SAGAN OM SKÖVASNUAN – Rönneådalen – Skånes Nordvästpassage

Inte så långt från Traneröds mosse hade Skövasnuan ( Skogsrået) sin boning. Här bodde hon ganska undangömt inne i ett berg. Skorstenen vittnade om att här var en boning. Men det var ingen mänsklig boning. Här inne kunde hon, Snuan, sitta och lura på något manfolk som befann sig i närheten. Hennes lukt var så förfinad att hon kunde lukta att en karl eller yngling var i skogen, hon kunde känna detta på hundra meters håll. Då gick hon ut och gjorde sig vacker, hennes hår blev gyllengult, ögonen stora och munnen röd. Den åtsittande klänningen visade hennes stora bröst och smala midja. Men hon var ihålig i ryggen. Det liknade ett baktråg, men hon vände inte ryggen till.

Hennes gäckande skratt lockade. De som blev i hennes våld blev aldrig mera sig lika i livet, de fick hålla sig till henne så länge hon önskade. Men den man eller yngling som blev lockad kunde i förväg gardera sig på olika sätt. En kvist av vänderot eller tibast innanför västen var bra att ha. Snuan tålde inte dessa lukter, hon kunde rusa bort bland träd och buskar. Då kunde denna som skulle förföras se Skövasnuans rygg som var ihålig och hennes hemska skratt ekade i skogen. Ett annat sätt var att vända rocken ut och in, då blev hon förvirrad. Snuastugan finns kvar, men tyvärr har man gjort den till en eldplats där vandrare sätter sig inne i Snuans boning och kokar kaffe eller grillar korv. Stackars Snua, var har hon tagit vägen?

Text och illustrationer Solveig Andreasson