Vid Naturum viker jag av åt höger och utmanar trätrappan. Efter de tvåhundra trappstegen har pulsen redan stegrats avsevärt. Det finns flera alternativa slingor att välja men idag blir det norra, röda leden, som är ca sju kilometer lång. Vid vägvisningen viker jag av åt höger och kan nu ”vila” kroppen i ca tio minuter innan det vid vägövergången (vägen mot Kopparhatten) börjar en lång stigning som kulinerar vid ”skidbacken”. Här är man högt och har en fantastisk utsikt mot Ljungbyhed och i fonden Hallandsåsen. Det är en underbar höstdag med sol och arton grader.
En svag vind får det att susa i trädkronorna, ungefär som när ett lätt regn faller. Här på höjden finns det gott om högstubbar som är bemängda med tickor. Ett flertal bohål talar om att detta är en bra miljö för mesar och spettfåglar. En nötskrika skränar över att jag gjort intrång på hennes domäner. Vandringen fortsätter ner för den branta backen och här gäller det att vara försiktig med var man sätter fötterna. Det är halt på grund av alla ruttnande löv ungefär som att gå på en tjock matta i fyra nyanser av brunt.
Framme vid Håkantorpet sätter jag mig ner en stund och funderar över hur man levde här. Från 1860 beboddes torpet av Såne Eskilsson med hustru Hanna. Hur såg det ut? Hur levde man? Ingen TV, inget internet, inga mobiler. Hur skaffade man mat och kläder? Är vi lyckligare idag?
Fortsätter och kommer efter ca fem-sexhundra meter till närmaste grannen Stenhagen, som beboddes av Bengt Lagesson med fru och dotter från 1854.
Nu följer ett ganska blött och gyttjigt parti men efter Tostarpsbäcken bär det åter uppför. När jag kommer ut på grusvägen som går mot Slättåkra korsar ett par rådjur min väg. De stannar upp och tittar nyfiket för att därefter ta till flykten.
Jag är nu längst ut på leden och viker av mot Liakroken. Stora flockar av bo- och bergfinkar drar runt i skogen. Jag sätter mig på ravinkanten, tar fram kaffe och mackor, och njuter av färgerna och tystnaden i detta storslagna landskap.
Den fortsatta vandringen går nära den stupande ravinkanten fram till stigen ner i ravinen vid Offavägen. Här brukar jag vika av och fortsätta nere i ravinen till Liagården, men idag går jag stigen fram mot Kopparhatten. Här fanns i början av 1900-talet restaurang och dansbana men nu har musiken sedan länge tystnat. Från Kopparhatten går det snabbt utför och efter ca två timmars vandring är jag tillbaka vid ”pulshöjaren”.
Man kan bara hålla med Erik Axel Karlfeldt om att den här årstiden ”är den vår de svaga kallar höst”.
Text: Roland Månsson
2012-10-30
© Skånes Nordvästpassage
Sidan redigerad 2023-04-26 av Inger Persson och Bengt Hertzman