SAGOR SPUNNA FRÅN EN ANNAN TID – en tidsresa i Rönneåbygden
Av Solveig Sigfridsdotter-Andreasson
För länge, länge sedan då vår jord danade sig här i vår lilla del, det som skulle bli vårt och som med tiden blev vår socken, här där vi människobarn fick sin plats att bo på.
Eldsprutande berg lyste upp himlen, sedan kom askmolnen, allt blev mörkt, askan som bomber lade sig i stora fock där som den stora Rögneälven rann. Istider kom, skrapade bort kraterhöljet. Vackra pelare stod kvar. Nu var det de stora jättarnas tid på jorden, de beundrade dessa pelare som de tog sin boning i.
Nu hade denna del av det fasta landet befolkats av många Jättefamiljer. Nog kunde de ta långa steg, men att gå torrskodd till det södra landet som man numera kallar Danmark gick inte. De kom överens om att göra en bro till detta land, en av de starkaste Jättarna, Alle, fick i uppdrag att göra en bro där över. Han gick till verket med en spade och en stor säck. Nästan mitt i sin hemtrakt som man i dag kallar Skåne tog han sig till att gräva, säcken blev både full och tung, en stor sjö bildades av hålan där Alle grävt, han hade grävt runt som en ring, då fick denna runda sjö heta Ringsjön. Nu begav Alle sig mot där han hörde vatten plaska. Men Alle tyckte att säcken blivit så lätt, han tog säcken från sin rygg, där fann han den tom. Alle blev så arg så han kastade den rakt ut mot där han hörde vattenplasket. Här uppstod en ö, säcken lade sig som en rund platta men flöt upp vid ena sidan, det bildades en brant backe, där kallar nu folket det för Backafall.
Alle vände sig om. Där han gått hade säckens innehåll runnit ut, en lång ås hade bildats. Tänka sig, Alle fick beröm av sina närmaste, Söderåsen kallade de denna långa ås. För denna ås blev nu många jättars boningar. Här inne i åsens grottor fann de gott att bo.
Sjöar bildades, fiskar, fåglar och fyrfota djur flyttade snart dit, allahanda träd och buskar slog rot. Jättarna hade fått det bra nu, en egen ås att bo på.
Men något hände, ett stort brak, stenar och grus for omkring, åsen hade delat sig mitt itu. Här kom en å att rinna, vatten från Traneröds sjö och den Svarte sjö liksom Konga sjö kunde nu lämna sitt vatten till denna nya å, då den skurit sig genom åsen fick den heta Skärån. Jättebarnen fick nu roligt att plaska här, fånga fiskar och ålar. Allt var roligt och lugnt här. Men det tog slut då de odygdiga trollen också ville bor här. De ställde bara till förtret, lurade jättarna som inte begrep sig på deras sätt att luras och väsnas. Men Skogsrået som bodde i Snuastuan uppe inte så långt från Traneröds sjö, som nu är en mosse, hon kunde komma ner mot Skäret, man hörde hennes hesa skratt. Både jättar och troll smög sig undan henne. Men en växt som hette Vänderot hade slagit sig ner invid där som var som allra smalast och Skärets å kunde med all möda ta sig egendom. Skogsrået eller Skövasnuan som hon kallades vågade sig inte förbi här, hon var livrädd för denna växt, bara lukten av den fick henne att fly.
Jätten Ralle hade byggt sig en boning i den gamla kratervulkanen, han trodde att hans fästmö ville bo där, fast de varit förlovade i snart 90 år kunde hon inte bestämma sig, men inte i Rallate ville hon bo. Hans fästmö ville ha en värdigare boplats, inte där pelarna fallit omkull. Ralle rådfrågade sin släkting Jälle på Jällaberg. Han bodde i det finaste av alla ställen, hans höga berg syntes så långt bort som till jätten Billes bostad. Det var från Jällaberget askan kommit som bomber och lagt sig vid den stora Rögneån vid Djupadal. Jälle föreslog att Ralle skulle flytta till Natthall, här var lugnt och fint. Den stora ån som nu fått mera vatten från Ringsjön flöt nedanför berget Natthall. Här kunde Ralle med sin fästmö sitta och njuta uppe på bergknallen och se hur ån slingrade sig, här är så fint sa Jälle.
Ralle ställde till ett sjudundrandes bröllop när hans fästmö tyckte Natthall var till belåtenhet. Det blev en fest att minnas, dans och lekar hela dagar lång, för på kvällarna kunde trollen ställa till obehag, de tål ju inte sol eller ljus. Nog försökte trollen om nätterna föra oväsen, men då snarkade alla jättarna för de skulle ju ha fest nästa och nästa dagarna också. Ralles brud var vacker som en dag med flera guldringar i de långa öronen, en guldkrona på sitt lilla huvud, en klänning som var broderad av torkat ormskinn och grodlår, hon var så vacker tyckte alla. Under de dagar bröllopet varade, helstekta uroxar och vildsvin grillades, öl som var bryggt med honung och pors gick åt i mängder. Alla inbjudna jättar dansade och hurrade. Då blev det stor vibration i marken, det blev jordbävningar. Nya sjöar kom till uppifrån det som blev Henrikstorp och en å som fick sitt utlopp i Rögnaån, de stora Sorrödssjöarna bildades när dansen var som intensivast.
Men de nygifta hade inte bott på Natthall länge förrän trollen flyttade in i stenhålorna och ställde till för de nygifta. Men som tur var bodde här sedan flera hundra år Vättar. De små krypen hjälpte till att hålla rätt på trollen. Vättarna bodde intill en hassellund, de kunde förflytta sig fort trots att de var så små. Dessa små Vettar skulle leva kvar långt efter det att jättarna flyttat långt upp i det nordligaste landet.
Men vi skall tillbaks till den rinnande Skärån, som följde den norra kanten på den södra åsen. Med stora mängder av sitt friska vatten från åsens källor rann Skärån i slingor längs det släta landet, här, som i tidens morgon Skäldervikens böljor kastat sig in mot landet, och isen hade legat länge, så länge att det bildats en issjö. Men nu var marken fin, den västligaste vulkanen, den höga kullen, kunde nu Skäråns vatten rinna på dess östra sida. Jättarna som bott här på Högan kull hade flyttat till Kullen där de hade sin släkt. Men det brydde sig inte Skäråns vatten om, det bara forsade vidare mot Rögneån. Den stora heden som utbrett sig här, där ljungen lyste i sin fägring och Bäckahästarna galopperade och gnäggade, de vita hästarna med sina yviga svansar var en syn som med tiden, när människobarnen kom till, dessa skulle bli lurade av detta väsen, som i olika skepnader kom att uppträda och helst lura barnen att rida på sina ryggar. Dessa vackra hästar, lockande och pockande, kunde växa så många barn kunde rida på dem. Deras mål var att med sin last simma ut i den brusande ån, där slutet blev deras slut.
På andra stranden av Rögne å låg Venalöse, stranden som där mörkan skog tog vid, intill Venesjö långt in i skogen, där blev den fagra jättekvinnan Vena begravd. Att hon den fagraste av alla, Jungfru Vena, skulle dö blev en stor sorg för alla. Vid hennes begravning samlades alla jättar i trakten.
Jätten Juskus från Juskushall var de förnämaste av alla, hans vackra tal och hans starka röst dånade över nejden och många långt bort både från Norges fjäll och från lappmarkerna i norr var samlade där. Sorgen var stor, Vena blev svept i den finaste klädnad och alla hennes guldsmycken och guldkedjor satte de om hennes hals, guldkedjorna låg över hela hennes vackra kropp, tårar flöt i så stora mängder att Venasjö nästan svämmade över. Jätten Rise hade med sig en hel korg med rosor som han strödde över hennes kropp innan de höljde med jord och satte en sten vid hennes huvudgärde och en sten 36 alnar längre bort vid Jungfru Venas fotända.
Vena vilade i många hundra år, ja tusental då. Människor befolkade nu trakten, men sagan om Vena fortlevde generation efter generation, man berättade om hennes dyrbara smycken. Två ynglingar hade hört talas om detta. De kom överens om att en torsdagsnatt i fullmåne skulle de båda försöka sig på att gräva upp Venas smycke. De gick åstad i tystnad, började gräva, nu glänste det av guld. Då hördes en röst från åsen, det var jätten Rise som ropade ”Vena, Vena vänd dig om, de vill ta dina smycken”. Då blev den ena av ynglingarna rädd, han kastade sin spade och sprang hem så fort han kunde. Det berättas om att den andra ynglingen fortsatte, men blev konstig för all tid, kunde inte tala och blev som en stackare.
Berättelsen om Vena berättar Prästen om i sin beskrivning i Prästrelationerna vid några tillfällen senast i mitten på 1600-talet. Ett revben som var mycket stort hittades i Vena mosse, man trodde det var Venas revben, detta lämnades till munkarna på Herrevadskloster. Än i denna dag kan vi gå till den platsen som Vena ligger begraven, stenarna står där och gropen som ynglingarna grävt är kvar i höjd med Venas bröst.
Nästan alla jättarna flyttade från trakten, de kunde inte med de små människorna som nu fanns överallt. Det blev störande, de fick inte plats längre. Människofolk kom i urholkade båtar på Rögneån, de gick iland och byggde sina boningar, de sköt villebrådet med pilar och knackade yxor av stenar. Men de var inte starka, små var de, och de förökade sig. Med tiden blev de rika och gjorde lurar som de blåste i och begravde sina hövdingar i stora högar. Så Vena fick inte ha sin viloplats i sitt område. Här begravdes de strax intill Venas grav. Men att gå till dessa stenhögar för att ta stenar där kunde ingen, nä ormar fick i uppdrag att vakta en av gravarna. Andra stora gravar finns där dessa bronsåldersfolk lagts i vila med rika gravgömmor. De bodde nu i små byar och hade sina hövdingar som de dyrkade . Ett berg dom kallade Hinnabjär, där hade de byggt sina Gudahus och intill den stora hövdingens jättegrav, högts upp på krönet, syntes hövdingagraven. Inne i mitten på den stora stenhögen där vilade den största av hövdingar, gravgåvor i mängder lades ner, svärd och guldbägare. Särskilda lurblåsare blåste i de stora bronslurarna. Hövdingen skulle nu tas emot av de sina som med solvagnarna skulle föra hövdingen till deras rike.
Men ett ännu större gravröse, det största i hela trakten, förbi stora skogar och vattendrag uppe på ett berg. I den by som numera bär namnet Farstorp och mot Skälleberga, ligger detta berg. Som seden är ville bronsåldersfolket ha sina döda på höjder, de skulle synas och solen skulle belysa dem. Denna forngrav heter Malarör (rör betyder stensamling). Det är så, att om man lägger sig ner intill gravhögen med örat mot marken, då kan man höra hästtramp och annat som inte går att tyda, men att ligga där för länge är inte bra, ty då kan man mista sin hörsel.
Bronsåldern har lämnat efter sig de stora gravhögarna. De har funnit bra att bosatta sig här längs åsen mot där den runda dödissjön ligger. En by blev det här, man hade det bra med hus och kreatur, frodigt gräs, vilt att jaga på åsen, behagligt att leva, det var varmt. Med tiden kom också järnet, det var hårt och gick att forma till verktyg. Att lära sig att ta myrmalm att smälta i ugnar, som blev till järn. En ny tid kom, folk kom vandrandes från andra håll, nya seder, nya husbyggen. Men så blev det kallare, kreaturen frös, människorna frös. Större hus fick byggas, med eldstad, kreatur och folk kröp in i värmen. Nya Gudar dyrkades, man offrade hästar för sin tro. Gravskicket blev ett annat, som markerades som treuddar eller stjärngravar. Dessa treuddar och andra markeringar fick sin plats vid en mindre sjö ute på den stora heden, kanske var det en offersjö. Byn där folket bodde hette Bonderup (Bonnarp). Rikt på fiske, rikt på vatten, oxar kunde nu plöja deras åkrar, billan blev nu av järn.
Men det hände sig att en bonde gick för att plöja sin jord, som gränsade till den vackra sjön, men oxen råkade komma för nära kanten på sjön. Oxe och plog föll i vattnet och försvann för alltid. En stor förlust för bonden, åren gick. Nästan vid åsens östra slut finns en sjö, det är Odens egen sjö, för nu har Guden Odin och alla hans medgudar slagit sig ner i detta nordliga land. Odins sjö och Bonnarpssjön hade enligt de lärde förbindelse med varandra under jorden. Nu kom det sig så att ett oxok och andra rester flöt upp i Odenssjön. Man tillkallade bonden från Bonnarp att se om det var hans oxok. Bonden kom, granskade oket och fann då sitt eget bomärke på oket.
Många småkungar regerade över sina riken. En del var stora stora, andra mindre i omfång, men de som var kungar värnade om sina små riken, de hade egna krigsmän som skyddade sina riken. För tvister uppstod då och då. Men stora strider dem emellan var nu så otrevligt, ingen kunde känna sig trygg i sin egen by, kvinnorna klagade. Ni måste sluta fred – befallde de sina män, som gick till sin kung. Förslaget var ju inte så dumt. Man beslöt, att ute på heden där de fyra runda stenarna står, skall vi mötas nästa gång månen är i ny.
Kungarna kom i sina kungliga utstyrslar, den ena finare än den andra och med sig hade de sina krigshärar. Nu slog de sig ner på varsin sten. De var ju fyra konungar representerande sina egna riken. Sina krigare hade bakom sig som ett bevis på sin styrka. Den av de kungar som kallat dem reste sig upp. Han talade med hög stämma att nu fred var stiftad och att de hädanefter skulle hjälpa varandra om någon anfölls. Alla skrek ett rungande JA, för den som drar sitt svärd då, skulle det vara tecken på strid. Nu bar det sig inte bättre än att en orm kom slingrande vid den enes sten. Utan att tänka sig för drog han sitt svärd för att döda ormen. Men de andra såg inte ormen utan tog det som ett tecken och en stor strid uppkom, det gick så blodigt till att blod flöt ner i den intilliggande Rögneån. Efter detta fick ån heta Rödeå och sedan Rönneå. Platsen där de fyra runda stenarna står fick heta Strids dalar. Många gravhögar finns på detta område. Det är ett gravfält från Järnåldern med många kullar som är gravhögar. Ljungheden är en fortsättning på de stora Bonnarps och Ljungby hedar, ja ända till nuvarande Kvidinge.
Den kristna läran tog över Odin, Tor, Freja och Balder med flera som folket hade aktat, hyllat och offrat till. Nu var det ”Vite Krist”, som man hyllade. De gamla Gudahusen revs och kyrkor byggdes. Här sattes upp stora klockor att ringa samman de kristna till att tjäna sin nya Gud med sång och böner.
Nu var det så att några jättar inte hade flyttat härifrån utan bodde långt in i skogar och på åsen. Det är ju så att jättar har så svårt att höra vissa skarpa ljud. Kyrkklockorna var förfärliga.
Lunds domkyrkas klockor var så skarpa att Jätten Kling inte fick någon ro, han höll för sina öron, men det hjälpte inte. Då tänkte han att jag får väl tysta de stora klockorna . Jätten Kling i Klingstorps skog sökte upp den största sten han kunde finna, gick upp på berget och med all sin kraft kastade han stenen åt det håll han hörde klockornas dån. Men stenen var för stor, den slog ner inte så långt bort. Där klöv den sig på mitten. Nog blev Kling besviken, men han gav upp, för Jättar tröttnar fort. Han tänkte att inget annat är att göra än att ta sig till sina andra släktingar, där som inga kyrkor finns. Men den kluvna stenen som blev kastad en gång, den ligger kvar än i denna dag och kallas Lunna stenar. Folk vandrar dit för att se och beundra den kluvna stenen.
En knapp km härifrån byggdes Färingtofta kyrka med klocktorn, inte med lika stark klang som de från Lunds domkyrka. Men de jättar som var kvar på Söderåsen var mycket irriterade på detta. Det var Jätten Blink, han som aldrig blinkade, så orädd var han, men inte lika stark som sin hustru Börta. Blink bad sin kvinna att kasta den största sten hon töjade med för att tysta eländet. Med sitt strumpeband tog hon den stora stenen, stor som en ladugård, gick upp på höjden och slungade stenen mot Färingtofta kyrka . Men stenen delade sig i luften, den ena hälften hamnade vid foten av den gamla vulkanen Gällaberg, där ligger den än i våra dagar och kallas Bockastenen. Den andra delen slog ner i Färingtofta, men rammade inte kyrkan. Det fanns inga så stora stenar mer i Skäralid och för resten så dök den ena kyrkan upp efter den andra, så det var inte lönt.
Tider gick som tider gör, generationer avlöser varandra. Sagor och sägner berättas. Före det vi fått elektricitet, telefon, radio och andra moderniteter, var det ljuset som bestämde. Men mörkret kom tidigt på hösten. Då kunde den öppna härden lysa till de sagor, som man kunde berätta om allt knytt och skrämmande makter.
Här i dessa socknar, Riseberga och Färingtofta, var mycket att berätta om. Herrevadsklosters munkar, som redan kom hit året 1144 från Frankrike, dessa visa män och deras stora kyrka som de byggde. Om Abbotar, Munkar och Lekmän, de som kallades ”De skäggiga Munkarna”, om deras tegeltillverkning och kyrkbyggen runt omkring i Socknarna och att Klostret ägde nästan alla gårdar i socknarna, att de levde nästan bara på fisk och hade inga fruar.
Sedan när vi inte fick vara katoliker längre i landet. Några kloster fick inte finnas. Kungen tog över hela klostret. Stora män kom till Herrevadskloster och hur Tycho Brahe, som bodde hos sin morbroder Sten Bille den äldre, blev berömd och fick ön Ven, för han såg en ny stjärna.
Sedan kom krigen med Svenskarna, hur eländigt allt blev. Men de som kallades Snapphanar de ville förbli Danskar och hur de stred och kämpade mot Karl XI:s krigare. Det hemska var att 27 av dessa män blev fångade och alla blev hängda i en stor ek intill Klostret. Att passera eken undvek man, både då och nu. Allt sådant berättades om framför den öppna härden då kvällarna var långa och mörka.
Man berättade om den modiga slottsfrun Karen Lycke från Snälleröd i Färingtofta som tillverkade järn, om hennes masugnar och stångjärnshammare vid Djupadal och hur hon fick ta sin tillflykt till Hjulebergs slott i Halland. Hon var misstänkt till att egga sina arrendatorer att mörda en fogde i Herrevadskloster. De stackarna blev avrättade som gjorde detta försök att mörda fogden, det hela misslyckades. Kusliga berättelser att ta del av.
Men berättelsen från för länge, länge sedan om hur Kopparhatten på Söderåsen fått sitt namn, var trevligare. Det var en vacker flicka från ett fattigt hem i närheten som var ute för att plocka blåbär. Hon närmade sig den stora höjden där man kunde skåda långt bort, bortom skogar och sjöar. Som hon stod där och tittade ut över nejden kom en vacker riddare på sin häst, han bar fina kläder och hade en vacker kopparhjälm på sitt huvud. Han fick då se den vackra flickan och fick lust till henne. Riddaren steg av sin häst och höll den i dess töm. Jag vill se dig naken befallde Riddaren. Flickan börja ta av sig sin överdel och kjortel, nu stod hon där i bara särken. Min Herre, ni får vända er om när jag tar av det sista plagget, sa flickan. Småskrattande vände han sig om, men då tog flickan ett rejält tag, med all sin kraft kunde hon knuffa ner både häst och riddare ner för det 90 meter höga stupet. Men vid fallet föll Riddarens kopparhjälm av, där låg den i många år. Folket kallade sedan detta stup för KOPPARHATTEN, som det heter än i denna dag.
Inte långt från Kopparhatten gick en pojke, han hade sitt hem i Råröd, som ligger strax intill där Skäråns vatten rinner ut. Därför kallades han Rårödspågen. Hela dagarna gick han för att vakta svinen som skulle bli feta av alla bokollon som låg på marken. Men tyvärr kom han för nära ett stup och föll ner i Skäret, han dog vid fallet. Men på den plats han hade fallit sprang en källa fram. Källan fick heta RÅRÖDSPÅGENS KILLA. Det klaraste vatten rinner ur denna källa, man bör dricka ur källans vatten för att göra sig otörstiga, eller kanske bli evigt unga och leva länge om man tvättar sig i källans vatten.
Mitt emot där källan rinner ur berget, på andra sidan, högt där uppe men lite längre in i Skäret finns ett utskjutande stup, smalt och otillgängligt. Det kallas HJORTASPRÅNGET. Det berättades att i forna tider jägarna hetsade hjortarna ut på denna klippa. Hjortarna föll då ner i Skäret och kunde tagas som byte. Men en senare sägen berättar om att en ung man som blivit dödsdömd för något som domarna inte var överens om. Den dödsdömde fick då den chansen att om han med sin häst kunde rida ut på Hjortasprånget, vända med hästen och rida in igen, då skulle han bli en fri man. I full galopp red han ut och hästen vände på det smala passet. De lyckades och en fri man kunde rida vidare.
De berättade också om alla väsen som fanns, man måste skydda sig för alla faror. Värst var det Lussenatt, då allt oknytt var i farten och när vinden ven sa man att det var Odens hundar som skällde,
När åskan gick var det Tor som var ute med sina bockar och kastade sin hammare mot Jättarna
De gamla Gudarna lever än.
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2015-12-13 av Bengt Hertzman