En gård i Klingstorp under sju decennier

Arbetet, ljuden, dofterna och naturen – Jan Ljungdahls berättelse

Jan och Marianne Ljungdahl, Klingstorp i augusti 2018 Foto: Bengt Hertzman

I slutet av april 1942 hämtas en nybliven moder med sonen i Tornsborg. Det är kallt! Bussen från Höör går vidare mot Klippan. Barnet är fött i Lund och modern och barnet har fått bo ett tag hos tant Svea i Lund . Sista sträckan från busshållplatsen till hemmet går med en 1850-tals släde med Glitterjäntan från Jämtland som dragare. Vägen hade ”fygt” igen av snön. Inte ens Simon med sin stora Chrysler ( 30-talare med stora hjul ) kommer fram.

Jans första jul 

Dessa transportsätt var inte ovanliga på 1940-talet när 40-talisterna  skulle hem från BB. Vi vet alla vilket inferno som rådde i Europa, Asien och Afrika.

Självförsörjningsgraden på landsbygden var relativt bra, men produktionen av spannmål och kött låg inte i topp. Många män stod vid landets gränser och frös i försvarsställning.Befolkningen i landet var drygt hälften av nuvarande antal. Gossen minns inte så mycket av de första åren av sitt liv men mörkläggningen i köket var viktig, för det var där man hade tänt. Det var således ett mörkt landskap, när man tittade ut.

Höskörd Klingstorp i juni 1944

Blandjordbruket med spannmål, gräs, potatis samt lite olika färger på korna gav färg åt landskapet. Granskogen hade inte brett ut sig så mycket då som nu. Kalhyggena var inte stora, men det märktes att man handlade vilt med ved från skogen, eftersom man inte fick koks i städerna att elda med.

Det finns historier om hur man manipulerade vedtransporterna . Man ”glömde” att lava lika tätt inne i lasten. Vanliga mjölkbilar, om de användes vid vedtransporter, hade som regel inte tipp, så det gällde att tömma lasset kvickt, innan husets vaktmästare kom. Vi sålde ingen skog.

När stenbrytarna var verksamma i trakten, så bröt man även stubbar till försäljning. Om Du ser en sten med ett litet runt hål så är den sannolikt upptagen av en stenbrytare. Höstackar och hässjor var trevliga inslag i landskapet men ack så svettigt att fixa till. Höhiss blev modernt på 30-talet. Många hade börjat höja stallbyggnaden med 1,5 –2 meter för att kunna få plats med höet. I vårt fall drevs hissen med Gulten, som var en ättling till Jänta, men gul till färgen.

Spannmålsfälten avbildas ofta från 1600-talet till 1900-talet som gula och högproducerande. Men så var inte fallet. Kemiska sprutmedel var inte så vanligt i vår del av landskapet, och konstgödsel var för dyr och omöjlig att få tag i. Bärgningen av hö och säd sysselsatte många människor, och höbärgningen var populär hos barnen, då de ofta fick åka i hölasset. Tröskningen störde den lugna harmonin genom sitt ljud från bullrande BM20 och Avance. Ogräsfrön från tröskan, som var många, samlades upp och brändes, men det fanns roligare lekar än att springa och dra upp tistlar i säden.

Täckningen av tak med halm hade i stort sett upphört. Ulla min grannfru berättar, att det var oroligt när gnistorna flög kring skorstenen. Hennes föräldrar hade halmtak in  på 40-talet. Andra byggnadsmaterial ändrade färgen på landskapet.

Omkring 1950 blev det mer bullrigt på landsbygden. Små grå, röda, blå och gröna traktorer började dyka upp. Hästarna längs vägen upptäcker efter ett tag att hästantalet i byn har minskat drastiskt och börjar fundera på, om de ska rymma. Något skumt är på gång.

Elsa med hästen Lilljäntan 1943

Glitterjäntan och hennes svarta söner får ett längre liv, därför att ägaren är mer intresserad av djur än teknik. Gödseln på byvägarna efter hästarna syns snart inte och husarna längs vägen får skaffa gödsel på annat sätt.

Dofter.

Lukten av drank från bränneriet gjorde korna saliga. Men en droppe drank på blåkläderna kunde förpesta vardagsfarstun, vilket inte gillades av hustrurna. Gödselkörningen med sina ammoniakångor rensade luftrören. Skulle man bort en lördagkväll fick man inte gödsla under svinen eller hönsen den dagen. Gödselplattan var tresidig och hade en urinbrunn, vilket också talade sitt tydliga språk när det var dags att tömma den.

Far lavade gödseln mycket noga för att spara ammoniakutsläppen. Gödselstaden var i förhållande till grannarnas en de luxmodell med en ordentlig cementplatta 15 m lång. Man behövde inte slita mycket för att tömma gödselbören. Fritz Thelander kom med sin BM20 och gödselspridare och vid spridningen lastades gödseln för hand . Dyngigt!

Jans Herefordkor 2018

Att mjölka en kviga även med maskin var en speciell utmaning. Man kunde få sig en kyss av ena bakbenet och hamna i gödselrännan. Om man hade tur så var där gödsel kvar i rännan och då slog man sig inte så hårt. Då gällde det att tvätta sid ordentligt efteråt. Mjölkmaskinsspannarna var tunga, och jag orkade bara bära en i taget. Benco hette vår anläggning. Männen började nu ta över mjölkningsprocessen. Kvinnorna kallade ofta mjölkningen för den vita piskan. Stig Svensson, som körde mjölken på vår sträcka till Röstånga, kunde man ställa klockan efter. Han blev mycket mycket arg, om man inte hade kannorna på bordet i tid. Stig ville vara först vid Röstånga Mejeri, så att han kunde köra ett betlass till på eftermiddan. Han hade redan tidigt på morgonen varit och lämnat ett betlass i Röstånga. Betorna gick på tåg sedan vidare till Örtofta.

Självhushållet med mat på landsbygden är nu nästan borta.

Ljud

Doften från kärr och mossar en tidig vår  var lite speciell liksom ljudet av spelande orre och tjäder, som man inte hör nu.. Flyttfåglarna med gäss och tranor signalerade årstidernas variationer. Rävens ylande satte fart på damerna i bygden för att stänga om höns, kalkoner , ankor etc.

Kornas råmande och hästarnas hovar, som klapprade på byvägen, gjorde att man gick till fönstret för att se vem som kom. Bilar var inget överflöd på landsbygden på 40-talet men man började så småningom att höra skillnaden på en V8 och en rak sexa. Bilarna var sällan rena så det var oftast en generalfärg dvs grått. Man kunde läsa i tidningen att en bil hade krockat i Spången och att det var endast ”spinkebränne” kvar av träkarossen. En elegant Dodge 1928 mötte döden i Spången omkring 1947. På 1960talet hade gemene man en bil. En del ynglingar skaffade sig en moped eller Huskvarna eller Monark 150 CC. Några försökte rätta ut vägarna med mindre lyckat resultat. Nutida ljud från skogarna består av ljud från skogsprocessorer , skotare, markberedare etc. Man kan tro att dinosaurierna vaknat till liv, när flisarna drar igång. Skogsvägar och mark får mycket stryk, när det regnar under avverkningen.

Ljudet från moderna traktorer och skördetröskor har tagit över ljudet från det småskaliga lantbruksmaskinerna. Gräsklippare och trimmer förbättrar inte ljudupplevelserna på landsbygden. Svalorna i stallen saknas och bruna krälande sniglar på marken förbättrar inte trädgårdsodlarnas situation. De rara söta vildsvinen förstör på 2 nätter hagmarkens biologiska mångfald. Några få gullvivor försöker överleva men 90% av våra släktingar är borta.

Skogsnäva vid Klingstorp, skvallrar om vulkanisk berggrund Foto: Bengt Hertzman

Vart är vi på väg?

Ljudet från 88 planerade vindkraftverk i Norra Färingtofta och N.Rörum har vi sluppit att se och höra hittintills. På 1950-talet och framtill 2010 slamrade stenkrossarna från Ö. Ljungby i väster till Färingtofta i sydost samt Forestad i söder. Rullstensåsarna, som slingrade sig fram i landskapet som ormar, kördes till storstäderna och vägbyggen  och medförde en enorm  last-bilstrafik. Åsarna var vattenförande  och renade dessutom grundvattnet. Plötsligt fick kommunen upp ögonen att det behövdes vatten till invånarna, och införde vattenskyddsområden. En dubblering av vattenledningen från pumpstationen, som hämtar sitt vatten från Bolmen, genomfördes under 2017-2018.

Vägen vid Klingstorp 2018 Foto: Bengt Hertzman

En kommentar i HD om att glesbygden är en bromskloss , fick hård kritik av läsarna.

Alla dessa tänkta och genomförda ingrepp har inte givit någonting långsiktigt tillbaka till kommunen. Lägg ett nytt stadsplanerat område mellan Riseberga och Perstorp och blanda inte in strandskyddsproblematiken. Rönneå måste man vara rädd om.

Jan Ljungdahl

Klingstorp 4470

Färingtofta

 

 
 


© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2018-09-23 av Bengt Hertzman