Nu skall jag berätta om något som hände för länge sedan, på 1850-talet. August hette en liten pojke som bodde med sin mor Karna och far Gustav och fyra syskon i en liten stuga. Familjen var fattig och hade bara lite jord att odla potatis och rovor på. Stugan de bodde i var ingrävd i en backe, men hade riktiga väggar, ett litet fönster och en dörr mot söder. Den lilla stugan hade endast ett rum men det var ganska stort, så alla fick plats runt bordet när de skulle äta. Sofforna som de låg i på natten kunde man fälla ihop och lägga lock på. Då gick det bra att sitta på dem. Mor och far låg i en soffa med den minsta lilla glytten. De andra sov tillsammans i en annan soffa. Far hade murat en liten bakugn och en häll framför den lilla ugnen där mor lagade mat i en järngryta. Hon ställde grytan på något som kallas trefot, en liten ställning av järn med tre fötter som man kunde elda under. Vatten fick de gå och hämta i en källa en bit från stugan. Även om stugan var ganska liten gick det bra, de hade varmt och skönt på vintern och svalt om sommaren. Far hjälpte bönderna nere i byn med vad som behövdes och på vintrarna lavade han stengärdsgårdar. Mor Karna kardade och spann ull, skalade vispar och pölsepinnar och plockade bär. Allt såldes och när hönorna värpte kunde de sälja lite ägg också.

August som var 8 år och äldst, gick ofta ner till Riseberga fattigstuga för att hälsa på mormor. Det var lång väg att traska för en liten påg. Han följde kyrkstigen genom skogen till en liten gångbro över ån som kallades för Stocken som bara hade räcke på ena sidan. August tyckte att det var lite pirrigt att gå över. Sedan gick han förbi kyrkstallarna, där det bara stod hästar när de som ägde hästarna var i kyrkan om söndagarna. Oj! Kyrkan var stor! En gång hade August fått följa med till kyrkan. Han mindes hur högt det var till taket som var fullt av stjärnor, som på himlen, hur högt de spelade och prästen som hade en svart kappa som släpade efter honom. Alla karlar satt på ena sidan och tanterna i svarta huvudkläden på den andra sidan. Han gick förbi skolan där man fick lära sig läsa katekesen, skriva och räkna. Kanske skulle han få gå där någon gång och lära sig läsa, men de andra barnen hade berättat att läraren var så sträng. De som inte kunde svara fick stryk av en käpp. August blev rädd bara han tänkte på det.

Strax kom han till fattigstugan där mormor bodde. Huset hon bodde i var fint utanpå, murat som det var av rött tegel. Men det var inte så fint där inne. Många gamla och skröpliga bodde där som själva fick laga sin mat och se till sina små ägodelar. Mormor hade gjort lite fint omkring sig, andra tanter hade inte så fint. Många låg bara på sina sängar för de var ju så gamla och trötta, tänkte August. Han hade med sig ägg och en kaka bröd till mormor som hon blev så glad för. Augusts mormor var så snäll och det roligaste var när mormor berättade för honom om troll, vättar och bäckahästen. Han måste vara försiktig med allt oknytt, sa hon. Det var inget att skoja om, man skulle vara på sin vakt ifall någon av dem kom i ens väg. Men de skyr Guds ord, så något ur Bibeln, en vers eller så, skulle August lära sig utantill, så han var beredd. Dofter från vissa växter tålde de inte, som vänderot eller tibast, som är så vacker och blommar på bar kvist. Tänk så mycket mormor kunde berätta. August tänkte på vad mormor berättat. Han skulle nog akta sig.

En dag när björkarna slagit ut och det var vår gick August med sin far till Bonarp. Augusts far hade kommit överens med en bonde som bodde i Bonarp att August skulle bli vaktepåg där. Han skulle vakta kor ute på den stora heden hela sommaren. Mor och syskonen vinkade när han gick med far. De hade fått med sig ett knyte med lite mat att äta på vägen. Det var oroligt i magen på August, att inte få ligga i soffan på natten. Nu skulle han vara ensam utan far och mor och syskonen. De gick över den stora Ljungbyheden som är så stor, så stor. Inga träd växer där, bara torr ljung och gräs. Far berättade att det blev det liv och rörelse när knektar kom dit för att öva krig. De bodde i tält och lagade sin mat i kokgropar. På Bonarpsheden var det knektar med hästar som höll till. När de var framme på gården där August skulle bo och vakta kor hälsade August artigt. Han tog av sig mössan och bockade så djupt han kunde. – Du var mig en mager stackare, sa moran, du får ligga hos lilldrängen i soffan här inne, de andra drängarna ligger i drängkammaren vid hästarna.

August kände sig bortkommen när far hade gått. Han ville gråta men svalde gråten. Köket var så stort med bänkar och ett långt bord där alla drängarna och så husbonden vid bordsänden. Pigorna satte fram mat i massor, August hade aldrig sett så mycket mat på en gång. August sov hela natten bredvid lilldrängen. Han var stor, tyckte August, för han var konfirmerad, men han var snäll. Lilldrängen berättade att han varit vaktepåg i flera år och att de var snälla på gården och att de alltid fick bra mat. Tidigt uppe var han och mat stod på bordet. När August ätit fick han ett litet knyte med bröd, fläsk och en flaska mjölk med sig. Ett långt spö eller käpp skulle han ha att mota korna med. Det kommer tre vaktepågar till från andra gårdar, så du blir inte ensam. En sådan lättnad för lille August, han hade varit så rädd för hur det skulle gå. När de andra pågarna kom med sina kor och getter, gick de alla fägatan upp mot heden och de blev snart bekanta. De andra pojkarna hade varit här flera somrar så de kunde berätta hur allt skulle gå till, det kändes tryggt. Många dagar var de ute på heden och hade det rätt så bra. De kunde plaska i Skärån som flöt förbi. Ibland var korna och särskilt getterna ostyriga och ville springa sin egen väg. Då fick man springa efter och få in dem i den egna flocken och sen hem på kvällen.

När August hade blivit varm i kläderna fick han för sig att skryta inför de andra. Han sa att han kunde rida på hästar och att det hade han minsann gjort flera gånger. De andra pojkarna trodde inte på honom. De sa att han ljög, men August stod på sig. Och rätt som det var så stod där en vacker vit häst intill dem. Han gnäggade och viftade med den långa svansen. –- Nu du August! Visa oss nu hur du kan rida! August blev snopen för han hade aldrig ridit på någon häst förut. Men han klättrade upp på hästens rygg. Hästens rygg liksom växte och blev längre! – Sätt er upp allihop, skrek August. Snart satt alla fyra pojkarna på hästryggen. Och hästen satte av i full galopp över heden mot ån, över tuvor och ljung. Då förstod August att det var bäckahästen de red på. De närmade sig ån vid Rynke i en faslig fart. Mormor hade ju berättat att bäckahästens största nöje var att lura barn att rida på honom för att sedan dränka dem i ån. Läs något ur Bibeln, ringde det i öronen på August. Han kom inte ihåg något från Bibeln men skrek för full hals. – Jag tror i Jesu namn att det är bäckahästen vi rider på. När August skrek Jesus var hästen redan nere med sina hovar i Rönneås vatten. Hästen kastade av dem alla fyra. Där låg de vimmelkantiga och såg hur bäckahästen förvandlade sig till en stor orm som simmade bort. Allt gick väl men de var lite omruskade när de kom hem på kvällen till Bonarp. De lärde sig att man aldrig ska lita på vita hästar som vill att man skall sitta upp på deras rygg.

Text och illustrationer Solveig Andreasso

© Skånes Nordvästpassage.

Sidan redigerad 2021-09-24 av Inger Persson