Vena

För länge sedan berättas om att en rik jättekvinna, kallad Venne mö, skulle ligga begravd i en mörk skog vid Herrevadskloster. Där har många genom åren grävt och sedan blivit underliga till sinnes. Berättelsen har ändrats lite genom århundradena men grundhistorien är densamma. Prästens Larvtitz Nieltsön Rhode skrev ner sägnen 1624.

I ett utdrag ur prästrelationerna 1667 skriver prästen att klosterkyrkan är förfallen och att fromma mäns gravar ligger för öppen himmel. Där beskrivs också att en jättejungfru, jungfru Vena, har sin grav i nordväst vid Herrevadskloster ”uti mörkan skog” och att hon var 198 fötter lång. Ett mycket stort revben har grävts upp där som nog var hennes.

Än idag kan man besöka jungfru Venas grav i klosterskogen. Graven är markerad med två stenar som är en halv meter höga. En sten restes vid hennes huvudgärd och 36 alnar bort reste man den andra vid hennes fötter.

Berättelsen om jungfru Vena lyder så här:
Jungfru Vena var inte bara stor och vacker utan också ofantligt rik och bar de dyrbaraste smycken av guld och ädla stenar. När denna avgudade jättekvinna plötsligt dog förstod ingen varför. Sorgen var stor, jättar brukade leva länge och kunde bli flera hundra år.

När hon skulle begravas ströddes blommor i graven och hon låg där prydd med alla sina vackra smycken. Hon låg som i sömn, den sköna jungfru Vena, och de sista solstrålarna fick guldkedjorna och ädelstenarna att blänka och glittra. Man lade jord över henne och smyckade den långa kullen med blommor och blad och markerade platsen med två stenar.

Aldrig skulle man glömma den undersköna jättekvinnan som vilade i den mörka skogen.

Tiden gick och många hundra år passerade men berättelsen om jungfru Vena levde kvar. Från mun till mun gick historien om henne och de fantastiska rikedomar hon fick med sig i graven.

För två ynglingar blev sagan en dröm om rikedom. Tänk, att kunna köpa sig en stor gård med många kor och hästar. En torsdagskväll vid fullmåne tog de var sin spade och begav de sig till den plats där man sagt att jungfru Venas grav fanns. Spänningen var stor och efter mycket grävande tyckte de att de såg guld som glimmade i jorden. Jo, det var guld!

Då hördes en hög röst som dånade: Vena, Vena vänd dig om! De vill ta dina guldsmycken!

Den ena av pojkarna blev så rädd att han kastade spaden ifrån sig, la benen på ryggen och sprang hem det fortaste han kunde. Men den andre hade fått guldfrossa och fortsatte att gräva.

Vad som sedan hände vet ingen. Denne yngling blev sig aldrig lik igen. Han gick som en stackare utan att någonsin kunna tala mer.

Så lät sagan om jungfru Vena i mörkan skog. Detta tilldrog sig inte långt från ruinerna av det gamla klostret som en gång var ett av Danmarks mäktigaste.

Man undrar … finns jungfru Venas revben bevarat där någonstans?

Berättelsen om jungfru Vena nedtecknad av Solveig Sigfridsdotter-Andreasson
Redigerad av Sofie Bogaeus