– en julskröna
Det var på juldagen. Nästan i skymningen, då när dagen börjar bli kväll. En bonddräng, Sten från Killebæck, var till fots på väg hem från mässan i Mariakyrkan i Grummestrup. Han hade varit inom och värmt sig en stund i drängkammaren i häststallet hos väpnaren i Holm och stannat där alltför länge.
När Sten kom förbi Bjeren en bit bortom väpnaregården, såg då till sin förvåning ljus i en av de gamla gravhögarna. En stor vacker dörr öppnade sig. Sten hade gått här många gånger, men någon dörr hade han aldrig sett förr.
Två pysslingar trädde ut ur högen och bjöd Sten att stiga in och dricka julöl. Sten Bengtsson, som var en stor och stark karl och dessutom nyss varit i kyrkan, var aldrig rädd för någon eller något.
Spöken, maran och bäckahästen som gummorna berättade om på kvällarna brydde han sig inte om. Många trodde att de fanns. Men inte Sten för redan när han var liten hade hans pappa Bengt berättat för honom att de inte fanns. Fast nu var Sten törstig. Det hade inte bjudits något hos drängarna och det var tröttsamt att gå i snön. Kallt var det med och det var långt hem till Killebäck. Så han tackade ja till inbjudningen.
Inne i högen fanns en stor sal. Sten såg inga ljus eller ljusstakar alls. Ändå var det ett underligt ljussken i hela den stora salen. Vid övre ändan av ett långt träbord satt en skäggig gubbe som hade ett huvud, lika stort som en fjerding, och stödde sig med armarna mot bordet. Det var ett jättestort huvud för en fjerding är nästan som ett ankare öl. Vid spisen satt en tandlös gumma med långt hår, klädd i en gammal illaluktande skinnpäls, hon lagade mat i den största gryta Sten någonsin sett. Det fanns också många pysslingar samlade kring bordet och snattrande längre in i högen.
Mannen med det stora huvudet hälsade Sten välkommen och räckte honom en silverbägare. Bägaren såg konstigt nog ut precis som nattvardskalken i kyrkan. Sten såg att drycken, som till färgen liknade öl, hälldes i bägaren när den var vänd upp och ned.
Det hade Sten aldrig sett förr, så han blev mycket misstänksam. Sten förde bägaren till munnen och låtsade som om han drack. Men istället hällde han ut drycken bakom sig på marken. Några droppar kom på Stens yllerock och det fräste och brände hål i den.
Pysslingarna märkte vad Sten gjort och skockade sig kring honom med mycket buller, men han mindes psalmen från mässan och började att med hög röst sjunga: Alle Christne frögda sigh, Then som högsta kronona bär, är födder här. Då skäggiga gubben med det stora huvudet vid bordändan hörde detta, höll han sig för öronen och skrek högt: För ut honom, för ut honom.
Sten tyckte, att gubben vrålade värre än Holmaväpnarens ilskna tjur. Högt sjungande gick Sten baklänges ut från högen. Den stora dörren slog igen med en smäll bakom honom. Utan vidare äventyr kom han hem till torpet i Killebäck, där han berättade om sina upplevelser hos skäggiga troll och pysslingar i den gamla gravhögen i Holm.
Ingen skrattade åt honom. För en så förskräcklig upplevelse kunde ju ingen ljuga ihop på självaste juldagen.
Thorbjörn Petersen
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-10-07 av Inger Persson