De första människorna som kom till Skåne efter den senaste istiden för cirka 14.000 år sedan levde på jakt och fiske. De bosatte sig då med fördel nära vatten, vid sjöar och åar, där fisken fanns. Spår efter boplatser vid Finjasjön vid Hässleholm är några av de äldsta resterna från människor i det nuvarande Sverige. När befolkningen i Skåne för 5-6.000 år sedan började hålla djur och odla mark var vatten betydelsefullt – inte minst i form av regn. Nederbörd har varit bondens värsta fiende och bästa vän genom århundraden.

För att skapa kontakter och byta varor och tjänster har handelsplatser fått stor betydelse för den bofasta befolkningen. Att träffas och göra affärer har sakta med säkert byggt upp ett nät av stigar som senare blivit större vägar. På väg till och från marknader har man få ta sig över bäckar och åar. I tider av oro har krigshärar förflyttat sig i landskapet, ibland på så kort tid som möjligt. Vattendrag har varit hinder som man tvingats forcera. Man har fått leta upp de ställen där åarna var som grundast eller smalast – där har man kunnat ta sig över på ett eller annat sätt. De grunda partierna av ett vattendrag blev vadställe som längre fram i tiden ofta blev platsen för en bro. Stigen dit blev ju så småningom en landsväg där en vagn med dragdjur skulle ta sig över vattnet. Vid ett smalt parti av en å kunde en färja användas för att transportera häst och vagn. Även om ån var djup vid ett sådant parti gick det snabbt att ta sig över med färja.

Även det som människan själv skapat ledde till byggande av broar. När järnvägarna började byggas i slutet av 1800-talet skulle inte bara vattendrag korsas, även landsvägar blev hinder och efterhand har järnvägsbroar och järnvägsviadukter blivit lösningen på dessa problem.

De äldsta broarna var konstruerade av trä. Den allra enklaste varianten – en spång – var som regel några trädstammar med brädor som man kunde gå på. Efterhand blev träbroarna bredare och mer hållbara, och kunde då bära tyngre transporter.


Stenvalvsbroar började byggas redan under antiken. Det romerska riket, som var synnerligen stort till ytan geografiskt sett, förutsatte snabba transporter för att att imperiet skulle kunna hållas samman. Romarna utvecklade brobyggandet och än idag finns högklassiga broar från antiken som står stadigt och som klarar stora påfrestningar. En tidig stenvalvsbro i Sverige är omnämnd redan på 1100-talet, men först på 1600-talet kom brobyggandet igång på allvar. Genom byggandet av järnvägar på 1800-talet och bilismens utbredning på 1900-talet har broarna ökat i stort antal, storlek och inte minst i bärkraft. Om bondesamhällets broar byggdes av trä och sten, så kan man säga att industrisamhällets bromaterial består av stål och betong.


För den historiskt intresserade så är det kanske så att det är stenvalvsbroarna som vi uppskattar mest? En vackert välvd bro av sten över forsande vatten en solig sommardag har sitt värde som natur- och kulturupplevelse. Eller hur?

Klippanfotografen Axel Blomgren dokumenterade en del av de äldre stenvalvsbroarna i Klippanbygden och var också på plats när de hade ersatts av betongbroar. Ett flertal av broarna hamnade på hans vykort, vilket vi idag uppskattar mer än han kunde ana, får vi väl gissa.

Text: Mats Pettersson 2020

Källor: Ahlberg, Sven Olof och Spade, Bengt: Våra broar – en kulturskatt. Banverket och Vägverket 2001. Nationalencyklopedien. www.wikipedia.se
Bildtexter i Blomgrens bilder.

© Skånes Nordvästpassage.
Sidan redigerad 2023-04-26 av Inger Persson och Bengt Hertzman