En halländska kom till Ljungbyhed…

Solveig berättar om fornminnen och F5:s sjukvårdsförman Valter Ljunggren

Solveig Andreasson, bosatt i Ljungbyhed, har under en stor del av sitt liv samlat berättelser från bygden kring Söderåsen. Historier som hon själv använt som inspiration till sina egna texter, sagor och skrönor ja, men alltid med fakta i botten. Det började när Solveig flyttade till Riseberga på 1940-talet och så småningom träffade den nya läkaren på flygflottiljen F5, Valter Ljunggren. Han var person som kom att betyda mycket när Solveig började utforska sin nya hemtrakt. Hon gjorde många utflykter tillsammans med Valter och hans fru Greta. En stor nyfikenhet har genom alla år drivit Solveig och gör så fortfarande. Vi låter henne själv berätta om alla historiska fynd hon har varit med om att göra i bygden kring Ljungbyhed….

Det hände mycket innan jag träffade Valter Ljunggren. År 1946 på hösten blev jag anställd på Riseberga Ålderdomshem detta för kärlekens skull då jag varit hos släktingar i Ljungbyhed.  På dans i det förtrollande Skäralid så träffade jag en skånsk yngling från Björketorp intill Spången.

Jag var anställd på Falkenbergs lasarett, det var bestämt att där skulle jag vara för vidare utbildning. Men på Riseberga Ålderdomshem fanns en plats som jag sökte och fick. Livet har sin mening, här fick jag lära mig om allt mellan Bäckahästar och Jättar om skrönor och skrock och blev intresserad av bygden. En man i Fattigvårdsnämnden tog mig med på Hembygdsföreningens årsmöte 1947. En massa tanter och farbröder undrade vem jag var, det var svårt att begripa vad de pratade om. Så var det dans efter kaffet, som tur var kunde jag de gamla danserna som min far envisades att lära ut. Här träffade jag Valter Ljunggren och hans fru Greta, de var bland de yngre. Sedan skulle det dröja två år till jag kom i kontakt med dem igen.

På Ålderdomshemmet var det ingen ordnad arbetstid, det gick till så att man kom överens om när man kunde vara fri. Om det var nattvak över någon så gick arbetet som vanligt på dagen. En gång hade jag suttit hela natten, tanten dog klockan 6. Det var midsommarafton och mycket att stå i. Då jag skulle hämta mjöl i källaren till vetebrödsbaket så låg min August död över en potatissäck. August var ju min berättargubbe, glad och snäll. F5 hade fått en ny läkare, han kom för att bekräfta Augusts dödsfall. Då hade jag fått ett gråtanfall, doktorn frågade ut mig om arbetsförhållandena. Han anställde mig på stående fot.

En sjukvårdsfurir var illa skadad efter en ambulansutryckning, tre månader i taget, det blev 8 år. Nu träffade jag Valter Ljunggren igen. Han var sjukvårdsförman. Anställda var en sjukvårdsfurir, en sjuksköterska, en undersköterska och så blev det jag. Vidare jobbade här städerska och 2 värnpliktiga. Stundtals var där jobbigt när det var inryckningar. Men ett himmelrike mot Riseberga. Det var god anda på sjukhuset, vi bodde där alla på sjukhuset utom doktor Laurell som bodde i Gröna längan, där han hade privat mottagning. Valter Ljunggren med sin familj bodde inom området i ett mindre hus. Igen kom ju in på området utan sitt id kort. Om besökare skulle komma, då fick en vakt med skjutvapen följa med.

Nu blev det så att Vera undersköterskan och jag höll mycket till hos Ljunggrens, gästvänliga och med samma intresse. Valter och Greta var friluftsmänniskor. De hyrde ett hus bortom Traneröds mosse men hade vandrat mycket vid Pilos, vid ån och till kaolinbrotten. Valter var fågelskådare och just där var ovanliga fåglar. Han pratade med markägaren Forén och Valter arrenderade mark nära ån vid Pilos där han byggde sig ett litet hus. Själv har jag slagit in många spikar och hjälpt till med lite av varje. Det var ett paradis att komma till. Men varje söndag var han och Greta ute skogarna, härs och tvärs på åsen och Klosterskogarna där han sökte fornminnen och observerade allt. Jag hängde med när jag var ledig, jag noterade blommor, mitt stora intresse då. Men i Klosterskogarna fanns massor av olika fornminnen.

Esse Eriksson var med ibland, Esse hade läst flera kurser i Lund i arkeologi. Men Ljunggren hittade fler fornminnen. Folk hade fantasier om saker som Ljunggren rättade till. Folk trodde att salpeterladan var en snapphaneborg. Men landsarkivarien kom ut och bekräftade att det var en salpeterlada på Broröds ägor.

Ljunggren hade under sina vandringar hittat slagg efter järnframställning, särskilt mycket norr om V Sorrödssjön. Nu skulle vi ut för att finna en järnsmältugn. Det var jag och Vera, Ljunggren och hans fru Greta. Vera och jag skulle söka längst höjden, lusleta som han sa. Mellan Perstorpsvägen och gården mot väster rotade vi bland grenar och stenar, det var tidig förmiddag och solen sken på backen. Rätt som det var gav Ljunggren upp ett tjut, vi sprang dit, trodde det var rester efter en ugn. Titta skrek han, vi blev varse stenar i en rad, lägg er längs med stenarna, vi trodde han blivit galen men vi låg där och han kollade. Jag tror det är en stjärngrav sa han. Snart hade han fått fram uddarna. Vi blev alla i extas rotade vidare, här är nog mera, kanske ett helt gravfält. Vi var alltid ute hela dagen och när Ljunggren bestämde då skulle vi laga vår mat, jag minns att det var kotletter och som vanligt potatis i glöden. Letandet fortsatte. Men inget mera kunde vi se.

Landsarkivarie kom och själv var jag ledig så jag fick följa med. Ljunggren var nästan lite nervös. Det blev bestämt att en utgrävning skulle ske. Här fick Esse Eriksson leda utgrävningen, med stöd från Lund Så blev det att värnpliktiga från F5 fick ta fram de två treuddarna med Esses ledning, stjärngravar som vi i dagligt tal kallar dem. Flera gånger har jag själv lett visningar dit, det känns nästan lite högtidligt. Men tyvärr har vägvisare lett genom gården, vilket inte är omtyckt av gårdsägaren. Själv brukade jag gå högre upp en bit förbi gården in det hållet.

En så kallad Offersten är funnen norr om V Sorrödssjön, den finns nu vid Hembygdstugan i Ljungbyhed. Men den är från från bronsålder. Sedan finns Vena grav, flera rösen runt omkring. Vid höjden Hinnabjär hittade vi ett långröse med så kallade grunder av gudahus enligt Esses tolkning och hålvägar. Stora delar av Klosterskogen är idag kalhyggen och täta planteringar. Synd att skogsmaskiner har kört sönder en del fornminnen.

Då man ser på gamla kartor kan man tänka sig att Västra sjön som den hette tidigare har sträck sig nästan upp till Broröd och haft förbindelse med Rönne Å. Tidigt kom människor hit, stenåldersfolket har inte lämnat några synliga rester efter sig som gravar, Men vid Östra Sorrödsjöns västra strand har mycket med flintavslag hittats och vid dämmet vid Västra Sorrödssjön vid utloppet till Sorrödsbäcken( (Som nu felaktigt kallas Ybbarpsån på nya kartor) har jag funnit en grönstensyxa. På flera platser runt om i bygden är många flintverktyg och annat som tillhört det tidiga folket hittats. I Hembygdsstugan finns en större samling.

De båda Sorrödssjöarna hade tidigare ingen förbindelse med varandra men här blev senare grävt en kanal.

Ybbarpsån som gick via Prästmöllan och ut i Rönneå blev uppdämd så en mindre sjö bildades vid dämmet och en kanal grävdes till Östra Sorrödsjön förbi Ruveröd, När detta är gjort har jag inte kunnat få reda på. Östra Sorrödssjön dämdes vid Värgapet där tidigare sjön haft sitt utflöde

Skrivit av Solveig Sigfridsdotter Andreasson 2014

---

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2023-11-19 av Bengt Hertzman