Trots att kyrkan legat här sedan medeltiden eller kanske längre tillbaks, i alla fall det massiva tornet, som kunde tjänstgöra som försvarstorn, så har inte bebyggelsen gamla anor.
Det har inte varit någon bondby som vi har i Färingtofta. Av en gammal karta från början av 1800-talet ser vi ett torp en bit från kyrkan och två mindre husmarkeringar. Kyrkstallarna låg norr om bergknallen, som nu är urnlund. Det är allt, resten åkrar. Prästgården låg ju då som nu en bit väster ut. Men tidigare hade prästgården legat intill kyrkan, troligtvis söder om kyrkan. Det berättas att prästgården brunnit ner på 1600-talet (finns säkert i arkiven). Kanske var det prästen Nielsen Rode, som då tog emot Norra Åsbo härads vuxna män, att avge sin trohetsed till sin nya svenska konung 1677 här vid den gamla Prästgården . Det var den 15 april 1677 som man skulle giva sin ed. Om inte detta efterföljdes skulle var tionde man hängas – hårda bud. Men de som gav sin ed fick behålla sin bössa, men lova att ej skjuta någon svensk.
Men så småningom, då hantverket fick utövas utanför städerna, kom olika hantverkare att bosätta sig här och många hus blev byggda. Då jag bodde i Riseberga i några år i mitten på 1940-talet lärde jag känna denna by ganska väl. Ung och nyfiken som man var och i kontakt med byns ungdomar. Vi kunde gå till Juskushall för att deltaga eller bara beundra ynglingar i fotbollens övningar, bada i det svarta Bandsjövattnet och plocka Liljekonvaljer i Pers backe. I byn var liv och rörelse. Här var taxi. Min egen morbroder Emil Petersson köpte taxirättigheterna och huset. Han hade flyttat från Emmaboda – det var roligt att ha en släkt på nära håll. Mot kyrkan till låg det hus som var Fors´ hus. Han Fors, som var med på Edvard Perssons Kalle på Spången. Där kommer Fors cyklande med brev. Sedan bodde kvarnägaren Olsson med hus och mölla och mitt emot låg speceriaffären Lindström. Hans dotter Greta Jönsson var det som nu hade denna affär med sin man Einar Jönsson. En bit längre ner ännu en affär, det var Perssons lite större handelsbod . Dessa hus låg på vägen mot Ingelstorps gård.
Nästan parallellt med denna väg gick en väg upp mot Bandsjön. Mitt emellan var byggt ett hus till Skolläraren som då hette Johansson, hans familj var vänliga nog att vi ungdammar kunde träffas i hans källare en gång i veckan för att ha studiecirklar där. Nog studerade vi en del genom SLU- SLS, men för min del fick jag en gedigen kunskap och olika original m.m. En lärorik och rolig tid.
Vi passerar Riseberga skola, det gamla tegelhuset som var folkskola då, hade en gång i tiden tjänstgjort som Fattighus före Broröds kommungård . Tegelhuset var ett gediget bygge som står sig in i 2010-talet, lika gediget. Efter skolan har vi Andreassons slakteri och med köttaffär. Rut Andreasson som tidigt blev änka med sina små barn, hon skötte det hela med sin ära. Deras vackra trävilla skiljer sig mot den övriga bebyggelsen. Mitt emot bor även bröderna Andreasson, Erik med fru och tre flickor samt brodern Bonde, ogift. De var kreaturshandlare och slaktare. Efter dem var tre röda hus. I det i mitten bor Sy och Stick. Jag kommer inte ihåg deras riktiga namn, men de försörjde sig med att sy och sticka till folk. Sedan bodde där familjen Jönsson. Frun var sömmerska, han var född Björklund (flera systrar till henne var gifta med Andreassöner). Sedan var inga hus förrän efter Bandsjön, Jadeus´ villa.
Nu får vi ta stora vägen från Spången mot Riseberga. Prästgården med Ungdomshemmet ligger en bit från vägen nere vid Rönneå. Det är Prosten Albin Jönsson med frun Ester, som allmänt tituleras Prostinnan, de har en son som heter Kurt, lite väl livlig i deras ögon. Men vi kom bra överens. En gång skulle han följa med till Skäralid för att dansa. Detta tyckte inte Prosten om så han gömde Kurts skor. Men Prostens stövlar som fanns i brygghuset fick duga, de var lite för stora och åkte av vid en hambodans på dansbanan. Ströbeck som tog upp biljetter gillade inte att stöveln kom i vägen. Detta om detta.
Vi fortsätter fram och kommer då till Ålderdomshemmet, det var här jag bodde, men som biträde. Detta hem byggdes 1930 och var då hypermodernt, men inte nu, men ganska trevligt med 20 äldre och Föreståndarinna med två biträden, trädgård och höns, ingen ordnad arbetstid, så var det på den tiden. Från prästgården till kyrkan gick en ”kyrkostig” genom ålderdomshemmets trädgård med två vita grindar att öppna. Här gick Prosten när han skulle gå till sin kyrka.
Nästan mitt för hemmet låg ett hus som de kallade Bärkanas, här bodde gamla mor och två ogifta systrar med ett respektive två barn. Duktiga fruntimmer alla tre. Marta hjälpte ofta till på hemmet med avlösning och annan hjälp, den andra systern var sömmerska, hon sydde ofta till mig. Nästa hus kallades för Annie i Gula huset, jag träffade aldrig denna Annie, där bodde ingen på min tid.
Sedan var det Långa Blås hus, ett rejält tegelhus, förutom tanten som ägde huset så bodde en familj där nere och en familj på andra våning. I nästa hus bodde en som hette Sten, hon var ensam. Huset bredvid med gaveln åt vägen, ett mycket vackert gult trähus med verandor, och på tvären intill bodde Småland med sin familj. Deras son Kitte blev med tiden en kändis i Stockholm. När han var liten kom han ofta till ålderdomshemmet, men en gång hade han fått tag på tändstickor, skulle smygröka, granhäcken försvann.
Efter dessa tre hus som hade samma ägare var Riseberga telefonstation. Anse Persson hette hon som skötte stationen, öppet från klockan 7 på morgonen till 10 på kvällen. Om något hände på hemmet efter klockan 10 fick man köra för att väcka henne, hon blev inte glad. Jag hade den höga äran att vara med om detta flera gånger. Fattigvårdsnämnden tyckte det var onödigt med nattöppet. De kunde inte förstå att blev man sjuk eller något annat hände, så skulle det vara på dagtid.
Mitt för telefonstationen ligger kyrkan, här vid kyrkomuren hade den gamla första skolan legat, den revs på 1930-talet.
Intill här på vänster sida låg ett mycket långt trähus med många som bodde där. Augusta Hultman med sin son som var kyrkovaktmästare, före detta föreståndarinnan på Broröds kommungård, målare Olofsson med familj. Dottern Inga och jag var ofta tillsammans.
Sen stod det stora höga transformatorhuset och så milstenen bredvid . Mitt för där var ett långt hus med många hantverkare som var syskon. Det var först den yngste som var urmakare. Sedan bodde en som var finsnickare av hög kvallite, i den sista lägenheten bodde en som var cykelreparatör, han hade fru, de andra var ungkarlar men en syster bodde också i huset.
Sen var det posten i ett gult hus, jag kan inte riktigt reda ut i vilka av husen som målaren och skräddaren bodde i. Familjen Pålsson med stor familj bodde här. En stor olycka hände då en av pojkarna i förskolåldern drunknade i Rönneå. Deras far hade också dött. Men det blev duktiga barn som klarade sig bra i livet.
I de andra husen därefter bodde en Flygare, han hette så, var skomakare och bodde i ett stort vitt hus. Sedan låg smedjan, med far och son. Men de sålde smedjan till en ung smed, som hette Folke Ling vars fru hette Ann-Sofi.
Nästan mitt för smedjan hade Albin och Marta Andreasson med två söner och en dotter byggt en villa, inte långt ifrån Stärkelsefabriken, som var belägen lite längre ner mot ån.
Hultmans hus, det lilla fina, som liknade ett dockhus tyckte jag, det låg mitt för Albins. Men ett hus låg före Hultmans hus. Omkring 100 meter längre bort ligger ”Trumpeten”, det var boställe för trumpetaren i Norra Skånska Kavalleriregementet.
Nu är byn slut, vi passerar den lilla bron över Tistabäck som rinner ut i Rönneå.
Vägen fortsätter mot Färingtofta, men vi kan ta den vägen som går mot Forestad . Strax vi kommit in på vägen passerar vi Kättabro. Denna högvälvda bro över Rönneå. Före denna bros tillkomst var ingen bro från Spången till Forestad bro.
Men strax söder om Riseberga kyrka är en gångbro i trä. Den kallas ”Stocken”. Nu kunde kyrkfolket gå över härpå kyrkstigen som gick från Skäralid och Forestad. Denna kyrkstig mynnade ut här. Även folket från Vessmantorp och Näbbhusen fick nära till Riseberga by.
Detta är de minnen jag har från mitten och slutet av 1940-talet . Men då över 60 år har förflutit så har en del saker försvunnit ur mitt minne.
Mycket har förändrat sig under dessa år, hus har byggts och andra hus ändrats på. De flesta av de människor jag minns är borta, men de spelar revy för mig när jag tänker på dem. Nya människor har kommit, de som var unga på den tiden är liksom jag gamla nu.
Kanske kan någon vara intresserad av mina minnen. Allt försvinner så fort, tider kommer och tider går. En himmelsvid skillnad på då och nu, man skulle inte kunna drömma om alla dessa tekniska ting som vi har till vårt förfogande nu. Jag tänker särskilt på telefonen, varenda unge bär numera på en telefon. De kan inte fatta att när jag var barn fanns knappast radio eller tidnig i varje hem, en telefon var otänkbar i de flesta hem. Men det fick gå ändå.
Sedan detta är skrivet är skolbyggnaden utom gymnastiklokalen riven. Men som tur är så finns den gamla tegelbyggnaden, som var fattighus kvar. Nu köpt av privatperson.
Text: Solveig Andreasson 2013
Dialekt- och ortsnamnsarkivet: ” Första leden i namnet Riseberga är ris i betydelsen ’risig skog’, ’buskskog’ eller ’småskog’. Berg används i många namn som beteckning för en höjd som inte är lika imponerande som det vi idag kallar berg.”
För mer infonformation: http://www.bygdeband.se
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2023-04-26 av Inger Persson