Foto: Inger Persson 2021

EN FÅNGSTGROP OCH EN GRAV

Fångstgropen här framför dig brukar kallas ”Fläskhallen”! Den är troligen avsedd att fånga vargar i. Med befolkningsökningen och omfattande nyodlingar i början av 1800- talet trängdes vargarna undan. Deras jaktområden blev mindre och de vilda bytesdjuren färre. I brist på byten gav sig vargarna allt oftare på tamboskapen. Under 1800-talet första hälft bedrevs därför hetsjakt på varg. I Skåne har man främst använt sax och varggrop i jakten på vargarna. Den senaste skånska vargen sköts i början av 1860-talet.

Varggroparna kan vara medeltida och äldre, men är oftast från 1700- och 1800-talen. De fanns i allmänhet på åsar eller små höjdsträckningar i vargarnas stråkvägar. Fångstgropen här är drygt 1,5×2 meter stor och 2,3 meter djup. Den har haft ett ”tak”, kanske av halm eller ris på ett underlag av slanor. I mitten har det stått en påle med ett lockbete och när vargen hoppade efter detta föll den ner i gropen. Den runda formen förhindrade att vargen kunde ta sig ut.

Gropen omges av en vall av sten och jord samt en vällavad stenmur.

Graven strax till höger om fångstgropen är en kvadratisk stensättning med 7 meters sida. Den omges av en kantkedja av stenar, numera delvis raserad.

Gravar av den här typen anlades oftast under romersk järnålder, det vill säga omkring Kr f -400 e Kr. Då var det vanligt att man brände den döde och de brända benen samlades i ett lerkärl, en träask eller lades direkt i en grop i marken. Gravöverbyggnader av olika typer uppfördes därefter över gravgömman. Den döde fick ofta med sig några personliga ägodelar som kunde vara bra att ha i nästa liv och kanske lerkärl med mat och dryck för färden.

Fångstgropen och graven ligger i ett område med omkring 150 röjningsrösen. De är lämningar från ett tidigt, troligen förhistoriskt jordbruk. Människorna som brukade jorden har bott i ensamgårdar eller en liten by i närheten. Kanske är det någon av dem som ligger begravd i graven här.

Foto: Inger Persson 2021

Koordinater 56.20219, 13.15834

THE TRAPPING PIT was probably intended to catch wolves in. In the early 1800s, as populations grew and lage tracts of land went in under the plough, the wolves began to withdraw. Lacking animals to feed on in the wild, they took to preying on householders’ cattle instead. Consequently, there was much wolf hunting during the first half of the 19th century. Traps and pits were the favoured hunting in struments in Scania (Skåne), where the last wolf was shot in the 1860s. Wolf pits may be from the Middle Ages or even older, but most of them are from the 18th and 19th centuries. This trapping pit is just over 1.5 by 2 metres wide and 2.3 metres deep. It used to have a ’roof ’, maybe made of reeds resting on slender poles. In the middle of the pit there would be a hefty pole with a bait attached. When the wolf leapt at the bait it would fall into the pit, being unable to escape because of the pit’s round shape. The pit is surrounded by a bank made of stones and soil, as well as by a well built stone wall.

THE GRAVE immediately to the right of the wolf pit is a square stone setting with 7-metre sides. It is surrounded by an edge chain of stones, now partly derelict. Graves of this type were most commonly dug during the Roman Iron Age, the first four centuries AD. At that time it was common for the dead person’s body to be burnt; then his or her bones were collected into a clay vessel or a wooden box, or put straight into a hole in the ground. After that, a superstructure of some kind there were several variants would be built over the interment spot itself. The dead person was usually buried with some personal belongings which might come in handy during the next life, and perhaps with clay vessels containing something to eat and drink during the journey. The wolf pit and the grave are located in an area containing some 150 clearance cairns. They are the visible remains of early – probably prehistoric – agriculture. Those early ’farmers’ lived either by themselves, each family in its own independent farmhouse, or in some small village close by. Maybe the person buried in this grave was one of them.

IN DER FANGGRUBE sollten vermutlich Wölfe gefangen werden. Mit zunehmender Bevölkerungszahl und umfassender Urbarmachung von Neuland zu Beginn des 19. Jahrhunderts wurden die Wölfe zurückgedrängt und erlegten aus Mangel an Beute Hausvieh. Während der ersten Hälfte des 19. Jahrhunderts wurde daher Hatzjagd auf Wölfe betrieben. In Schonen benutzte man zur Jagd meistens Fangeisen und Wolfsgruben. Der letzte Wolf in Schonen ist zu Beginn der 1860er Jahre erschossen worden. Die Herkunft der Wolfsgruben läßt sich bis ins Mittelalter oder noch früher verfolgen; meistens aber stammen sie aus dem 18. und 19. Jahrhundert. Die Wolfsgrube hier ist gut 1,5X2 Meter groß und 2,3 Meter tief. Sie besaß ein ”Dach”, womöglich aus Stroh oder Reisig auf einer Unterlage von dünnen Stangen. In der Mitte stand ein Pfahl mit einem Köder. Wenn der Wolf danach sprang, fiel er in die Grube, deren runde Form ihn daran hinderte sich zu befreien. Die Grube ist sowohl von einem Wall aus Stein und Erde als auch von einer wohl zusammengefügten Steinmauer umgeben.

DAS GRAB hier gleich rechts von der Fanggrube ist eine quadratische Steinsetzung mit 7 Meter langen Seiten. Es ist von einer Kantenkette aus Steinen umgeben, die jetzt teilweise zerstört ist. Gräber dieser Art sind oft während der römischen Eisenzeit, etwa in den ersten vier Jahrhunderten n. Chr. angelegt worden. Zu jener Zeit verbrannte man gewöhnlich den Leichnam und sammelte dann die verkohlten Knochenteile in einen Tonkrug oder einen hölzernen Behälter, oder aber man legte sie direkt in eine Erdvertie- fung. Danach wurden über dem Grabversteck verschiedene Typen von Grabüberbauten errichtet. Oft gab man dem Toten einige persönliche Habseligkeiten mit ins Grab, die für das nächste Leben brauchbar sein konnten, und vielleicht auch Tonkrüge mit Essen und Trunk für die Reise. Die Fanggrube und das Grab liegen in einem Gebiet mit etwa 150 Lesesteinhaufen. Das sind Reste von früher, vermutlich vorgeschichtlicher, Landwirtschaft. Die Menschen, die das Land bewirtschafteten, haben hier in der Nähe auf einzelnen Höfen oder in einem kleinen Dorf gelebt. Vielleicht ist jemand von ihnen in diesem Grab hier bestattet worden.

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2021-06-27 av Inger Persson och Bengt Hertzman