Mannen som kartlade Kvidingefältet

Sandjägarna……

Sven Johansson som sedan många år är bosatt i Kvidinge har länge haft grusstagsområdet som sin närnatur. Det går inte att räkna de timmar som han tillbringat där för att leta efter fjärilar och växter. Sven är dock född på 1920-talet vid Rögnaröd nära Färingtofta och var senare bosatt i Skäralid. Han har per cykel under hela sitt liv utforskat Söderåsbygden. Han kan berätta om dagfjärilar som fanns i trakten förr såsom vitgräsfjäril och brun gräsfjäril, arter som idag är helt försvunna från bygden. I mitten av 2000-talet hade jag och några till glädjen att få tillbringa många timmar i fält med Sven på Kvidingefältet i samband med en inventering som naturskyddsföreningen gjorde. Detta är en liten berättelse från dessa år, 2004 – 2006

Naturskyddsföreningen Söderåsen började inventera grustagen 2005 på uppdrag av Åstorps kommun. Vi gav oss ut i april med förväntan och upptäckarglädje. Jag minns min första inventeringsdag då jag gick och letade vårblommor. Medan jag noterade backförgätmigej och sandkrassing så hoade berguven hela dagen…

Sven hade  strövat här sedan 40-talet. Om några av oss anat den spännande värld som döljer sig i Kvidingefältets grustag så har Sven vetat om dess existens.

Där täkterna är aktiva och byggnader och transportband skapar ett industrilandskap sjöng som sig bör den svarta rödstjärten. På försommaren när Sven och Kent med sina håvar fångade in de första fjärilarna i sina håvar medan Thomas och Kurt bestämde raspbjörnbär så sjöng stenskvättorna från branter och grushögar lite varstans. Jodå, fjärilarna släpptes igen när vi satt namn på dem, som svingelgräsfjäril och aurorafjäril.

Sommarbinka, klöveroxalis, kardvädd…. Har vi gått och blivit ruderatbotanister?

Här finns även ängs- och hedväxter, alla de där konkurrenssvaga arterna som har problem i dagens enformiga jordbrukslandskap. De som behöver att jorden rörs om och att höga gräs hålls borta. I kanten på ett av grustagen finns en gammal körväg där ljung, backvicker och bockrot fortfarande växer och vid ett annat blommar det fridlysta hedblomstret.

Det blev en sommar då nya dörrar öppnades. Den första delen av den fantastiska Nationalnyckeln kom ut och där skildrades Sveriges dagfjärilar. I grustagen hade vi Sven som ciceron och ett nytt fördjupat intresse för fjärilar föddes. Mindre blåvinge, mindre guldvinge, storfläckig pärlemorfjäril, bredbrämad bastardsvärmare och många, många fler har vi njutit av. På Kvidingefältet finns många förnämliga nektarkällor, åkervädd, renfana, monke. Nästan varje växt är också värd åt någon fjäril, ja gullriset åt 15 olika fjärilsarter. Den relativt nyinvandrade taggsallaten är värd för en fjäril och den har naturligtvis Sven funnit på platsen.

Sven, Kent och Tommi med fjärilshåven i högsta hugg är ett minne från heta dagar i grustagen. Blåvingar fångades, oftast puktörneblåvingar – artnamnet icarus blev ett ofta ropat ord i grustäkten. Ibland glömde vi bort att vila men då riggade Sven upp sitt lilla stormkök, stekte sin pyttipannna och njöt sin öl. Våra mackor kom fram men de var inte lika svettiga som vi själva, i Kents bil fanns alltid kylväska!

Mosaik, småbiotoper skapade av erosion och olika växtlighet ger stor biologisk mångfald. En dag fann vi den märkliga getingspindeln i en sydbrant.

Den ganska sällsynta bruna sandjägaren såg vi bland lågvuxna växter som harmynta och vårtåtel. Insekten kommer inte ut ur sin håla förrän det är minst 20 grader varmt och flyger inte förrän det är 30 grader så naturligtvis ligger bona i sydbacke med lä.

Den mindre vanliga humlebaggen och Åstorps kommunfågel mindre strandpipare är andra djur som funnit en tillvaro i grustags området.

I kantzonerna med sin rika vegetation finns fåglar som rapphöna, steglits och hämpling. Vi har mött rävar och rådjur och bland alla blomster, för många att nämnas här minns jag särskilt bergkårel, skogsknipprot, skuggnäva, rödmire och åkersyska och rariteten rundmynta.

Ibland drog åskoväder upp över åsen och tvingade inventerarna att söka skydd i ett skjul. Det kom dagar då lärkornas sång och backsvalornas raspande läten var det enda vi hörde. Till och med det ständiga trafikbullret slapp vi höra. Några nätter spelade vaktel och Lars-Bertil fick höra kornknarr i närheten av grustagen. I augusti då cikoria och kungsljus blommade fladdrade amiraler omkring. Mot hösten samlades vi vid kvicksilverlampan för att inventera nattflyn. Flera kvällar och nätter satte Olle och Sven namn på det mesta som sökte sig ljuskäglan. Ofta var vi många åskådare som försökte suga åt oss av deras kunskaper. björnspinnare och silverfjädermott och mången bevingad varelse som det är få förunnat att lära känna. En av kvällarna när klockan gick mot midnatt så svängde en bil upp mot grusplanen vi stod vid. Den vände snabbt och körde därifrån och man kan ju fundera på vilka tankar som 20 personer samlade kring en stark lampa i ett grustag vid midnatt föder hos den som inget vet om den sortens nattfjärilar vi sökte…

Bengt Hertzman 2006

Kvidingefältets historia

Kvidingefältet bildades för ett antal tusen år sedan när den senaste inlandsisen smälte och lämnade efter sig sandlagren vid åsens fot. Genom långvarig hävd i form av bete och vandrande åkerbruk kom hedarna till, som ännu idag lever kvar i namnen på kartan, Bonnarps hed och Ljungbyhed men även det nu sällan nämnda Kvidinge hed. Många hedar användes till exercisfält och det mesta odlades så småningom upp. Under 1940- talet anlades ett militärt flygfält på Kvidinge hed.

Efter kriget behövdes grus i massor när det moderna Sverige byggdes upp och vid Kvidinge har det brutits grus och sand sedan dess. Men redan tidigare bröts det grus i mindre grustag till bland annat vägbyggen. Kent Meissner i Nybro skriver:

”Min far, Axel Svenson, arbetade som länsschaktmästare i Åstorp och bodde även i Kvidinge och arbetade bl.a. som ansvarig för länets grustag . På den tiden – 1930-talet – rätades många krokiga byvägar med anledning av att biltrafiken började öka. Min far var t.ex. arbetsledare för rätningen av vägsträckan från Björnekulla kyrka till Kvidinge och den korta rätningen på nuvarande väg 1815 fram till bron över Rönneån. Jag har några fotografier med dåtida personal från vägkassan.

Med tanke på att grusen lastades för hand med skyffel (kan ses på fotot) och att endast lastbilar, gruskross och grussorterare (kan ses på fotot) användes som maskiner vid grustag, så blev det inga större ingrepp i naturen”

På stora delar av Kvidingefältet har brytningen upphört och på dessa marker finns en stor del av den biologiska mångfalden. Under 2014 och 2015 har en del större ytor i den västra delen återställts med ett matjordslager och dessa marker påminner nu mest om åkermark. Mångfalden är nu till stora delar koncentrerad till sluttningarna men tyvärr sker här en snabb igenväxning.

---

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2021-05-07 av Inger Persson och Bengt Hertzman