Det går mot en toppensommar för svampälskare. Det myckna regnandet har fått fruktkroppar av soppar, kremlor, kantareller och mycket annat att skjuta upp från marken. Tidiga matsvampar som finluden stensopp (en av de olika arterna av Karl Johan och den bästa tycker många). och kantkremla är i full gång.
Det finns ju flera klassiska svampmarker i Klippantrakten som Bjersgårdsjöarna, Vedby, Linneröd, Klåveröd och Klöva Hallar. Det sistnämnda området torde vara en av norra Europas artrikaste svamplokaler i förhållande till sin yta när det gäller mykorrhizabildande svampar som kremlor, spindlingar, fingersvampar och soppar med mängder av sällsynta arter och hundratalet rödlistade arter.
I hagar och öppna betesmarker kan finna stolta fjällskivlingar om man har tur. Svampar är viktiga, ja så viktiga att livet på jorden skulle te sig helt annorlunda utan svampar. Kolla in den nya (2020) boken Svamparnas planet av Jesper Nyström! Svampar och lavar bildar vid sidan av bland annat kärlväxter och djur ett eget rike, svampriket. Det vi i dagligt tal kallar svampar är fruktkroppar. Den egentliga svampen finns i jorden eller i veden den växer på. Där finns tunna trådar av långsträckta celler, så kallade hyfer som bildar ett omfattande nätverk, mycel. Många av de svampar vi plockar lever i symbios med träd, de får socker medan växten får mineraler. Svampar ”äter” berg och frigör mineraler till våra växter.
Våra skogsträd skulle inte klara sig utan samarbetet med svampar men numera vet vi att det även gäller många örter. En vanlig svamp som lever i symbios med till exempel björk och gran är röd flugsvamp.
En del svampar är förvisso skadegörare men andra gör nytta som nedbrytare. Linné fick ingen ordning på svamparna utan kallade dem floras vandrande pack placerade dem nära maskarna i sitt system. Det blev en annan smålänning, Elias Fries, från grannsocknen som blev den svenska mykologins fader. Han har följts av en lång rad framstående svenska svampkännare. Att plocka matsvamp är härligt men ibland kan man bara njuta av svampars färg, form och doft. Det finns märkvärdiga platser där man ska ge sig tid, se sig omkring, lukta och lyssna.
Där finns inte bara sällsynta svampar utan många andra medvarelser på planeten. Rödsopparna nu i september kring de gamla ekarna vid Tomarps ene sitter kvar på näthinnan liksom bronssoppar och olika ståtliga fingersvampar i Klöva Hallars branter. Här har man funnit märkvärdigheter som rosensopp och violgubbe. I rika ängslövskogar står violettfotade puderskivlingar som små ballerinor i bokskogen. I Rönneås dalgång och dess omgivningar finns några platser där det finns god chans att hitta sällsynta och speciella svampar, beroende på att jordmån, berggrund och lokalklimat är gynnsamt. Förutom tidigare nämnda platser finns Stockamöllan, Djupadal, Allarps bjär, Jällabjär och Nackarpsdalen. Det är inte helt fel att ha koll på den geologiska kartan när man gör svamputflykter. Basalt, diabas och åsar i lövskog är företeelser att hålla koll på.
Det kan vara en fördel att lära sig känna igen de vanligaste träden och ge akt på hur skogen ser ut, ålder på träd, mossor på marken med mera. Mycket av de vi kallar skogar idag är ju endast plantager med alla träd i samma ålder och där kan förvisso finnas stora mängder av vissa arter som trattkantarell och brunsopp men artfattigdomen är påtaglig. Andra mindre bra biotoper att leta svamp i är på hyggen och utglesade lövträdsbestånd som lätt drabbas av torkan. Svampplockning har ingen lång tradition i vårt land och framför allt inte på landsbygden där svampar alltid setts med stor misstänksamhet. Man svalt hellre än åt svamp.
Annorlunda har det varit i Polen, de baltiska länderna, Ryssland och Finland där man alltid drygat ut kosthållet med svamp, ofta med arter vi inte ens kan tänka oss äta som skäggriska och pepparriska. I Italien och Frankrike finns också en tradition att äta svamp som sträcker sig bakåt till romarrikets dagar. Det var från Frankrike som den svenska adeln och kungahuset fick vanan att äta svamp med början av 1700-talet. Stensoppen (Karl Johan) värderas mycket högt av gourmeter i Italien och betingar höga priser och den var som namnet antyder Karl XIV Johans favoritsvamp.
Mindre känt är kanske att vi har flera arter av stensopp, finluden stensopp kommer tidigt på sommaren i parker och ädellövskogar och kopparfärgad stensopp finns i tallskog men även i Klöva Hallars, Nackarpsdalens och Skäralids bokskogar. I Klippantrakten finns flera fina ekhagar och naturbetesmarker som har en mycket rik och spännande svampflora. Bland dessa vackra platser finns Tomarps ene, Herrevads klosters naturreservat, Göingevången, Jällabjär och ekhagar nära Klippans pappersbruk och Forsmöllan.
Här finner man stolt fjällskivling, oxtungsvamp och många olika arter av kremlor, soppar och vaxskivlingar. Att ha en bra näsa är en fördel för den som studerar svamp. Det är ingen liten referensram man förväntas ha, svamparnas dofter är ett universum. Läder, blyertspenna, honung, kokos, curry, lakrits, buljong och banan går väl an, men hur många nu levande människor kan associera till lysgas och ånglok? Nu upplevs ju dofter väldigt olika. Rotfränskivlingen uppges dofta som björnklister men då säger någon, nä den luktar amaretto.
Här handlar det nog inte enbart om referensram utan personens ålder. Björnklister i skolan känns väldigt längesedan. I det sammanhanget känns det viktigt att påminna om att svampboken ni använder ska vara ny och aktuell! Det finns svampar som idag är helt omvärderade när det gäller om man ska använda dem till mat. Det finns förvisso en del farliga och riktigt giftiga arter att hålla reda på och med en bra svampbok kan man lära sig dom och deras förväxlingsarter. Det finns idag också flera Facebookgrupper som till exempel Svampklapp där man kan få hjälp med bestämning av svamp. Men försiktighetsprincipen gäller vid osäkerhet!
Den som letar gul kantarell i våra trakter får ha lite tålamod, det är sällan man springer på de bestånd man fortfarande kan hitta i till exempel Halland. Men om man breddar sig som matsvampsplockare och lär sig blek taggsvamp, rödgul taggsvamp, stensopp, brunsopp, smörsopp och självklart trattkantarell så ökar chansen att komma hem med välfylld korg.
Vill man gå vidare så är kremlor en lämplig grupp. Gulkremla, brokkremla och kantkremla är vanliga och goda matsvampar. Skaffa någon av de fina nya svampböcker som finns och gå med i Skånes Mykologiska Förening! Är man huvudsakligen intresserad av matsvamp så är Pelle Holmbergs Nya Svampboken ett bra boktips. Min personliga favorit bland matsvamparna är blek taggsvamp, mycket mat, välsmakande och aldrig maskangripen. Och så blomkålsvampen förstås, men det är få förunnat att hitta den där den växer vid foten av gamla tallar.
Att plocka svamp ingår i allemansrätten men tänk på att begränsningar kan finnas i Nationalparken och naturreservaten, det gäller främst vedsvampar. Och om ni plockar på betesmarker ta hänsyn till markägarna och deras betesdjur. Och om det är svampar ni inte känner igen, studera dem varsamt, fotografera men sparka inte sönder dem utan låt dem stå kvar för att föröka sig och glädja andra skogsvandrare!
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2023-08-07 av Bengt Hertzman