Varggrop Farstorp – Rönneådalen – Skånes Nordvästpassage

Fångstgropen här i Västrarpsskogen var troligen avsedd att fånga vargar i. I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet sägs, att allmogen skulle hålla vargnät, varggård eller varggrop. Denna skyldighet upphörde först 1864. I Skåne har man främst använt sax och varggrop i jakten på vargarna. Varggroparna kan vara från medeltiden eller äldre, men är oftast från 1700- och 1800-talen.

Med befolkningsökningen och omfattande nyodlingar i början av 1800-talet trängdes vargarna undan. Deras jaktområden blev mindre och de vilda bytesdjuren färre. I brist på byten gav sig vargarna allt oftare på tamboskapen. Under 1800-talets första hälft bedrevs därför hetsjakt på varg. Man orga- niserade skallgångar och byggde varggropar. Den senaste skånska vargen sköts i början av 1860-talet.

Varggroparna fanns i allmänhet på åsar eller små höjdsträckningar i vargarnas stråkvägar. Varggropen här är cirka 4×5 meter stor och 2,5 meter djup. Den har haft ett ”tak”, kanske av halm på ett underlag av slanor

I mitten har det stått en påle med ett lockbete och när vargen hoppade efter detta föll den ner i gropen. Den runda formen förhindrade att vargen kunde ta sig ut.

På vägen hit har du gått igenom ett område med omkring 1000 röjningsrösen. De är 2-5 meter i diameter och upp till 1 meter höga. Rösena består av sten som röjts bort från åkrarna. Detta är alltså spår av ett äldre, troligen förhistoriskt jordbruk. Dåtidens människor bodde i ensamgårdar eller en liten by någonstans här i närheten.

Koordinater 56.088067,13.344707

Berättelsen om Varggropen läs mer

THE WOLF-PIT This trapping pit was probably intended to catch wolves in. According to the 14th- century laws of King Magnus Eriksson, the peasantry were obliged to have wolves’ nets, wolf enclosures, or wolf pits. This obligation did not cease until 1864. Wolf-hunters from Skåne (Scania) mainly relied on traps and pits. Wolf pits may date back to the Middle Ages or even before, but most of them are from the 18th and 19th centuries. As the population grew, and more and more ground was laid under the plough, the wolves were pushed back, and when they did not find enough food in the wild they started preying on cattle. Consequently there was much wolf hunting during the first half of the 19th century. The last wolf in Scania was shot in the early 1860s. Wolf-pits would be dug on ridges, or on small rises, along wolf tracks. This pit is about 4 by 5 metres and 2.5 metres deep. It used to have a ’roof ’, maybe of reeds resting on slender poles. In the middle of the pit there would be a hefty pole with a bait attached. When the wolf leapt at the bait it would fall into the pit, being unable to escape because of the pit’s round shape. On your way here, you passed through an area with about 1000 clearing cairns. They consist of stones cleared from the surrounding fields and remind us of the agriculture of the past, perhaps even going back to prehistoric times.

DIE WOLFSGRUBE Diese Fanggrube hier war vermutlich dafür vorgesehen, Wölfe zu fangen. In König Magnus Erikssons Ländereigesetz aus dem 14. Jahrhundert wurde dem Bauernvolk auferlegt, Wolfsnetze, Wolfszäune oder Wolfsgruben bereitzuhalten. Erst 1864 verschwand diese Verpflichtung. In Schonen benutzte man zur Jagd meistens Fangeisen und Wolfsgruben. Die Herkunft der Wolfsgruben läßt sich bis ins Mittelalter oder noch früher verfolgen; meistens aber stammen sie aus dem 18. und 19. Jahrhundert. Mit zunehmender Bevölkerungszahl, und umfassender Urbarmachung von Neuland, zu Beginn des 19. Jahrhunderts wurden die Wölfe zurückgedrängt und erlegten aus Mangel an Beute Hausvieh. Während der ersten Hälfte des 19. Jahrhunderts wurde daher Hatzjagd auf Wölfe betrieben. Der letzte Wolf in Schonen wurde zu Beginn der 1860er Jahre erschossen worden. Wolfsgruben gab es auf Bergrücken oder kleinen Hügelzügen den Wolfspfaden entlang. Die Wolfsgrube hier ist etwa 4×5 Meter groß und 2,5 Meter tief. Sie besaß ein ”Dach”, womöglich aus Stroh auf einer Unterlage von dünnen Stangen. In der Mitte stand ein Pfahl mit einem Köder. Wenn der Wolf danach sprang, fiel er in die Grube, deren runde Form ihn daran hinderte sich zu befreien. Auf dem Weg hierher sind Sie durch ein Gebiet mit etwa 1000 Lesesteinhaufen gekommen. Die Steinhaufen bestehen aus Steinen, die von den Äckern aufgelesen wurden. Sie sind Spuren einer älteren, vermutlich vorgeschichtlichen, Landwirtschaft.