Natthall ligger mellan Rönneå och Djupadal. Bara namnet Natthall berättar för oss att det är en bergaknalle, för hall betyder berg och natt att det är mörkt som en natt vid bergets fot. Där uppe på hallen kan man se hur Rönneån slingrar och krumbuktar sig, och den liksom inte har bestämt sig åt vilket håll den skall rinna. Om man lyssnar riktigt noga, så kan man kanske höra jättarna, som bor inne i berget, hur de pratar och kanske hör man klinget av silver när de räknar sina många pengar och tar upp sina dyrbara smycken.
Jättarna är gamla. De har bott där i tusentals år. Boningarna är fina, och de har inrett flera salar. De trivs där och håller sig i sina rum om dagarna men umgås med andra jättar, som de är släkt med.
Jätten Juskus, som bor i Juskushall i Riseberga liksom den sköna Vena i Mörkanskog, Rise på Åsen och jättarna från Brink. De små människokrypen bryr de sig inte om, de får sköta sitt. Nu för tiden har de små krypen skaffat sig något, som de kan krypa in i, och där är fyra runda ben, som snurrar och fräser. På så vis kan de nästan komma lika långt som vi Jättar.
Jättarnas största bekymmer är de odrägliga Trollen. Fastän jättarna bott i Natthall länge och kunnat trivas där, så ställer trollen till hyss. De bor under de stora stenarna nere vid bergets fot, och deras skrän stör de gamla Jättarna. Trollen svansar och dansar natten lång. Nu är det ju så att Troll tål inte solens strålar, för de får så ont i sitt skinn, och de kan faktiskt spricka om de kommer ut i för starkt solsken. På dagarna ligger de inne i sina hålor, och nog hör man hur de snarkar, och ibland darrar stenarna.
En sten kan de inte röra. Den ligger liksom på en annan sten, och det konstigaste med denna sten är följande. Den gamla gården Djupadal ligger nere i dalen, där Rönneå flyter fram. En gång för 200 miljoner år sedan blev hela dalen begravd i aska och stenbomber från det stora vulkanutbrottet på Jällabjär. Här grävdes askan bort i själva dalen och en vattenkvarn byggdes där. Hur konstigt det än låter så från den tiden och framöver, så vänder sig denna sten ett helt varv, när en ny ägare flyttar till denna gård med sin kvarn eller mölla, som man kallar kvarnar för här i Skåne. Trollen försöker vrida den, men de kan inte rubba denna sten. Alla trollen hjälps åt, men det hjälper inte.
Folk kommer och går. De beundrar den fina utsikten däruppe på berget och tittar man ner på den flata hällen, kan man skönja några bokstäver inristade, men tyvärr har något oaktsamt människobarn gjort upp eld just där. Den skrivna versen var ristad och man kan nästan läsa detta: ”Susen Natthalls bokar eder sång dröm om den dag som ler”. Texten, som var skriven på hällen, är: ”Susen Natthalls bokar eder sång, dröm om den dag, som ler borta från livets buller och bong för hembygdens ro i mitt hjärta jag ber.”
Han som suttit där med sin mejsel och skapat vers om sin hembygd, som han kom hem till och längtat till. Han bodde i Sveriges huvudstad Stockholm, och där jobbade han som konstnär och intendent på National museet. Hans namn var Oskar Antonsson.
Nere vid foten av Natthall växer många rara växter som orkideer och den ganska ovanliga växten, som fått namnet Tandrot. Ett konstigt namn på en så fin växt, och man kan undra varför den fått detta namn, och vem som döpt den till Tandrot. Var det någon som dragit ut sin tand, när han döpte denna blomma?
Vi följer stigen och här kan vi se många blommor ex flera sorter av violer. Stinknäva, skogsnäva, stenmåra m.fl är små växter, som nästan bara barnen ser. Den växt som vi mest förundras över, är säkert vätterosen, som finns i stor mängd. Där måste vättarna bo vid hällan mot ån, och här växer hasselbuskar och en hyllebuske. Där nere bor de säkert de små vättarna, som lever i familjer med mormor och farmor, farfar och morfar och alla barnen. Vättarna är inte stora, men de kan hjälpa folk och fä om något är på tok. De kan förvandla sig till grodor för att kunna se vad som händer runt omkring. Kanske man kan få syn på någon liten varelse bland de rosa vätterosorna. Du ser kanske en groda. Var försiktig, det kan vara en vätte!
Bli inte rädd om en vit häst kommer och ställer sig bredvid dig. Då skall du låtsas, som om du inte ser honom och försök inte rida på hästen, hur han än kråmar sig. Det är Bäckahästen, som försöker locka dig till sitt välde. Om du läser Fader Vår eller något ur bibeln, som du kan minnas, eller kanske en psalm ex ”Tryggare kan”, då flyr Bäckahästen som en vind. Det bara susar, och så är han borta.
Förr gick möllevägen från Billinge till Djupadals mölla för att bönderna skulle få mala sin säd, men de visste inte hur man skulle akta sig för Oknytt. Många var de drängar, som suttit på vagnen dragen av oxar eller en häst på väg till eller från möllan, då de antastas av Bäckahästen. Men de läste sin Fader Vår med jämna mellanrum, och då kunde inte otyget komma nära dem. De fick se till att inte mörkret föll på och därför inte komma i för långt snack med någon i möllan eller på vägen. För då kom trollen, och de kunde ställa till så att hjulen gick av eller något annat hyss. Var det då en dräng, som höll sig väl med Vättarna, så kunde den få hjälp av dem.
Djupadal ligger, där vattnet från den stora ån Rönneå ger möllan sin kraft att mala. En annan å rinner en bit från möllan ut i Rönneå. Denna å heter Snällerödsån och är en å, som kan berätta mycket om händelser, som skett under århundraden. Ett järnbruk och en masugn låg uppströms till denna å, och då fick järnet forslas till Djupadal, för där hade de stångjärnshammare, som bearbetade järnet. Då på den tiden hörde Skåne till Danmark och danskarna blev så glada, att vi kunde ge landet järn, som de sedan kunde smida i sina smedjor.
Nog har det hänt en hel del i dalen!
Tänk då aska och sten välvde över området från vulkanerna, som var aktiva för sådär 200 miljoner år sedan. Vi människor fanns inte, men kanske en del djur kunde se detta skådespel. Träd fanns, för man kan hitta än i denna dag liksom askbollar med rester av trästrycken i. Hit kommer lärda, som kan eller läser om sådana fenomen, och de kallas geologer.
Visst bor vi i en ovanlig trakt, men har vi funderat på detta. Man kan ge sig av till Natthall från Djupadal och följa stigen, som leder oss dit. Se er noga omkring, kanske ser ni något, som ingen annan sett. Man bör gå så tyst som man kan och titta noga på allt, som rör sig och på alla växter och träd, som kantrar stigen. Då blir vår vandring värdefull och minnesrik .
Text och illustrationer Solveig Andreasson
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-09-11 av Inger Persson och Bengt Hertzman