Möt våren i Klöva Hallar – rofylld dal med dramatisk historia
Några kilometer från Klippan skär en ravin in i Söderåsen. Den är mindre än Skäralid men minst lika dramatisk. Sprickan i berget är cirka 4 kilometer lång och branterna stupar på platser lodrätt 60 – 70 meter. I dalbottnen rinner den trolska Klövabäcken som har sina källor vid Traneröds mosse. I mitt tycke uppvisar Klöva Hallar en större variation än Skäralid och platsen har alltid tillhört mina favoritställen dit jag gärna återvänder. Här finner jag alltid ett lugn i någon vrå och det finns många fantasieggande platser för egna små strövtåg i bokskogar och dalgångar. Här är ganska glest med besökare trots att Skåneleden går genom området. Klöva Hallar är numera naturreservat men här kommer inte att göras några större anläggningar för friluftslivet. Klöva Hallar får man njuta som det är. Redan i mars kan du möta vårtecken som blåsippa, gullpudra, sorgmantel, citronfjäril och forsärla här.
För många årmiljoner sedan under de geologiska tidsperioder vi kallar karbon och perm kolliderade den kontinent där Sverige nu ligger med Gondwanaland och en enorm bergskedja bildades, Uralbergen. Krocken fick nuvarande Skåne att spricka diagonalt och får den numera namngivna Tornquistzonen att aktiveras. I sprickorna vällde basaltisk magma upp och bildar diabasgångar. Långt senare har erosionen blottlagt dessa diabasstråk, det finns upp emot 1000 av dem i Skåne.
I Klöva Hallar är de närvarande på många platser och de markeras av ett följe mer eller mindre sällsynta växter som utnyttjar näringen i berggrunden som är mer lättvittrad än urberget som består av granodiorit (Wikman et al 1993). Troligtvis sker detta i samarbete med svampar som gör att mineralerna är mer lättåtkomliga för växterna. Till de växter som skvallrar om diabas i Klöva hör blåsippa, gulplister, smånunneört, stor blåklocka, den gracila vackra ärtväxten skogsvicker samt den märkliga orkidén nästrot, en art som saknar klorofyll.
Vill man vandra i ravinen är det lättast att börja vid parkeringsplatsen där vägen genom byn Klöva Hallar slutar. Här finns flera olika möjligheter till vandringar. Klöva Hallar har ju varit en mötesplats för människor genom många decennier och stigarna är många. Vid ravinens mynning låg fram till 1970-talet ett legendariskt dansställe, Klöva Hallars turisthotell som grundades 1930. Här uppträdde både Edvard Persson och Ulla Billqvist. Restaurangen brann ner 1977 och senare har Klippans Hembygdsförening restaurerat området och där finns nu åter en dansbana. Skåneleden går från parkeringsplatsen och följer kanten på ravinen och på flera platser finns utsiktsplatser med storslagna vyer. I bäcken delar bäcköring, bäcksländor, forsärla och många andra livsformer utrymme. På vintern är strömstaren en trogen gäst och den häckar vissa år.
Från luften kan man se hur ravinen vindlar sig fram och det finns olika teorier om hur den bildats. För 100 – 200 miljoner år sedan var det en mycket orolig tid geologiskt och troligen bildades de skånska horstarna inklusive Söderåsen under denna tid. (Björk et al. 2003). Det finns flera teorier om hur de vindlande sprickdalarna Skäralid och Klövahallar bildats. Vanligen kallas de sprickdalar, men Carserud (1992) har en annan mer fantasieggande teori. Dalarna bildades genom att floder eroderade sig ner i de sedimentära bergarterna och vidare ner genom urberget medan horsten reste sig. Detta är anledningen till att dalarna har en sådan vindlande form. Liknande bildningssätt har ju Grand Canyon. Oavsett vilket är det häftigt att resa i fantasin många miljoner år tillbaka. Det finns mäktiga rasbranter under sig där det ansamlats kantigt vittringsmaterial under lång tid, mest genom frostvittring under tundraperioder.
För den som är nyfiken och viker av från stigarna ibland så kommer Klöva Hallar att visa sina hemligheter. Grottan uppe i branten i vars mynning och närhet den sällsynta ormbunken gaffelbräken gömmer sig. Man kan finna stenpelare som ser ut som raukar – så kallade torbildningar som på något sätt överlevt vittring och istider. På en stig i bokskogen blommar på försommaren en ört som inte många lägger märke till – den ovanliga skogsveronikan med sina blekvioletta blommor.
En äng vid bäcken är ett mikrokosmos på sommaren, i solvärmen flyger den stora kungstrollsländan som börjar sitt liv i Klövabäckens rena vatten. Här finns blåskimrande jungfrusländor och flodtrollsländor. Den praktfulla silverstreckade pärlemorfjärilen hör också hemma här. Tidigt på våren, i blåsippans tid, kan man få se en annan stor fjäril, sorgmantel, värma sig i rasbranterna. Högt ovanför ravinen ligger isälvsavlagringen Soffebacken där undertecknad och kompisar sov i vindskydd på 70-talet och vaknade till skogsduvans dova sång.
Skogsduvan kan man fortfarande möta i lövskogen liksom fåglar som mindre hackspett, spillkråka, mindre och grå flugsnappare, stenknäck, grönsångare och alla de vanliga förstås. Det finns en äng vid Örnstugan som vi kallar bastardsvärmarängen, här kan man en julidag få se 100-tals av de rödsvarta fjärilarna.
På höjderna strövar man oftast genom hedbokskog som nästan helt saknar undervegetation. Ibland förekommer kruståtel, blåbär, lingon samt den ganska sällsynta tallörten som saknar klorofyll.
I sluttningarna är floran något rikare, framför allt där som små sidoflöden till Klövabäcken rinner ner i branter fulla av stenblock. Här växer harsyra, vitsippa, piprör och flera arter ormbunkar. På några platser där diabasen går i dagen finns som nämnts ett antal arter som får betraktas som mer eller mindre sällsynta. I sluttningarna förekommer förutom bok även avenbok, ek, bergek och hassel.
En sommardag vid bäcken vandrar man genom högväxta ormbunkar. Vanliga arter är strutbräken, hultbräken, lundbräken, nordbräken, majbräken och på torrare platser träjon, ekbräken och stensöta. Kambräken förekommer sällsynt. På försommaren blommar den förtjusande aklejrutan längs det rinnande vattnet.
Längs bäcken finns också alkärr med en frodig vegetation. På våren blommar här kabbeleka och längre fram bäckbräsma, flädervänderot, springkorn, kärrfibbla och aklejruta.
Som växtplats för svampar är ravinens branter av nationell betydelse, ja kanske mer än så. I branterna har skogen inte avverkats på länge och i sydbranten är klimatet gynnsamt och lägg därtill berggrunden av diabas. Bland de flera hundra svamparter som hittats här finns några av Sveriges mest sällsynta såsom violgubbe, bronssopp, dystersopp, rödbandad riska, grå taggsvamp, orange kantarell, grå kantarell och ett tiotal arter av fingersvampar som praktfingersvamp, blek fingersvamp, och fläckfingersvamp. I höstas följde vi en liten stig in i en mindre sidodalgång och varenda kulle var full av fjälliga soppar. Som grå troll i slitna kläder stod de där i skymningen. Längre ner i sluttningen stack igelkottröksvampar upp i lövförnan som skäggiga nunor under de gamla bokarna. Det här är platser att förundras på och sagorna känns inte långt borta.
Man vet att bestånd av blåsippor kan vara flera hundra år gamla och samma gäller säkert många svampmycel i skogar med lång kontinuitet. Nära blåsipporna i ravinen har man funnit rosensopp på en av sina fyra växtplatser i Sverige. Den lever i symbios med ek och bok. Detta är livsformer som inte har bråttom, de har mycket svårt att sprida sig utanför sina gamla växtplatser. Det finns inte många sådana skogsmiljöer kvar i Europa. Det ett av skälen till att Klöva Hallar nu är skyddat.
Text & Foto: Bengt Hertzman (Foto på skogsduva Tommi Sandberg)
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2017-02-26 av Bengt Hertzman