Vi börjar på hallarna i Rösa. På en liten backe i beteshagen precis intill grusvägen ”Mellanvägen”. Den släta berghällen skuggas av bland annat ett fågelbärsträd. Upplagda stenar skyddar platsen på norrsidan. Det syns att här varit en samlingsplats. Rensar man bort lite löv och jord från hällen hittar man en gammal hemlighet. Det är fyra små gropar och långa uthuggna skåror. Den ena gropen är djupare än de andra. Fylls groparna med vatten kan man tänka sig att vattnet rinner på ett sätt när det fullmåne och ett annat sätt när det är nymåne. Eller kanske är det beroende av månens dragningskraft, på samma sätt som tidvatten.
Vi fortsätter till Rösas andra offerplats. Vi ska gå en bit på den smala stig som en gång var vägen mellan gården Lyckås och byn Rösa. Sedan vika av och gå några hundra meter in i skogen till en ekbevuxen backe i granskogen. Mitt på backen finns en märklig sten. Den är som ett altare. En gång i tiden var här säkert en fantastisk utsikt mot Söderåsen. Under gamla löv och mossar finns över 60 uthuggna gropar. De flesta är små. Den största en decimeter djup. De djupa skårorna från toppen av stenen och ända ned till marken är också formade av människohand.
En liknar en lejontass.
Det är en märklig plats. Redan på bronsåldern för 2 600-3 800 år sedan bars det fram offer här. Innan det fanns kyrkor gick människor hit för att offra till älvorna. Vi ska inte hålla det för osannolikt att offrandet till älvor kunde hjälpa kan ha levt kvar ända in på 1900-talet i Rösa, liksom på andra platser i landet.
Groparna kallas därför för älvkvarnar. Det kommer från att man först smorde in groparna med ister, grisfett, och sedan offrade för att älvorna skulle bli glada och hjälpa människorna. Smörjningen gjordes på torsdagskvällar. Kloka gumman, eller vem det nu var som nyttjade platsens kraft, smorde i en malande rörelse in fettet med tre smörjningar utförda motsols.
Det var inga stora saker som offrades. Det var sådant som frön, nålar och mynt. Antingen för något man råkat ut för eller för att skydda sig mot framtida händelser. Älvorna är små varelser, inte större än en docka. De bor inuti kullar i skogen eller i en bäck och ses vanligen dansa dimmiga kvällar och morgnar i så kallade alvringar, som är svampar som växer i cirkelform. Så fort man ser en alvring kan man vara säker på att älvorna haft ett dansgille. Man ska hålla sig borta från dessa ringar, ty de är laddade med magisk kraft som inte alltid är så bra för människorna. Det absolut dummaste man kan göra är att kissa i en alvring. För ibland kan det hända att älvorna skojar till och ser till så att man kissar blått eller grönt, men då har man minst sagt undkommit lindrigt.
Det är också farligt att lägga sig och vila i en alvring eller på en alvkulle. För då vaknar man inte på en hel vecka – eller sover i hundra år, som Törnrosa.
Fakta
Skålgropar
• Skålgropar är en form för hällristningar och finns på flera håll i nordvästra Skåne och övriga landet.
Ursprunget är höljt i dunkel. Dessa fornlämningar räknas till bronsåldern för 2 600-3 800 år sedan.
• Älvkvarnar är det folkliga namnet.
• Den allmänna uppfattningen är att namnet älvkvarn kommer från att man i de med ister insmorda groparna offrade för att blidka älvorna. Smörjningen skedde torsdagskvällar. Kloka gumman, eller vem det nu var som nyttjade platsens kraft, smorde i en malande rörelse in fettet med tre smörjningar utförda motsols.
• Det finns belägg för att skålgropar i Uppland användes långt in på 1900-talet. En då verksam präst i Veckholms pastorat berättar att han 1923 såg ”smorda älvkvarnar” och att ”någon av de prästinnor som sysslade med dessa hemlighetsfulla riter, ännu några år fortsatte att smörja och offra”.
• Det handlar alltså om en offerplats där för oss okända offerceremonier och kulthandlingar utspelade sig.
• Vittnesmål finns om att sådant som frön, nålar och mynt offrades. Antingen för något man råkat ut för eller för att skydda sig mot framtida händelser.
Hitta dit
Från väg 13 vid Gråmanstorp ta vägen mot Stidsvig. Kör ett par kilometer och vid första huset på vänster sida kör in på ”Mellanvägen”. Fortsätt en halv kilometer och förbi första huset (Skräddarehus) på vänster sida. Strax därefter, intill vägen på höger sida, ligger en trädbevuxen höjd i beteshagen och där finns berghällen med offerplatsen.
För att komma till den stora offerstenen fortsätt en halv kilometer vidare på Mellanvägen. Kör igenom gården Rösahus och fortsätt tills vägen svänger 90 grader. Det finns gott om plats att parkera. Följ den lilla stigen längs det inhägnade hygget till stängselhörnet. Fortsätt längs stängslet genom skogen till det gör en 90-graders böj västerut. Där, hundra meter rakt fram (söderut) skymtas en ekbevuxen låg höjd i granskogen. Undervegetationen är frodig men man tar sig lätt fram. Mitt på höjden ligger den låga och platta stenen med de många skålgroparna.
Thorbjörn Petersen
© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2013-10-07 av Inger Persson