Plötsligt händer allt

Tänk en augustimorgon vid Rönneås dalgång och Bläsinge ängar när morgonens älvor dansat färdigt, ljuset tilltar, värmen stiger. Att sitta här och vänta in dagen med en kopp väldoftande kaffe är medicin för själen. Jag ser mig omkring genom kikaren, hittar en ormvråk som balanserar på en alldeles för vek gren. Det ser komiskt ut när den ska parera för vindpustar och mobbande kråkor och inser att fast mark under fötterna är det bästa.

Jag kikar vidare och hittar en pilgrimsfalk som sitter och putsar sig. Det blir väl långtråkigt i längden så den kastar sig med några snabba vingslag ut på en svindlade färd. Sitt inte här och slöa tycks den tänka när den skrämmer bort en fiskgjuse från sin trygga gren. Ett kort bråk i luften men pilgrimsfalken glider smidigt undan. Har noterat att fiskgjusar inte orsakar panik bland fågelflockar när de kommer glidande som andra rovfåglar gör. Den får ofta sitta ifred för irriterande kråkor också, är det för att de inte konkurrerar om samma föda? En tranfamilj (två gamla och två årsungar) letar mat på ett nyskördat sädesfält, för att en stund senare flytta ner till sankare mark och leta efter annan mat i det höga gröna gräset. Kikaren är fortfarande full av bilder och jag ser det bruna kärrhöksparet elegant glida lågt över ängarna för att om möjligt hitta någon godbit till frukost. Fågelflyttningen har ju börjat så smått men så här i förmiddagens första solstrålar har väl inte termiken blivit tillräcklig för att hjälpa de tre bivråkar som kommer flygande utan en av dem tar en kort paus i en ranglig trädtopp.

Den stigande värmen lockar ett gäng gulärlor och sädesärlor att ta ett morgonbad i vattensamlingarna som hästarna hjälpt till att skapa med sitt trampande i den blöta delen av betesmarken. Två hägrar lyfter från dammen på andra sidan ån och landar i ett fält med högt gräs kanske för att smälta maten. Hämplingen äter så mycket den orkar av äpplena som växer i kanten av den gamla banvallen. Räknar till åtta buskskvättor som radar upp sig på ett stängsel och gottar sig i solen. En ängspiplärka hoppar fram ett par meter från mig, tittar förvånat upp och inser att det kanske är lugnast att dra vidare. Den stigande temperaturen gör att luftrummet börjar fyllas med sträckande småfågel, får väl inse att hösten kommer allt närmare. I de täta snåren skymtar jag någon törnsångare som annars mest innehåller pilfink och gråsparv. Framför mig ilar en rapphöna snabbt över stigen när jag motvilligt måste lämna denna för dagen så ljuvliga plats.

Lars Nilsson