästa stund sjungande kasta sig ut över virvlarna i vida bågar och därpå smidigt landa på en överhängande kvist.
Här landar gråhägern för att tillsammans med gärdsmygar och rödhakar leta föda bland det tidiga vårflödets pinnar, kvistar, löv och ris. Vinterdagar när maten är svår att finna finns det alltid något gott att hitta här, och då tycker jag att de njuter av samvaron. Samtalstonen är dämpad och glad och avsevärt mjukare än på sommaren, när det häckas och nötväckan och rödstjärten hackar och varnar för allt som skulle kunna störa friden. Här har jag skådat många märkliga ting, det är en plats för makabert skådespel och illuster underhållning av alla möjliga slag.
Sommaren är näktergalens tid och ugglor och rovfåglar har suttit och väntat på att få slå sina skickliga och ljudlösa lovar lågt genom träd och buskage, eller kretsat högt över platsens lockande gröna öga. Här nere bland stenarna lägger den stora kungstrollsländan sina ägg, och uttern söker föda. Den som har tur och är tålmodig och tyst kan få se den lysande blå kungsfiskaren pila förbi, eller höra på det bruna brusets sövande tonarter.
Över tid har människor suttit här och beundrat samma sak som jag, det är en skön tanke att mänskliga sinnen enar oss, oavsett ålder, epok eller era. Och jag slås alltid av att vi aldrig någonsin kommer att kunna nå den nivå av snabbhet, slughet, eller skönhet som en trollslända har, efter miljontals år av evolutionära framgångar. Det är bara att ödmjukt tacka och ta emot. Men det finns naturligtvis även dagar när ingenting alls händer, och allt är fullständigt vanligt och normalt, och då undrar jag ändå om inte det är det mest underbara av allt.
Vissa vårdagar kan vattennivåerna översvämma kvarnbyggets stenar så att öarnas alar och tufsiga pil- och sälgsnår står med fötterna i flödet. Andra dagar delar kvarnkilen på öarna upp vattenflödet i två hastigheter, vilket har gett förutsättning för ett blandat och varierat djur- och naturliv. Om man står uppe på kullen en vårdag när träden ännu står kala och skuggorna uteblir, kan dimbankarna över ådalen ge en närmast magisk känsla.
Där nere vindlar Rönneå fram över ett låglänt, översilat parti och det är en blandad vegetation av gräs och örter, snårskogar, alskogar och våtängar samt en fin ädellövskog i väntan på att slå ut. Den antikvariska undersökningen hade fått avbrytas, möjligen eftersom kossorna är ystra, och för att vegetationen ställvis är ganska tät. Så det vilar ännu något mystiskt över platsen, och oavsett vem som har brukat den, och varför eller när, så är det något visst med dess natur. En dragningskraft som har fått människor in i min egen tid att välja att fira minnesvärda högtider och komma hit för att hämta tröst.
Skrivet av Petra Borgcrantz, Forestad 2023
© Skånes nordvästpassage
Sidan redigerad 2023-04-26 av Bengt Hertzman