Nu skall jag berätta om något, som man tror har hänt för länge, länge sedan. Människofolk, de små krypen inte bara bor nästan överallt, de har egna djur, som de de pysslar om. Dessa djur får göra deras arbete. Människofolket låter djuren dra vagnar och bo nära dem, för de har rep om deras halsar, så de kan inte springa till skogen. Småfolket bor tätt tillsammans i små hus. Nu har de fått för sig att bygga stora hus, där de satt upp klockor i eller bredvid sina stora hus. Det gör så ont i Jättarnas öron, när dessa klockor ringer, och det hjälper inte att hålla för öronen. Ljudet tränger genom skinnet, så hela Jättarnas kroppar darrar.
I Färingtofta rinner flera små åar ner till den stora ån Ryen (Nyare namn är Rönneå). En liten å, som delar sig i två åar, men går sedan samman igen, heter Guvarpsbäcken. Intill denna livgivande bäck ligger ett stort berg. Här bor de modiga Klingstorpsjättarna. De har god utsikt över hela nejden men inte så många av småfolken bor här. De lever gott och trivs. Här är sjöar mot norr och skogsklädda backar. Man har trivts där i många hundra år. Men ve och fasa nu var det kris, ett förfärligt oljud hade börjat höras.
Det kom sig så att staden Lund, som var mäktig, och därifrån styrdes något, som kallades präster. Inte vilka som helst, nej de var de högsta, som bestämde över alla andra präster. Därför hade de byggt en jättestor kyrka, vilket betydde, att denna kyrka var stor som en jätte. Där sattes upp flera klockor i kyrktornen, stora och mindre om varandra. Ringandet höll på nästan hela dagarna. Det blev olidligt för jättarna med sina känsliga öron. Detta måste tystas bestämdes av Klingstorpajättarna. De sökte upp den största stenen, som de kunde finna. Den var hiskeligt stor. Nu skulle äntligen det bli tyst och lugnt igen, för nog skulle denna stora sten få tyst på eländet. Storjätten gick så högt upp han kunde på berget, så tog han sats med all sin kraft och kastade stenblocket mot det håll, som klockklanget hördes. Hur gick det ?
Version 1: Stenblocket var nog för tungt. Det föll ner inte så långt från Färingtofta by mot Tornsborg. Det stora blocket delade sig på mitten vid nedfallet. Där ligger det än i denna dag. Folket kallar dessa klyvda stenar LUNNASTENAR. Man vandrar dit och beundrar stenarna. Tänk så starka dessa jättar var, som kunde kasta stenen! Sagan berättar, att Klingstorpajättarna inte ville bo där längre. De kunde inte vänja sig vid kyrkoklockorna. Ovanpå allt så blev där ju också en kyrka i Färingtofta med klockor. Dessa klockor ville andra jättar tysta. Klingstorpajättarna flyttade mot norr, och det sades, att de flyttade till Småland.
Version 2: Människorna kom och byggde sina små hus och sina kyrkor, och jättarna fick så ont i öronen av kyrkklockornas ständiga ringande, så de tröttnade. Visserligen så försökte den starka Börta med sitt strumpeband svinga en jättesten mot Färingtofta kyrka. Men den var för stor och nådde inte fram. Där den föll ner, gick den mitt itu. Kyrkklockorna från Lunds domkyrka hördes långt, så en dag fick en jätte, som bodde längre upp mot Perstorp, för sig att tysta det förfärliga oväsendet. Han kastade en jättesten mot det hållet, som ringande hördes. Men stenen var så stor och tung, så den föll ner strax norr om Färingtofta by, där den klövs mitt itu. Så får den ligga i evinnerliga tider.
Version 3: Enligt en version bodde jätten på en backe mellan Klingstorps gamla by och Hunseröd. På toppen av denna backe finns ett stort röse, som sannolikt är ett odlingsröse. Enligt sägnen skulle man från början byggt Färingtofta kyrka där, därför att oxarna stannade där. Den stenen, som klövs, kallar man i Klingstorp för Lunna stenar därför att jätten Finn missade Färingtofta kyrka. Nu fungerar jätteblocken som gränsstenar mellan Färingtofta och Klingstorp, och de lär vara svåra att flytta ! Sägnen om ”Lunna stenar” har Ernst Ljungdahl, Klingstorp, Färingtofta, berättat för mig.
Text och illustrationer Solveig Andreasson
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2021-09-24 av Inger Persson