Höft uppe över Mörkan skog ligger detta mytomspunna berg. Nere vid des fot kan vi se en stengrund i oval form. Vad har detta varit? ingen riktigt vet. Många hackerör ( på Svenska odlingsröse) när vi gå förbi, innan vi kommer upp till bergets topp. Här uppe reser sig ett mältigt röse, från Bronsålder. En mäktig hövding fick sin sista vila här. Detta stora röse skulle synas över marker som sträcker sig till den slingrande Å som då hade namn efter den rök som låg över Åns svarta vatten När det kom båtmänniskor farande på vattnet skulle de se och förstå att här var en stor Hövding lagg i vila. De skulle undra vem denna var, mäktig måste han ha varit, då högen där han vilade under var så stor. Vilka gåvor hade han fått med sig att kunna få användning av i ett kommande liv.? Svärd med gyllne fäste, sköldar,den Ceremoniyxa han haft, rakkniv och lerkärl med drikesvaror kanske guld i ringar och spännen. Stor var undran när de tittade upp mot den stora högen.
Men när du kommer dit upp för att skåda den stora graven som för länge, länge sedan var plundrad. Vem hade tagit Hövdingens ägodelar, de som var tänkta att han skulle ha intill evighetens morgon . då solen skulle skina, en sol skulle dragas på en vagn, alla de folk som hedrat sin Hövding skulle blåsa i sina lurar, livet var nytt igen.
Men att se sig omkring och runt den ännu imponerande stenhögen, låta tankarna vila på högen. Att sedan gå en bit därifrån, likadana stengrunder som de vi passerade nere vid bergets fot. Att undra har det kanske varit Gudahus som Esse Eriksson ville tro, underliga i sin form. Men att de har fyllt sin funktion till något, när är de från vilken tid? Arkeologer kan ej ge svar, vi får själva undra. Fler mindre rösen finns också i närheten. Men inga skålgropsstenar är funna där, eller andra ristningar.
Men att bege sig dit då kan man känna en fläkt av forntiden, en känsla att man är med i deras tid. Kanske vi varit där förr, då när denna Hövding som kanske var vår, då för över 3 000 år sedan Tiden står stilla. Var är vi, var är du ?
Berättat av Solveig Sigfridsdotter Andreasson, Ljungbyhed