Under 1500-talet började arméerna allt mer övergå till eldvapen. De laddades med svartkrut, som till 75 % innehöll salpeter. Tidigare hade huvuddelen av det krut som användes inköpts från utlandet, men man såg nu behovet av att storskaligt börja tillverka eget krut i så väl i Danmark som i Sverige. Vid denna tid tillhörde Skåne Danmark. Beskrivningen av salpeterns hantering i Norden sträcker sig ända in på 1800-talet, därför är redogörelsen som följer, i stort vad som gällde i Sverige, men tillvägagångssättet var mycket likartat i Danmark. I Sverige regerade Gustav Vasa och i Danmark Christian III. Salpeter fanns i stor koncentration under ladugårdar. Följaktligen förklarades jorden under ladugårdarna för krono regale (tillhörande ”kronan”= kungamakten). På liknande sätt var det i Danmark.
Alla bönder (prästerna såg till att ingen blev glömd) tvingades leverera sin ålagda kvot av salpeterjord tillsammans med aska, ved och kol till närmaste sjuderi. Denna skyldighet ersattes 1634 av en salpeterskatt. Salpetersjudarna kom nu istället att själva hämta jorden under böndernas ladugårdar. Salpeterskatten ersattes 1801 av en skyldighet för varje mantal att årligen leverera 1/2 lispund (ca 3,6 kg) salpeter till staten. 1830 upphörde salpeterskatten helt.
(1 helt Mantal = 6 tunnland = ca 3 ha. Samma förhållande som angavs i 1714 år skattläggning. Mantalet eller antalet tunnland som man var skattelagd för, hade stor betydelse vid ”Laga Skifte”.)
Salpetersjudare
Bönderna ålades att ha trägolv i ladugårdarna för att salpeterbildning skulle kunna ske under golvet. Gödselrännan bakom korna var inte cementerad, utan urinen läckte ner genom golvet. För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som med början på våren i maj, vandrade omkring bland böndernas byar. De hade rätt att låta sitt arbetslag bryta upp stallgolven. Dessutom skulle de hållas med mat och logi så länge arbetet pågick. När de var klara fick bönderna själva fylla på ny jord och eventuellt lägga nya golv i fähusen. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”. De var illa sedda och beryktade. De for många gånger egenmäktigt och hutlöst fram med bönderna.
Bönderna klagade över dessa pålagor och över sjudarnas besök. Sjudningen varade årligen från den 1 maj till 29 september. Denna sjudning pågick under 6–7 dagar eller tills ett ägg kunde flyta på ytan. Efter detta tillsattes kalk och aska vilket fick det ingående koksaltet att kristalliseras, och kunde därmed avlägsnas. Därefter fick det hela svalna till cirka 25 grader då salpetern började kristalliseras. Denna råsalpeter transporterades sedan till krutbruken. Sjudarna hade rätt att ta bränsle för kokningen.
Salpeterlador
De salpeterlador som anlades på 1700-talet tog vara på allt som kunde ge salpeter. Där blandades kalk, aska, jord med latrininnehåll och ruttet kött, döda djur, gammal takhalm, gödsel och björkkvistar. Komposten kokades och urlakades. Arbetsförhållandena var mycket svåra och personalen i de lador som låg i eller nära, städerna bestod ofta av kvinnliga fångar under uppsikt av sjudare och vaktpersonal. År 1723 gavs bönderna genom en kunglig förordning rätt att själva tillverka salpeter och att sälja denna till Kronans kruttillverkare. Eftersom sjudarnas besök var ovälkomna utnyttjade bönderna alltmer denna rätt.
Salpeterladan i Broröd
Troligen anlagd någon gång på 1630-talet. Resterna av denna är en kraftig kallmurad stengrund. Ungefär 25 meter lång 6 meter bred. Den är cirka 2 meter hög. Allt med invändiga mått. Ett par kraftiga träd växer innanför murarna. Mitt emot varandra på långsidorna finns två ganska stora öppningar. Ursprunglingen har här varit tak. Öppningarna var avsedda för att kreatur skulle kunna komma in och man kunde föra in materal i ladan. Mycket vatten behövdes vid processen, så en brunn finns i området. Salpeterlador överlag anlades en bra bit från annan bebyggelse på grund av den ”svåra” lukten. Troligen användes ladan till 1800-talets första årtionde.
Människans minne är ibland kort; vissa har senare trott att den med kraftiga murar försedda anläggningen varit en ”snapphaneborg”. I kommunen finns rester åtminstone efter ytterligare en salpeterlada; i Linneröd.
Processen
När man fört in tillräckligt mycket lämpligt innehåll, enligt beskrivningen i föregående stycke ”Salpeterlador”, släppte man in kreatur och stängde dörrarna. På så vis ältades hela bädden. Man tillförde nytt material under tiden. Detta pågick under flera år. Speciellt sommartid, skulle det röras runt och vändas i bädden åtminstone 3 gånger, då även mer urin tillsattes. När det hela ansågs klart fick sörjan stå i sommarvärmen och mogna. Då hade bakterier brutit ner materalet och det var färdigt för urlakning.
Stora kopparkittlar användes med botten belagda med träplank med många borrade hål. Till att börja med fyllde man på med ett tunt lager halm, aska och osläckt kalk. Därefter den jästa massan och ytterligare ett lager halm. Sedan silade man varmt vatten över det hela tills kitteln var full. Kitteln fick stå och ”dra” i ett dygn. Därpå tappades bottensatsen ut. Denna kallades för ”lut”. Luten hälldes över en ny inpackning. Varmt vatten tillfördes och så vidare. När luten var så kraftig att ett ägg flöt i ”söden” var det dags för nästa fas. Kitteln fylldes med lut som kokades. Föroreningar skummades bort, vattnet förångades och koksaltet avlägsnades. Mer lut fylldes på efter hand. Till sist fick man en vit klibbig massa ”krämp”. Om man kastade en klump på glödande kol flammade elden upp. Krämp fick torka några dagar i korgar innan det packades i tunnor, som skickades till Torsebro norr om Kristianstad där det fanns ett krutbruk.
Slutet
Vid riksdagen år 1800 bestämdes att kronans rätt till jorden under gårdarnas uthus skulle upphöra vid 1804 års slut. Men bönderna var fortfarande ålagda att leverera ½ lispund (3,6 kg) salpeter årligen per hemman. I mitten av 1800-talet upptäcktes stora saltlager i Sachsen. Detta kunde användas vid kruttillverkning. Härigenom minskade behovet av salpetersjudning av jord. När sedan upptäckten av bomullskrutet gjorts, upphörde sjudningen. Därmed försvann ett näringsfång som bedrivits under nära 500 år och vållat både kronan och bönderna stora bekymmer.
Bomullskrut
Under 1800-talet utvecklades en helt ny typ av krut som allmänt kallas röksvagt krut eller bomullskrut. Det är ett kemiskt krut baserat på nitrerad cellulosa. Även varianter med inblandningar av nitroglycerin förekommer.
Om svartkrut
Recept: lycka till och håll för öronen
Svartkrut är ett mekaniskt krut (så kallat eftersom det består av en mekanisk blandning av olika ämnen, inte en kemisk förening). Det är också den äldsta typen av krut. Det uppfanns troligen i Kina på 800-talet och består av
75 % salpeter, 15 % träkol vanligen från något lövträd samt 10 % svavel.
Nackdelar med svartkrut:
1. Är tämligen fuktkänsligt, beroende på föroreningar, i form av till exempel natriumnitrat, i salpetern (kaliumnitrat).
2. Lämnar svavelhaltiga hygroskopiska aggressiva beläggningar som angriper vapnets metallytor.
3. Olämpligt att använda i gruvor på grund av hög halt av koloxid (ca 30%) i de bildade gaserna.
Den vita rök som uppkommer vid skytte med svartkrut består av vattendimma. Den uppstår då förbränningen av svartkrut genererar en stor mängd mycket små fasta partiklar vilka bildar kondensationskärnor för den vattenånga som finns i luften. Den uppkomna vattendimman är ytterst påtaglig och på den tid det begav sig kunde hela slagfält försvinna i vit rök. Svartkrut är nu nästan helt ersatt av röksvagt krut i vapen.
Användningsområden för svartkrut idag är till fyrverkeri och salutkanoner samt för tävlingsskytte med slaglåsvapen och andra mynningsladdade vapen. Det är även projektilens drivmedel i vissa raketvapen. Svartkrut används också till stubiner och andra pyrotekniska tändkedjor, där det inte kan ersättas på grund av sina speciella egenskaper. Även vid försiktig sprängning kan grovt svartkrut användas eftersom det inte ger så stor sprickbildning som andra sprängämnen. Används i gnejsbrott, marmorbrott och så vidare.
Reflektion:
Angående vattendimman som uppstår vid svartkrutsanvändande: Det famösa slaget vid Lützen 1632 då Gustav II Adolf red bort sig i ”dimman” och stupade. Hur mycket av dimman uppstod på grund av svartkrutet?
Torsebro Krutbruk
Vid Helge å, cirka tio kilometer norr om Kristianstad, grundades på 1680-talet ett krutbruk, Torsebro krutbruk. Det kom till på kungligt initiativ och syftet var att förse den svenska krigsmakten och de två fästningsstäderna Kristianstad och Karlskrona med krut. Behovet av krut var stort i det krigs oroliga Skåne, som hade tillfallit Sverige genom freden i Roskilde 1658. Landets övriga krutbruk var belägna på betydande avstånd från den nya svenska provinsen. I Torsebro fanns goda förutsättningar för en produktion genom vattenkraften från Helge å. På platsen fanns sedan länge några vattendrivna mjölkvarnar. Träkol fick man från den omkringliggande skogen medan svavlet hämtades från Dylta bruk i Närke. Salpetern framställdes ur urin från boskap och staten hade krav på bönderna i de närliggande häraderna att leverera salpeter till bruket.
Kruttillverkning under 250 år
Leverans av krut från Torsebro kom igång 1682. Ett tiotal år in på 1700-talet blev det möjligt för privatpersoner att genom särskilda privilegier driva krutbruk och 1784 blev bruket i Torsebro helt privatägt. Omkring hundra år senare, 1875, omvandlades det till Torsebro Krut- och Stubin-Fabriks-aktiebolag. Förutom till militärt bruk tillverkades krut också för bergsbruket och till jaktvapen. Några år in på 1900-talet blev efterfrågan på krut allt mindre och 1923 lades tillverkningen ned.
En explosiv verksamhet
Arbetsstyrkan bestod av ett 20-tal män och i den ingick bland annat luttermästare, lutterdrängar, tunnbindare, kolare, krutmästare, krutdrängar, smed, och snickarmästare. Utöver den här arbetsstyrkan beordrades traktens bönder att göra dagsverken i form av transporter av byggnadsmaterial, ved för kolning med mera.
Kruttillverkning var en olycksdrabbad process och under årens lopp inträffade flera allvarliga explosioner. De orsakade svåra skador, ofta med dödlig utgång för de anställda. I områdets södra del är rest en hög minnessten för att hedra de många arbetare som miste livet i samband med den farliga tillverkningen.
Stenmurar och soldater skyddade krutet
Krutet var en begärlig och svårhanterlig produkt och det var därför angeläget att skydda såväl tillverkningen som det färdiga krutet. Höga och kraftiga stenmurarna löper runt delar av området. Man lät också träden inom murarana växa till sig skyddade från avverkning. Det byggdes de bastanta krutmagasinen 1692 respektive 1828. För att bygga muren hade bruksinspektorn rätt att inkalla bönderna i Östra Göinge och Villands härader. Till skydd för Torsebro var också till att börja med en vaktstyrka kommenderad till bruket. Den bestod av ett befäl, ett underbefäl och elva soldater. De patrullerade området och hade en särskild vaktstuga.
Naturskyddad miljö och fornlämning
Stora delar av byggnadsminnets skyddsområde ingår i Torsebroparken, som är utpekat som ett Natura 2000-område. Motivering till Natura 2000-klassning är att Torsebroparken är ”att området har många gamla ekar och hålträd och är en väldigt fin lokal för läderbagge och hålträdsklokrypare.” Torsebro gamla krutbruk är ett vackert och intressant utflyktsmål.
Sammanställt av Lennart Stjernkvist 210517
Vägbeskrivning
Området i Broröd är snårigt att komma in till. Från vägen, koordinater 56.1159, 13.2268, där man får parkera om man åker bil går en gammal skogsväg. Efter en kortare promenad kommer en granplantering till vänster och genom den är förmodligen den lättaste vägen att ta sig fram till platsen där grunden till den gamla salpeterladan ligger i bokskogen på andra sidan granplanteringen.
Koordinater 56.1135, 13.2265 för platsen där ladan legat.
© Skånes Nordvästpassage
Sidan uppdaterad 2021-06-26 av Inger Persson