Storkprojektet

Staffan Åkeby, ordförande Skof

Storkprojektet

Vid Klippanbygdens Naturs årsmöte var Staffan Åkeby, ordförande i Skånes Ornitologiska förening (SKOF), inbjuden för att berätta om storkprojektet som pågått sedan 1989.

Projektet drivs av Skånes Naturskyddsförening, SKOF och cirka 50 volontärer.

Storken är en bland de större fåglarna som lever här i Skåne. Storkarna kan bli upptill 20-25 år gamla men många omkommer redan som ungfåglar. Överlevnaden är bara 20 procent av alla som föds.

Storkar äter bara animalisk föda, inga grönsaker här inte utan möss, grodor, ödlor, daggmaskar och insekter är det som gäller.

Storken är en social fågel som lever i kolonier. De lägger mellan tre till sex ägg som ruvas en månad. Ungarna är flygfärdiga efter nio veckor. Unga storkar har svart näbb och äldre fullvuxna fåglar har röd näbb. Den uppnår könsmognad vid fyra års ålder.

Storkarna invandrade till Sverige på 1500-talet och var många i antal under 1750-talet. Sista paret häckade 1954 men häckningen misslyckades. Att storkarna försvann berodde på utdikning och sjösänkningar. Med dessa försvann även födan för storkarna.

Storkprojektet startade 1989 vid Karups Nygård vid Sjöbo inte långt från sista häckningsplatsen. De första storkarna kom från Schweiz och Holland men senare hämtades ägg från Polen. Målet är att åter etablera 100-150 flyttande vilda storkar. Största problemet har varit att få storkarna att flytta och olika saker prövades för få dem att lämna landet över vintern. 2011 prövade man att samla över 100 ungfåglar som släpptes ut samtidigt. Då kom instinkten att flytta och problemet löstes delvis. Ungfåglarna flyttar först och senare på hösten de äldre storkarna. Storkarna flyttar både till Spanien och en del flyttar till Afrika och ända ner till Sydafrika. Under 2010-2013 satte man sändare på ett par fåglar och följde deras resa via sändare. De har varit och vänt både på sopptippar i Spanien och i Afrika och sedan återvänt till Vomb.

2014 fanns 47 frihäckande par och 62 par i hägn.

Vi önskar fortsatt lycka till med storkarna.

Text och foto: Inger Persson