Skudesbron och Evighetsträd i Bjersgård
I korsningen vid Skogvaktarehuset tar vi av från den asfalterade vägen mot Bjersgård. In på Skudesvägen som följer södersidan av Parken. Utsikten över ådalen mot Klippan och Söderåsen är magnifik. Framme vid den gamla och vackert välvda Skudesbron sätter en stor sten på vägen stopp för biltrafik upp till torpen i Smålarp. Här slänger tyvärr många lata natursvin sina sopor.
I den idylliskt slingrande bäcken utan officiellt namn strömmar vattnet uppifrån Borgasjön. Lokalhistorikern Torsten Hannrup kallar den för Skudebäcken eftersom den rinner under den gamla stenbron på Skudesvägen, men jag och andra kallar den för Borgabäcken. Mellan mjuka sluttningar, porlande över stensamlingar försvinner vattnet ned till ädelfiskens yngelplatser i Smålarpsbäcken. Eller Smålarpsån om man så vill. Uppströms kommer man till en enkel spång över Borgabäcken. Under backafallet på andra sidan bäcken rinner Tevattenkällan fram. Det är en gammal källa med friskt vatten året runt. Vattenprov har aldrig tagits för att kontrollera kvaliteten, men det kan intygas att vattnet är både friskt och gott.
Det dög i alla fall som dricksvatten åt herrskapet på Bjersgård till långt in på 1900-talet. Och så sent som på 1970-talet åt mina egna föräldrar med för den delen.
Vattnet var under långa tider ett problem på Bjersgård. Först 1922 lyckades man hitta en åder med friskt dricksvatten. Innan dess hämtades dricksvatten och till vatten till matlagning från två källor. Den ena källan var för vanligt folk på godset. Tevattenkällan var den andra och den var för herrskapet på Borgen. Herrskapets betjänt fick varje förmiddag och eftermiddag gå genom skogen till Tevattenkällan och hämta friskt vatten i två stora kopparkrus.
Detta pågick till senare delen av 1910-talet då Borgen fick dricksvatten från mejeriet i Gråmanstorp och senare från mejeriet i Klippan.
Kring 1970 bodde mina föräldrar några år i Sågskärarehuset vid östra spetsen av Borgasjön. Brunnsvattnet smakade illa. Min far var sannolikt den sista som varje dag gick till Tevattenkällan för att hämta dricksvatten. Så småningom drogs en färskvattenledning till huset.
Skogen vid Tevattenkällan var engång en del av en magnifik skogspark. Två höststormar på 1970-talet gick hårt åt de ståtliga bokträden. De flesta månghundraåriga ekarna klarade sig dock. Till fots eller med cykel tar du dig uppströms till Borgasjön, där Parken är som vackrast året om.
Där bäcken har sin början ses resterna av godsets sågverk. Ända in på 1970-talet rensades gångarna. Min far blev den sista som skötte den uppgiften.
Vid Tevattenkällan har det hållits gudstjänster under nyutslagna bokar. Här döptes min yngsta dotter 1988. Andra följde efter. Gökotta har hållits här och pilgrimsvandrare har släckt törsten.
I början av 1940-talet höll en stridsvagnspluton till här. Kompanistaben och den andra delen av plutonen var placerad någon kilometer norrut vid Vasafäladvägen. Spår efter ett skyddsrum vittnar därom.
Vänder man Tevattenkällan ryggen och tittar uppåt backen kan man skönja spåren av stig i backen. Fortsätt uppför till en tvillingbok. På evighetsträdets bastanta stam finns inristningar i barken som minner om svunna tider.
Fortsätter man hela vägen uppför backen och fortsätter något hundratal meter ser man till höger en liten kulle. Det är en gammal gravhög, en av flera gravplatser i Parken. På bronsåldern var det nog fri utsikt söderut mot Söderåsen. Här på gravhögen finns också några gamla bokar. Hit gick två tjänstepigor sommaren 1905 och skar in sina initialer i barken. Pigorna hade för ett ögonblick lämnat skördefesten som Lantungdomen arrangerade i en glänta närmare Borgen. Strax efter tog de det stora språnget och emigrerade till Norra Amerika. Vilka flickorna var och hur det gick för dem, är en helt annan historia.
Thorbjörn Petersen
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-03-20 av Inger Persson